adopterade! adoptera?

Oj, så du har bott i ditt födelseland, bodde du där med dina adoptivföräldrar? Förstår att det var jobbigt. Tror du hade känt annorlunda om du bott te x i Sverige. Trist att du mått så dåligt

Jaha, nu finns inte escada heller Är det bara oseriösa människor här på fl eller

Escada här...bytte namn bara...

Jag har bott i sverige.

Äh, ok.....Så du är adopterad inom Sverige? Och ni har bott i samma stad i Sverige? Låter ju väldigt mysko tycker jag. Så brukar ju inte en adoption gå till. Om det sker inom Sverige så ska det ju vara avstånd mellan så man inte ska springa på någon, dessutom så bör man väl inte heller veta om vilka bioföräldrarna är?! Det är vad vår hemutredare berättat att inhemska adoptioner går till?! Himla konstigt.  Det verkar ju som att din situation är väldigt unik och du har haft otur men om du skulle adoptera ett barn hade det väl inte hänt samma för ditt barn? Eller?

Ja, jag är adopetard inom sverige. Och ja, min biologiska mamma har bott på samma ställe som jag. Det kan ju hända att det har ändrat sig under årens gång hur det får gå till, det vet jag inget om.

Nej, det kanske inte skulle hända mitt barn om jag nu adopeterade.

Nej, det är ju just det, att även om man själv har haft det jobbigt, oavsett om man är adopterad eller ej så behöver ju det inte innebära att det automatiskt blir så för ens eget barn! Tycker man aldrig ska säga aldrig för man vet ju inte. Många av de som svarat här i tråden som sagt att nej, jag skulle aldrig adoptera ett barn de har biologiska barn. Man vet ju inte hur man tänkt om man inte hade kunnat få barn, eller hur?
Kanske hör det till ovanligheterna att som vi, valt bort hjälp för att få biologiska barn, jag vet inte, men det spelar ingen roll. Det gör ju inte oss till bättre människor bara för att vi väljer att adoptera. Alla som adopterar väljer ju det, likadant som jag hoppas att de flesta som får biologiska barn väljer att bli föräldrar och inte blir det av misstag. Att bli förälder, oavsett om de är på biologisk väg eller via adoption är ett stort beslut, det är på livstid man blir förälder och det är det största valet man gör i livet, tycker jag!

Jag är adopterad från Sri Lanka och kom hit när jag var ett år. Jag är tacksam för det, man vet ju inte hur mitt liv sett ut om jag fortfarande bott kvar. Men jag skulle inte själv adoptera, varför vet jag inte riktigt. Jag har absolut inget emot människor som adopterar, tycker nog att de kanske är "bättre" än andra pga att de kan älska ett barn som inte är ens eget. Jag tror att jag därimot skulle ha stora problem med det, att älska ett barn som inte är biologiskt mitt.

Jag är också adopterad, och vi ska adoptera nu. Jag är inte tacksam för att jag kom hit, varför ska jag vara tacksam för det? Har inte bett om att få komma hit. Men däremot är jag tacksam över att jag har så fantastiska föräldrar som jag ser som de enda föräldrarna. Som jag ser det så har föräldraskap inget med biologi att göra, man är sina föräldrars barn lika mycket oavsett om man är deras biologiska barn eller ej. Vill bara klargöra att vi som adopterar inte alls är bättre människor. Vi vill ha barn, precis som ni som får biologiska barn. För mig och min man som också är adopterad så betyder inte det biologiska något särskilt, trots att vi själva inte har kunnat se oss själva i våra föräldrar. Vi VET att man kan älska ett barn som inte bär på våra gener, våra föräldrar har ju gjort det. Och mer älskad och bekräftad än vad vi har blivit kan man inte bli. Du skriver att vi som adopterar är bättre för att vi kan älska ett barn som inte är vårt eget. På vilket sätt är vårt adopterade barn inte vårt eget?? Avskyr den typen av kommentarer faktiskt. Att föda barn ger dig inte automatiskt rätten till att kalla dig för mamma, det är det du gör för ditt barn som räknas, enligt mig. Min mamma har älskat mig, tagit hand om mig, skyddat mig från spöken, tagit hand om mig när jag varit sjuk, mörkrädd, behövt kramar etc. Det är sånt som gör dig till mamma. Trist att du känner som du gör men självklart respekterar jag dina tankar och känslor Men tror inte att vi som adopterar är bättre personer än andra!

Vacker Silvana: Håller så med dig. Jag är inte adopterad, men mina föräldrar skildes innan jag fyllt 3 och min bror 1. Min biologiska far sa att han ville träffa oss varje vecka mm mm, men nu mer är 28 år sedan har han inte träffat oss en enda gång sedan skillsmässan. Jag känner inte honom och bryr mig inte heller om honom. Däremot träffade min mamma en ny man ett år senare och han ÄR min pappa. Han har alltid funnits där för mig och min bror och har inte gjort någon skillnad på oss och sina biologiska barn (som han fick med min mamma). Nu är mina föräldrar skilda sedan länge, men vi har fortfarande kontakt för han anser fortfarande att han är min far och det anser jag också. Det krävs mer än ett par minuters nöje för att bli en förälder.

Visst är det så, blod må vara starkare än vatten men kärlek är starkare än blod.

Rerre:

På vilket sätt är inte ett adopterat barn sitt eget?
Och varför tror du inte att du skulle kunna älska ett adopterat barn, när du själv är adopterad och förhoppningsvis har blivit älskad av dina föräldrar?
Hänger nog inte riktigt med...

Vacker Silvana:

SÅ SANT!
Måste skriva det igen

Blod må vara starkare än vatten, men kärlek är starkare än blod

Ja, det citatet är riktigt bra, får en att tänka lite usch, jag ryser när jag ser att folk använder ord som eget i dessa sammanhang...

Jag ber om ursäkt om mitt uttalade sårade er, det var inte alls min mening.

Jag har ingen störe lust att förklara varför jag känner som jag gör för det ligger så mycket bakom. Det är klart att mina föräldrar älskar både mig och min bror det är inte problemet.

För mig är inte barn jätteviktiga så hade vi inte fått biologiska barn så hade vi inte skaffat några.

Hoppas jag rett ut lite, jag menade inte att förarga någon.

Det är lugnt men som adopterad har jag svårt att ta folk som uttrycker att adoptivbarn inte är egna barn. Synd att du ser det så, för om du uttrycker dig så så måste du ju själv anse att dina föräldrar inte är dina riktiga föräldrar för att du är deras adoptivbarn. Självklart så behöver du inte gå in på eller förklara hur det ligger till. Tycker ändå att det är en hemsk syn på det hela....Men vi är alla olika.

Synd att du inte känner så mycket inför barn, hoppas att du känner 100% för din dotter trots att du inte är så intresserad av barn.
Alla barn borde få vara älskade, de har ju faktiskt inte bett om att få komma till världen.

Det är klart att jag älskar mina barn till mer än 100%

Bra