Matchningssajter för donatorbarn

Ja, vissa har ju inte haft möjligheten att välja ickeanonym donator, eller inte förstått att möjligheten till ickeanonym fanns. Det är ju en helt annan grej än att aktivt välja anonym. Jag vet par som åkt till Danmark istället för att insemineras i Sverige just för att man ville ha anonym. Det tycker jag är synd.

Jag tror INTE att blod är tjockare än vatten. Alltså, jag tror risker är minimal att mitt barn skulle "överge" mig som förälder till förmån för en donator hxn söker upp i tjugoårsåldern. Att de blodsband de har skulle utradera 20 år med mig finner jag osannolikt. Skulle det bli så borde jag nog fråga mig vad det är för uppväxt jag gett barnet... Därför förstår jag inte vad som är så skrämmande med ickeanonym.

Det finns massor med biologiska släktingar jag inte umgås med, och det finns massor av icke-släktingar jag hellre spenderar tid med. Finns ju även folk som vuxit upp med en annan pappa än sin biopappa och ser den sociala pappan som just pappa. Inget konstigt med det. Jag tror att mycket av grejen ligger i en ösnkan om att få veta. Det handlar inte om att bygga relationer med donatorn utan att ha möjlighet att se vem han är, kolla av om det finns likheter osv. Det är när den möjligheten oåterkalleligen tagits ifrån en som människor kan känna tomhet. Vi söker ju mening och sammanhang och där ingår att förstå vilka vi är. Om hälften av det som gjorde att vi blev till tas ifrån oss kan en bit av pusslet saknas.

Jag tror också (och det stöds av en del berättelser från Donor Sibling Registry) att om vi inte kan få veta vem donatorn är kan halvsyskon vi hittar där faktiskt bli viktigare därför att dessa också har band till den del av oss själva som vi saknar information om. Det finns också exempel på mycket bra som kommit ut av kontakter som skapats tack vare det där registret och jag förstår inte vad som skulle vara fel med det. Jag välkomnar bra kontakter och relationer som leder till positiv energi i mina barns liv.

För det första tycker jag det är urtråkigt med människor (inom vår egen minoritetsgrupp - antar jag?) som har så lite förståelse för att vi alla gör olika val och har olika behov och synsett med anledning av allas våra olika bakgrunder.

För det andra - om man nu, som du gör korsochtvärs, finner det så viktigt att barnet har rätt att veta om sin donator, varför väljer man då inte en helt öppen någon man känner, dvs. varför låta barnet behöva vänta till 18 år innan de har möjlighet att söka sitt biologiska ursprung. Kanske har man ingen i sin bekantskapskrets? Kanske vill man ha den medicinska proceduren vid insemination och kontroll av sädesceller? Kanske något annat? I vilket fall som helst så är det olika behov och möjligheter som gör att vi tar olika beslut, eller?

För det tredje, det här som du gör, att hänvisa till vad du tror är anledningen till att människor tar de beslut de tar, en rädsla och hot inför en donator som de själva inte vet om (men du vet om...) är ett mycket obehagligt angrepp som man aldrig kan svara emot. Exempel:
Jag: Jag känner mig inte hotad av en donator.
Du: Det kanske du gör men du är inte medveten om det.
Jag: Jag är medveten om att jag inte är omedveten om det...?

Det sättet att framföra sina argument på, tycker jag påminner väldigt mycket om motargument mot sin homosexualitet som man fick under sin kommautprocess. "Det är en fas, du kommer att komma över det, du har bara inte träffat den rätta" osv = Du är egentligen heterosexuell, men du vet bara inte om det (men jag vet...) Har svårt att argumentera på det sättet.

I vilket fall som helst, visst är det fantastiskt att vi alla fått ta beslut som kändes och känns rätt för oss. Vi som också fått barn redan, känner ju säkert också att det var en himla tur att vi tog just den ägglossningen och den donatorn - eftersom det gjorde att vi fick just det (de) barnet (-n) som vi fick. Tittar just nu precis som jag skriver detta på min underbara lilla treåring som sitter och pysslar i sin Labanbok, jag är så himla stolt över att vara mamma till henne. Jag hoppas innerligt och hon och hennes lillebror kommer att kunna förstå de besluten jag och deras andra mamma tagit för oss och för dem. : )

Jag tycker att det viktigaste är att föräldrarna, alltså i det här fallet, de båda mammorna, gör ett val som DE är nöjda med och kan stå för. Vad framtida barn kommer tycka är viktigt kan vi ju inte veta. Jag håller med Gul Tiger att drar man en sån argumentation till sin spets kan man lika gärna hävda att barnet inte heller valt att komma till en regnbågsfamilj. Det är ju föräldrarna som gjort det valet, liksom så många andra val. Som sagt, det ingår i rollen som förälder att göra val åt sina barn, och jag tror att vi icke-heteros, som oftast inte skaffar barn på en kvart, gör otroligt genomtänkta val jämfört med många andra föräldrar. Vissa har tänkt och kommit fram till öppen donator, andra har tänkt och kommit fram till anonym. Sen ser våra tankar såklart olika ut.

