Tvek

Lever i en bra relation. Min första bra och trygga relation fast jag är över 40. Ofta tycker jag vi har det jättebra, men sen tänker jag ibland att något saknas. Den fysiska attraktionen för mig har inte varit 100%, men den finns ändå där och allt annat har stämt. Sen har jag saknat ett djup i relationen. Min partner är inte så djup som person. Samtidigt är det andra egenskaper som gör att jag tycker han är så bra. Trygg, stabil, driven och väldigt fin i kontakt och uppvaktande. 

Är det vanligt att det är såhär? Att man aldrig känner 100% och att man kanske är dum och byter 80% mot de 20% man saknar? Gräset är inte grönare osv.

TS, jag har levt med en man utan djup i årtionden. Han kan inte diskutera, är inte påläst och allmänt ointressant att prata om saker med. Jag är så vansinnigt trött på att alltid vara den smartaste av oss båda. Att alltid vara den som (behöver) veta allt, kan allt och tänker till. Det skulle vara underbart att inte alltid behöva vara hjärnan bakom hela vårt liv.

Jag vet att jag låter självgod som bara den men jag är så trött på att leva så här med en person som egentligen har kapacitet att tänka själv men inte verkar göra det. 

Vet inte alls om det var det här du menade men nu har jag skrivit det ändå. 

Lever i en bra relation. Min första bra och trygga relation fast jag är över 40. Ofta tycker jag vi har det jättebra, men sen tänker jag ibland att något saknas. Den fysiska attraktionen för mig har inte varit 100%, men den finns ändå där och allt annat har stämt. Sen har jag saknat ett djup i relationen. Min partner är inte så djup som person. Samtidigt är det andra egenskaper som gör att jag tycker han är så bra. Trygg, stabil, driven och väldigt fin i kontakt och uppvaktande. 

Är det vanligt att det är såhär? Att man aldrig känner 100% och att man kanske är dum och byter 80% mot de 20% man saknar? Gräset är inte grönare osv.

Ja, vi har det skitbra tillsammans. Vi passar verkligen ihop. Har aldrig träffat en så fin person. Och ja, jag vill ligga med honom men det är inte det där som jag haft förut när ens kroppar skriker efter varandra och får typ abstinens när man är ifrån.
Kanske känns det stabila och trygga platt i jämförelse med det. Som att har man en gång tagit heroin så känner man inte av en öl? Dålig jämförelse kanske.

Tvekade ofta i början och ganska sällan nu men märker att när jag blir osäker på honom eller något han gör så är det som att jag stänger ner helt känslomässigt och tycket jag varken behöver honom eller tycker om honom. Sen gjorde vi slut några dagar för nått år sen och jag blev helt förstörd.