Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Det där låter precis som mina perioder! Altid, efter en hypo-fas, så blir jag fruktansvärt irriterad, förbannad och ilsk av mig - känner liksom nästan för att gå och slå ner någon.. Men ja, såklart - det gör jag ju inte, men den där ilskan alltså.. Sen går det ytterliggare några dagar och jag fullkomligt rasar ner i ett svart hål och där håller jag mig i typ ett halvår och sen börjar det om från början igen; hypo-ilsk-depp, osv..
Och jag har haft det precis likadant med sjukskrivningsperiopderna - ständigt återkommande och det känns bara sååå hopplöst!
Men nu är jag med ute och arbetstränar och jag har fått en underbar handläggare som är sååå med på mina problem och gör allt för att stötta. Känner jag för att hålla mig hemma så är det helt ok. Jobbar 10h/vecka och det är lagt som 2½h i fyra dagar. På jobbet blir jag kungligt behandlad då även de är införstådda hur jag funkar..
Denna gången vågar jag tro på att det kanske ska gå vägen.. Och gör det inte det så får jag ta det då.. Även om det blir pannkaka.

Alla medicinbyten kan ju vara det som gör att du hamnar i de olika faserna, inte bra att hålla på att byta - men vad ska man göra för att hitta ngt fungerande..? *funderar*
Du vet att antideppressiva inte alls är bra för bipolära? De har en tendens till att skynda på till det maniska tillståndet. Vet nämligen att det inte är många läkare som känner till det, jag fick själv upplysa min läkare om det...

Och det är svårt att acceptera att det är nått man ska dras med hela livet, tänker själv så ibland.. Och ännu räddare blir jag då jag tänker på att jag har fem barn och statistiken säger ju att iaf nån/några av dem "bör" ärva diagnosen.. Usch, vad utsätter jag dem för liksom?! Stackars barn.. Jag vet ju själv hur det är att leva med en bipolär förälder - dock är min pappa bipolär 1 (totally crazy!), misstänker vi iaf, finns ingen diagnos på honom.. än. Och fy fan säger jag bara! Är det just det jag utsätter mina söta barn för?!

Hursom - lycka till och hoppas att denna tråden kan ge dig lite styrka emellanåt!
*kraaam*

Känner inte dig, men.. *kramar om*

Jo jag vet att bipolära inte bör äta antidepp och min läkare är specialist på just psykiska sjukdomar. Han vet....men jag klarar mig inte utan mina sertralin.

Känns som jag sitter i ett ekorrhjul.

När jag blir hypoman drar han ju ner dom antidepressiva direkt och det är ju helt rätt..det vet jag ju.

Men då blir jag deppad och då ökar han dom igen.

Öööörk, är i en sååån jävla vecka nu.. Mannen jobbar eftermiddag så han ser vi inte på hela veckan, barnen har ca tretusen hobbies som det ska skjutsas till.. Mat ska lagas, vi måste städa inför kalaset på söndag.. och jag ska dessutom ut på arbetsträningen.. Minste sonen har maginfluensa.. (jippie liksom!)

Alltså, jag vill till arbetsträningen - men är liksom för trött.
Stannade hemma idag för jag är helt slut efter helgens hyper-aktiverande.. Så jävla dum jag är! Sket i /glömde ta medicinen i helgen och *vips!* så blev jag ju hur effektiv somhelst! Bakade fem sorters (dubbla satser naturligtvis) kakor/bullar, städade, tvättade (och det handlar inte om liiite tvätt! Ca fem veckors tvätt á sju pers.. Do the math!) och möblerade.. När kvällen igår kom så var jag helt slut, tog ju då också medicinen och bara föll som en platt pannkaka (eller de kanske mer seglar neråt?) Och idag är jag mer död än levande.

Ska bara försöka överleva veckan, inga bonusar där liksom..

Jag döper om mig...jag är den där #323 och #320

Jag har haft fullt upp som hypo.

Hjärnan orkar, men tillslut slår kroppen ifrån och så däckar man man timma.
Har sovit kanske 3 timmar/natt i nån månad...ibland inget alls.

Mina senaste ideér har varit.

*Boka resa 10 dagar till Mallorca
*Boka resa 10 dagar till Dubai
*Bygga ett hus
* Va upp en hel natt och rev ur alla köksskåp,torkade ur dom, tvättade dom.
Dammsög, bakade bröd, bakade sockerbaka.

*Vill skaffa barn.

Har hur mycket som helst på G.
Och dessutom kör jag bil som en jävla biltjuv.

Kan du inte skippa medicinen imorgon och komma hit och röja runt?

idag var en toppendag...tills vi kom hem.. då brakade helvetet lös.. jag blev så arg och ledsen för att de inte lyssnade, fick panik och ångets så jag tog 5 oscasxand, mpr skit,.. känner mgi värdelös som människa och mamma, orkar bara inte så lönge till.. går in i en väögg... igen.

Välkommen!

Kan inte säga att det kommer gå över, men säger som Maia - det kan gå långt mellan perioderna och däremellan får man passa på att "njuta".
Varje dag lär man sig ett litet steg på hur man ska hantera sitt mående - även om det inte alltid hjälper..

Mina "ideér" är ungefär som dina - jag kan, helt ärligt (även om det gör fruktansvärt ont att erkänna) säga att alla mina barn, våra djur, huset, bilen, resorna, ombyggnaderna, etc har tillkommit i mina hypo-perioder.. För just då känns allt så himla rätt!!
Och jag ångrar ju absolut inte mina barn, älskar dem så högt jag förmår att älska. Men jag kan ibland lida med djuren, med mannen som får stå ut med mina nycker.. och barnen.. mina stackars barn.

Skillnaden mellan mig och min pappa är att jag är medveten om min sjukdomsbild och det gör så jävla mycket skillnad i beteendet - därmed inte sagt att jag agerar med klokhet alla ggr.. Så jag tror att det är viktigt att vara medveten, även om man agerar mot vad man vet är "rätt". Men du får iaf en förklaring..

En öppen fråga till alla här - vad får ni för stöttning i hemmet, av mannen/barnen/omgivningen? Har ni berättat för era barn och hur berättade ni det?

Jag är bara så nyfiken på hur det går till hos andra.. Jag får tex enormt mycket stöd av min man och utan honom hade jag befunnit mig i ekonomisk kris ALLTID. Han är den där som klarar av att dra ner mig, eller upp, vilket som nu behövs.. och jag inser att jag hade aldrig kunnat leva med någon annan som hade "problem" - vi hade troligtvis dragit ner varandra och det hade bara blivit kalops.. Min man är tryggheten själv, han är så "normal" (kan inte hitta ett bättre förklarande ord).
Nackdelen är att han har svårt att sätta sig in i hur det är att ha ångest, att inte ens orka sköta sin hygien eller hur all kraft kan gå åt till att bara få upp barnen på morgnarna. Men jag tar hellre det än att inte bli stöttad alls..

Du är stark! Alla får vi motgångar och skriver om dem för att få stöd och råd. Fortsätt med det och snart mår du bättre igen. Se inte motgångar som nåt skrämmande, vänta bara ut dem. *kramar om massor*