Enlgabella:
Vad bra att du hittade oss 
Har undrat lite var du varit. Jo, jag är er hack i häl! vi är nu i 27+2! Otroligt trodde aldrig jag skulle få skriva det, igen. Men du vet ju hur det är. Vägen kantas av stora tvivlel. Varje toalettbesök innebär fortfarande ett djupt andetag innan man tittar på pappret. Börjar känna mig som Reine i Barnens ör när han kollade efter hårstrån i de nedre regionerna och för varje dag (med lite modifikation) kunna konstater:
- En dag till HON får leva!
Jag följer ju er resa i bloggen och mycket av det du/ni går igenom ger mig AHA rysningar efter ryggen. Tror vi skulle ha en hel del att prata om över en kopp choklad.
Men tror ni varit bättre på att inhandla lite till Mini än vi varit. Hittills har jag bara köpt 3 par strumpor så till veckan har jag bestämt mig för att åka in till stan och köpa det mest tjejiga jag kan hitta OCH ett gosedjur för att anfäkta mina demoner. Eller så tar jag det vid nästa checkpunkt v. 30 ... Förhoppningar:
Känner igen det där med vänner som inte kan ta in. Har ju pausat från en del av ren självbevarelsedrift. Jag har insett att vi är alla olika, med olika förutsättningar och tyvärr har inte alla förmågan att ta in de känslor som vi måste få lufta. De tror att det är bättre att släta över. De som tror att det går att ta en paus grån sina känslor! Hur gör man det??? Om någon visste hur man gör det så skulle det ju vara en perfekt affärsidé! Tänk själv.
- Är du trött på dina känslor, behöver du en paus från ditt känsloliv? Köp "KÄNSLOPAUS" ger dig garanterat en lugn stund!
Nej ibland måste man bara stiga åt sidan i en relation och då får man göra det! Följa sitt hjärta. Det gäller väl även att få sig lite andlig spis. Problemet för mig är att om jag varit tvivlare inna Buster så tvivlar jag än mer på en högre makt. Men samtidigt är ju lillasyster i magen ett tecken på att under sker. Så är nog mer schizofren i frågan än någonsin. Men hittar du något som ger lindring så unna dig det och då kan du väl tipsa oss andra Själv funderar jag på att ta upp yogan. Försöka hitta lugnet och styrkan i mig själv, kanske också en väg till andlig vägledning. Men förstår verkligen ditt behov av att spä på de inre värdena med en enrgipåfyllning.
Amis:
Så skönt att träffa en läkare ni litar på. Vet ju hur otroligt mycket det betyder. De senaste åren har ju av olika anledningar varit en karusell i sjukvården och har stött på både bra och dåliga läkare så jag vet vad det betyder. Tänk att fram till nyår går det ju fprt och sedan är det nästan dags att köra igång Bra start på det nya året!
Novalies:
Tyvärr så kan jag inte svara på din fråga. Men kanske om du ställer den under svårt att få barn/ivf så kan du säkert få svar från någon med insatta kunskaper.
Tummeliten:
Fy, så jobbigt besked. Ja den här resan är en helvetes berg-å-dalbana! Man tar små myrsteg och så halkar man tillbaka. Det är ju inte ens på ruta 1 tycker man hamnar på minus hela tiden när det sker bakslag, eller hur! Men hur gick det i torsdags? Är rädd att ni inte fick några bättre besked eftersom du inte kommit in och berättat glada nyheter, så jag skickar en kram ifall att det värsta skett men hoppas verkligen på det bästa!
Guld:
Ja, hur klarar man att vara stark när man är som svagast? Det frågar jag mig ofta och ändå vi gör det vi måste för att överleva! Sedan vi förlorade Buster har vi ändrat hela vårt liv och i stort sett bytt ut allt i tillvaron förutom varandra (jag och sambon). Två månader efter att Buster dog så välte sambon ett träd över sig vilket slutade med sjukhusvistelse och krossad fot men kunnat sluta med att jag förlorat den andra viktigaste människan i mitt liv också! Vi har flyttat 30 mil från våra vänner, sambon bytt jobb, jag studerar, blivit med hund, blivit med gård, gått igenom 4 ivf/pgd. Samtidigt som vi väntade besked på om lillasyster i magen är frisk blev mamma akut dålig vilket visat sig vara 5 tumörer. Då jag har förlorat kontakten med mina syskon när Buster dog och jag nu är den enda som bor nära mina föräldrar så måste jag vara stark för mammas och pappas skull medans hon genomgår behandling. Vi kan lätt säga att dessa två år även om Buster inte dött skulle varit vårt livs svåraste för vi har även haft fler dödsfall i familjen. Men vet du, att från någonstans där innifrån plockar man styrka när man tror att det inte finns mer. Helt enkelt för att man inte har något val! Men vill ge dig en stor kram för att jag hoppas och tror att du skall ha kraft att utkämpa ditt krig! För är det nått jag upptäckt så är det att när man rustar sig för att gå ut i krig då är man beredd på att kämpa! Tror på dig tjejen och DIN inre styrka!
Så en sak jag vill dela med mig. I veckan träffade jag en kvinna som berättade att hon och hennes man för 41 år sedan fick en dotter med ryggmärgsbrock. Detta hade så djupa spår i henne att hon och hennes man aldrig vågade försöka få barn igen. Av rädsla för att samma sak skall ske igen. Hennes dotter lever men är gravt handikappad och kommer aldrig kunna leva ett självständigt liv. Den förlorade framtid hon mött och sorgen över allt som dottern aldrig kommer kunna göra och nu att hon aldrig kommer få barnbarn. Hon avslutade med att säga:
- Vi vågade aldrig försöka igen och det är det jag ångrar mest i livet!
Jag fick mig en tankeställare. Tänk hur viktigt det är att vi orkar/vågar/vill fortsätta försöka, fortsätta kämpa! Så att vi inte en dag i livet måste se tillbaka på något vi ångrar som vi aldrig gjorde för att vi inte vågade. Insåg då vilka kvinnor vi alla är här inne, som vi kämpar! Så jag skulle vilja att vi alla dunkar varandra uppmuntrande i ryggen och säger:
- Fy fan vad vi är bra! Vilka AMASONER vi är!!!!!!!
För om vi inte gör det vem kommer då dra lasset åt oss?! Nej jag är såååå stolt över att tillhöra en av dessa kämpare här inne och att jag fått chans att lära känna er! För om jag en gång skulle behöva en arme av kämpare så vet jag var jag hittar de tuffaste
Kram till er allihop!!
. Är så absurt att när man VILL HA mensen så håller den sig borta och när man INTE VILL HA mensen så kommer den trots vilda protester. Förstår att allt känns ointressant just nu. Man sjunker ju så snabbt ner för varje motgång! Kramar om dig och hoppas att du känner att jag ätnker på dig trots att inga ord kan trösta.
Förhoppningar:
Själv funderar jag på att ta upp yogan. Försöka hitta lugnet och styrkan i mig själv, kanske också en väg till andlig vägledning. Men förstår verkligen ditt behov av att spä på de inre värdena med en enrgipåfyllning.
!