Alltså, öppen/anonym donator handlar för mig om principen att varje människa har rätten till den information som rör henne, exepelvis vem som är hennes biologiske far. Ingen annan än hon själv har rätt att förstöra sådan information.

Jag tycker faktiskt att argumentation i stil med "för oss är det helt oviktigt med biologiska band, vårt barn kommer att förstå oss osv" påminner om argumentationen "nämen inte är du väl homosexuell, det är bara en fas". Ja, jag tillhör en minoritetsgrupp men för mig är principen om att uppgifter som rör barnet tillhör barnet och ingen annan viktigare än "solidaritet och förstående" inom minoritetsgruppen.

Jag tycker det är fantastiskt att vi i Sverige har tillgång till donatorer som donerar (inte säljer) för att de vill hjälpa människor att få barn och som ställer upp på att träffa barnen och ge dem svar på eventuella frågor de vill ställa för att få veta mer om sigsjälva och sitt ursprung. För övrigt finns ingen 18-årsgräns för att få reda på donatorns identitet, det är när barnet upnått mognad, eller vad det nu står i bestämmelserna. Man kan aldrig veta hur ett visst barn kommer att se på saken, men det finns SÅ många berättelser från donatorbarn som visar på att ickeanonym är bättre.

Får jag fråga vad det är som känns så "fel" med ickeanonym?

Visst får du fråga det. Mitt svar är att det inte handlar om ursprung i den betydelsen du hänvisar till. En donator är en donator. Inget mer. Jfr byggmaterial till ett hus. Det behövs bräder och massa grejer för att huset ska bli till men viktigast är väl själva hantverkarna som är där under det pågående bygget eller hur?

Det som känns fel för min egen del med en öppen donator är att jag anser att det ger donatorn, och genetiken överhuvudtaget, en större vikt än vad det har. För mig står det för en sorts deterministisk syn som känns fel och främmande.

Som någon har sagt ovan är det viktigaste att man som förälder känner sig bekväm med sitt val. Gör man inte det så känner barnet av det med risk för att barnet växer upp men en känsla av att något är fel.

Jag har svårt att se hur jag skulle kunna bemöta mitt barns frågor om donatorn på ett bra sätt om donatorn var öppen. När mitt barn så småningom kommer att fråga om sitt ursprung så kommer jag inte att undanhålla någon information, barnet kommer att veta precis lika mycket som jag om omständigheterna kring hennes tillblivelse.

Jag har för egen del svårt att se hur jag skulle kunna berätta för mitt barn om hur hon blev till utan att samtidigt berätta att hon vid 18 års ålder får söka upp sin donator - om det vore så att han var "öppen". För jag tror nämligen att det är ganska naturligt att ställa frågan om "vem är han?" när man som barn får höra det oerhört abstrakta ordet "donator" för första gången. Och då blir ju det naturliga och sanningsenliga svaret i fallet med "öppen" donator att "jag vet inte vem han är, det är heller inte viktigt, men du får söka upp honom om du vill när du är 18". Kanske har ni som har valt öppna donatorer sagt det på annat sätt, men så tänkte jag innan jag tog mitt beslut.

För egen del tror jag inte att det bidrar till mitt barns psykologiska väl att växa upp med fantasier kring någon sorts "fadersgestalt" - men ändå inte - som hon ska få träffa i vuxen ålder. Jag tror varken att genetik eller fadersgestalter är avgörande för en människas lycka. Däremot kärleksfulla och trygga föräldrar. Jag har svårt att se hur jag med denna övertygelse kan göra ett aktivt val att ha en "öppen" donator till mitt barn.

Jag har haft turen att kunna välja att åka till Danmark och slippa landstingskön. Väl där har jag haft möjligheten att välja öppen eller anonym donator. Jag har följt mitt samvete och valt anonym.

Hej!
Viktiga frågor som stöts och blöts här...om än lite OT nu.
Här kommer lite mer OT;
OM man varit och inseminerat på Stork o Vitanova de senaste åren så har man troligen fått en donator från NordicCryoBank/www.europeanspermbank (syns på att donatornumret är 4-siffrigt och börjar på en 7:a)
Deras policy är följande
angående sina "nordic donors". (har saxat från CaliforniaCryoBanks hemsida)

Are CCB Nordic donors anonymous or open?
At this time, all of the CCB Nordic Cryobank donors are anonymous donors. All Nordic donors do agree to our Openness Policy, which states that upon turning age 18, offspring may contact CCB to find out if the donor is willing to provide additional information.

