Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

det gick oväntat bra, han var supertrevlig och förstod verkligen att jag behövde få avlastning. Det enda problemet var att de hade dåligt med kontaktfamiljer och skulle annonsera efter det, sen sa han att jag inte skulle tveka att kontakta honom om jag hittade eller visste nån familj som skulle passa. Så jag gick därifrån på ganska gott humör, men samtidigt var det jobbigt att sitta där och berätta allt. Har ju haft det lite tufft sista 3 åren med hot, skyddad id, levt på flykt ett tag med barnen, blev misshandlad av ett ex som hängde sig så jag fick skära ner honom, han klarade sig å sitter inne nu.. å sen blev jag trakasserad/ofredad av min arbetsledare då jag kom igång med arbetsträning å det slutade i att han fick sparken och besöksförbud så det har varit en hel del som inet gjort mitt mående bättre direkt och mkt av mitt mående är förmodligen PSTD. Blev erbjuden avlastning tidigare då jag blev inlagd för att jag bröt ihop och bara svimmade typ, men tackade nej eftersom pojkarnas pappa inte ville, men han har ju själv ingen tid att ta dem mer än varannan helg knappt, så nu tog jag mig i kragen, vill ju att mina barn ska ha en hel och glad mamma, inte trasig och ledsen på gränsen till nervsammanbrott lixom.

Ibland orkar jag allt, sen inget. Ja ni vet ju hur det är.. när man inte kan förutse hur man ska må och vad man ska orka "nästa dag".

hehe välkommen hit å sätta städrekord!

TigerLily; usch vad du gått igenom!

jo det har varit lite tufft, mer än vad jag kunnat föreställa mig att jag skulle klara av.. det värsta är att det kommer efteråt typ.. orken och allt.. bearbetningen osv.. så jag vet ju inte ännu om jag "klarat" det heller.
just då allt hände var jag som en maskin, men nu börjar soppan ta slut typ. Ja man är ju inte mer än människa.

Har några vänner som gärna skulle kunan tänka sig att bli kontaktfamilj, har pratat med dem å de kom med förslaget direkt, men jag vet inte, det verkar ju toppen, mina barn trivs där och känner sig trygga, nackdelen är att vi är grannar.. men det kanske är det ultimata? De har själva 3 barn som leker med mina typ annars. Men jag undrar om det finns några nackdelar med det hela.. om man blandar in så nära vänner? eller om det enbart är bra? Hmm, vad tycker ni andra?

urk! jag vill aldrig mer va bland episod.

Ninda, inte jag heller!!!

Jag vet inte va fan jag ska göra.. sitter här med självmorstankar och håller på att göra planer.. :( jag vill inte... inte igen!! Om jag tar en överdos ringer de soc. Jag vill inte göra det. Men vad ska jag göra? Om jag åker till psykakuten eller ringer 112 och ber om hjälp kommer de bara ringa soc i alla fall... :( Jag måste låtsas som ingenting så de inte kontaktar soc för femtioelfte gången. Trots att soc inte tycker vi kan göra något bättre så lär det väl inte se bra ut med en TILL anmälan. Vad ska jag göra?? :(

Detta är min första bland episod tror jag.
Läkaren sa iallafall att det va det jag hade, pratade med honom igår.

Jag har varit vaken hela natten, bakat, lyssnat på musik osv.
Så slår jag om på en timma och blir helt självmordsbenägen....har tillgång till massa piller...jag vet inte om jag lyckas dö av dom, men jag har lagrat ett bra tag.

Jag fyller år idag...jag kan ju liksom inte dö idag?

Nu mår jag rätt okej.

För 2 timmar sedan va jag redo o lägga in mig.

Hur länge håller såna här perioder i sig?

Dom har ökat stämningsstab.

Grattis på födelsedagen!! Se till DITT bästa, för det blri i slutändan allas bästa. Sök hjälp, det är inte DITT fel att du mår som du gör, det FINNS hjälp och mediciner. Jag var livrädd för att vända mig till soc.. tänkte tat de typ skulle ta barnen ifrån mig eller att jag är en dålig mamma. Har haft sån ångest för det och får det fortfarande till och från. så jobbiga känslor att brottas med. Men vi har ju inte VALT att må som vi gör. Precis som de som får cancer inte väljer det.

KRAM på er alla!!!!

Men tänk om de tar honom ifrån mig? :( Jag har iaf sms:at min kontaktperson.. han får göra som han vill. Det är så läskigt för allt känns så overkligt, jag tror att jag drömmer eller hittar på allting. Det är en jättekonstig känsla.. jag mår nog bra ändå.. tror jag..

Jag trodde förut att man bara blev anmäld till soc om man försökte ta livet av sig, för det är väl positivt att man vågar söka hjälp själv?? Men sist jag var inlagd (hade inte gjort något och t o m åkt dit själv) så ville läkaren kontakta soc. :( Så nu vågar jag inte söka hjälp längre trots att det kanske vore bäst. Idiotläkare.