Med andra ord så är det inte kört för barnet att försöka kontakta donatorn om barnet så önskar.
För att förtydliga så kan jag säga att i USA har man bara sålt Europeanspermbank:s anonyma donatorer medan man i Danmark även sålt öppna (men då är ju barnet välkommet iallafall)

På den tiden ( ca 5 år sedan ) när det var aktuellt med att välja donator för mig fanns inte " öppna" donatorer i Danmark. Att välja en öppen donator från USA kändes inte ok pga av att donatorer i USA används nästan obegränsat dvs de kan ha mer än hundra barn .....
Kände att jag vill inte utsätta mitt barn för att vara en i raden av barn som tar kontakt med en donator som kan vara ganska " feed up" på att bli kontaktad av sin avkomma oavsett hur tankarna gått ca 20 år tidigare. Tänkte också på att donatorn i USA skulle leva i en annan kultur ( amerikaner kan i gemen lite om världen utanför USA ) eller tom vara död när barnet är 18 år eller tom sitta i fängelse. Sedan tog det mer tid att importera donatorsäd från USA och kostade mer än en anonym dansk donator.
Om det skulle bli en anonym donator idag också för mig kan jag inte ens sia om då branschen inte ser likadan ut som för 5 år sedan och jag även besitter en helt annan kumskap än då.

Däremot så säger de vuxna DI barnen på tex DSR att donatorer inte ska få vara anonyma.

Våra DI barn kommer med all säkerhet att organisera sig och skapa sina egna intresseföreningar . Min tanke är hur kommer de att reagera på saker som att andra DI barn tex har utökade profiler om donatorn men inte dem själva. Hur kommer de att reagera på att vissa får reda på vem donatorn är ( id-realease ) men andra inte då donatorn är anonym. Kommer fler( idag finns det bara en sådan person ) anonyma danska donatorer söka kontakt genom sajter som DSR ?

Hur kommer tekniken att spåra människor utvecklas ? Idag hittar man ju donatorer i USA tex genom deras släktingars DNA.

Det är detta jag tycker är det viktigaste. Saker och ting förändras och vi kan inte veta hur de barn som blir till nu ser på saken, men vi vet vad de som är vuxna nu tycker och jag anser att deras åsikt är viktigare än våra egna funderingar om hur våra barn bör tycka och tänka. För såvida vi inte själva är donatorbarn kan vi aldrig sätta oss in i deras situation till fullo.

Jag förstår att det inte känts lockande med ickeanonym amerikansk donator som kan ha gett upphov till hundratals barn. Men jag tycker att nu när vi har möjligheten att få donatorer som donerar för att de vill hjälpa folk att få barn (inte för att tjäna pengar), ger upphov till ett fåtal barn och är införstådda med att de kan bli kontaktade, är det synd att inte utnyttja den möjligheten (jag vet att köerna är olika långa i olika landsting).

Angående skälet som framförts om att barnet lättare får falska förhoppningar om en "pappa" när donatorn är ickeanonym är det en intressant tanke och jag kan förstå resonemanget, vi vill ju alla våra barns bästa. Men jag har aldrig sett att det i verkligheten blir så. Kanske finns det perioder i barnets liv när den tanken finns, men när barnet väl söker upp donatorn är det ju en vuxen individ som bör ha förstått vad det handlar om. Jag har även sett en studie på barn i skolåldern som INTE talar för att de ser donatorn som en pappa. Jag vet att många tycker det är fel att jämföra med adoptivbarn, men jag tycker ändå det finns vissa likheter. Och man raderar ju inte ut information om bioföräldrarna bara för att barnet inte ska få falska förhoppningar, detta gäller ju förstås även barn som adopterats av ensamstående och som skulle kunna få fantasier om en pappa. I själva verket kan det ju vara så att barnets biomamma var en prostituerad drogmissbrukare eller en våldtagen 14-åring, och "pappan" en torsk, en hallick eller till och med barnets morfar. Det säger man förstås inte till barnet när det är litet, men om det som vuxen vill söka sina rötter ska det förstås vara medvetet om vad det är det kan hitta när det börjar leta.

Magasin; vad innebär detta egentligen för oss som skaffade barn för en fyra år sedan ungefär? Att donatorerna inte är anonyma ändå? Vad är skillnaden mellan ID-release och anonyma om det är som du skriver här ang. nordiska spermier? Viktigt att veta så att vi ger rätt information till våra barn när det är dags.