• Saturo­s
    Äldre 31 Dec 12:47
    197764 visningar
    391 svar
    -1 +4
    391
    197764

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Äldre 31 Dec 22:41
    #81
    Nån annan skrev 2010-12-31 12:55:11 följande:
    En nyfiken fråga, tror du att du hade varit lyckligare om du bott kvar på barnhemmet? jag förstår att det är svårt att spekulera, men du kanske har funderat i dom banorna?
    men ör du dum eller...du tänekr endast på det matreiella nu.
    Hon hade haft det bättre materiellt här men inte pskyiskt.
    Där fattig
    Här fattig i själen.
    Att göra ett barn lyckligt är inte BARA SAKER. så som tak mat kläder....
    glöm inte bort det.
  • Äldre 31 Dec 22:44
    #82
    Fru U skrev 2010-12-31 21:29:44 följande:
    Onda gener finns inte på det viset. Och din biologiska mamma kastade inte bort dig för att hon hatade dig, det om något är jag säker på.
    och det är just det som är grejen...ni fattar inte vad det gör med ett litet barn. Tror du ett litet barn fattar att det inte ör så...
    kan du fatta att man känner sig som skräp...och hon slängde faktiskt bort TS.  Hur kan man INTE känna sig som skräp då.
    Logiskt och hjärtat är två olika saker!!!
  • Äldre 31 Dec 22:46
    #83
    Amy1983 skrev 2010-12-31 13:50:15 följande:
    Bara läst TS.

    Jag är också adopterad. Är nu 27 år gammal och jag förstår inte alls vad du menar med "de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv."

    Enligt dig ska då ALLA som blivit adopterade genomgå psykologiska problem. Kan säga reda nu då att du har fel. Jag har inte haft några som helst psykologiska problem. Mina adoptivföräldrar har varit ärliga från början med att jag är adopterad. Jag fick dessutom tidigt frågan om varför jag såg "annorlunda" ut eftersom jag har många yngre kusiner. Då förklarade jag, eller mina föräldrar helt enkelt varför. När de eller jag frågade vad adoption innebar så blev det förklarat. Men några psykologiska problem har jag aldrig haft. Jag har dessutom aldrig undrat varifrån jag kommer.

    "VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes."

    Detta är frågor jag inte har funderat över. Jag vet varför jag lever. Jag vet också att jag lämnades till barnhemmet för att mina biologiska föräldrar inte hade möjlighet att ta hand om mig. Men varför de inte hade möjlighet har jag i nte funderat mer över. Lite tillit får man ju ändå ha. Om de ansåg att det var det bästa för mig så var det nog så. Att gå runt o tänka "de ville nog egentligen inte ha mig" är ju till att göra det svårare för sig själv. Jag har aldrig känt det som ett misstag att jag föddes och jag har aldrig känt mig bortkastad. Tvärtom har jag känt att de gjorde det för att de värnade om mig.

    Du skriver att du blivit kallad "guling" och "risätare". Detta har ju knappast med adoptionen att göra. Detta hr med elaka människor att göra. Människor som är översittare och som tror att det är ok att mobba andra. Det hade lika gärna kunnat heta "glasögonorm", "fetto", "halta lotta", eller vad som helst. Folk hittar alltid nåt att hacka på om de verkligen vill.

    Så du får nog tänka om. Det är inte så att du på något sätt dragits till andra adopterade som mår dåligt just för att du gör det? För jag känner också många adopterade och umgås med en del också och ingen av dom har några psykiska men eller psykologiska problem av dom.
    Alla adoptioner är OLIKA. Inga är LIKA.
    Men det faller så att ALLA adopterade separeras och det GER psykiska problem. MEN om man har turen att komma till en familj som kan läka dom såren så blir man som du typ.
    MEN alal har inte DEn turen och då blir man som TS. Varför har du så svårt att förstå det att ALLA har INET din tur.
  • Äldre 31 Dec 22:47
    #84
    Namaste72 skrev 2010-12-31 14:04:24 följande:
    Fast om du känner så, då är ju inte adoptionen roten till ditt problem. Utan det faktum att din biologiska mor av någon orsak inte kunde ta hand om dig. 

    I många länder får man lämna barnhemmet när man är 10-12 år, för det finns inte plats helt enkelt för de äldre barnen. Kan du se dig själv i den situationen?

    Hur som helst, jag hoppas att ditt liv ändå på något sätt är värt att leva trots allt.
    sa den som inte fattar ett smack.
  • Äldre 31 Dec 22:48
    #85
    M1982 skrev 2010-12-31 15:38:37 följande:
    Jag är själv adopterad från Asien och känner inte alls igen det du beskriver. Jag har också ett tre vänner som är adopterade och inga av dessa har några sådana tankar som du skriver om. Själv känner jag mig lyckligt lottad över att jag fick komma hit. Mitt liv hade inte sett ut så som det gör idag om jag inte hade blivit adopterad. Jag har aldrig lidit av att jag ser annorlunda ut. Det jag vill komma med inlägget är att jag självklart är medveten om att många adopterade känner som du men att det är långt ifrån alla. Sedan tycker jag givetvis att det är jättetråkigt att alla inte känner som jag.
    men vad himmlaö kul för DIG.
    Då fick du med turen att komma till en familj som kunde "mätta" dig med just den kärleken du behövde.
    Skit bra för dig.
  • Äldre 31 Dec 22:56
    #86

    Hatar att ingen fattar , hatar att ingen se, hatar att ingen hör

    hade det varit bättre kavr i ditt hemland?
    Men vad fan då tänker ni bara på materiellla saker!!
    Och om ni inte vet det då kan inga pengar i värlen gära ett barn lyckligt!

    Det är skillnad på att veta i huvudet att man övergavs för ett bättre syfte än vad som sägs sjupt i hjärtat!!

    Hoppas verkligen att alla adoptioner mellan länder STOPPAS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

    Endast inom samma land eller inget alls. Skona oss.  Jag vill inte komma hit. Jag bad inte om att få komma hit.
    frågar ni mig nu...så  JA jag hade haft det bättre där.
    Fattig som en rått men lycklig
    Här har jag bara varit rik och olycklig.

    Vi är inte skräp och vi är INTE skit!!!

    Ni som adopterar gör det för er skull INTE FÖR OSS!
    Ni adopterar för att NI vill HA ett barn. INTE för att vi vill ha föräldrar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
    Kan ni fatta det??!?!
    Ni gör det för er skull.

  • Äldre 31 Dec 22:57
    #87
    Saturos skrev 2010-12-31 12:47:19 följande:
    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.
    Står bakom dig till 100% på allt du skriver. För jag känner samma.
  • Fru U
    Äldre 31 Dec 23:01
    #88
    Renesmee skrev 2010-12-31 22:44:33 följande:
    och det är just det som är grejen...ni fattar inte vad det gör med ett litet barn. Tror du ett litet barn fattar att det inte ör så...
    kan du fatta att man känner sig som skräp...och hon slängde faktiskt bort TS.  Hur kan man INTE känna sig som skräp då.
    Logiskt och hjärtat är två olika saker!!!

    Jo vi förstår visst vad det gör med ett barn. Vi förstår också sorgen, vi säger också att ts har rätt att känna allt hon känner - absolut rätt! Men som vuxen har man också ett ansvar för att söka hjälp så att man kan sluta må så och försöka bli tillfreds med att livet var och är som det är.


    Vi förstår visst att man kan känna sig som skräp men sannolikehten att bio-mamman gjorde så av elakhet är extremt liten (det förutsätter mer eller mindre en psykisk diagnos ala psykopati eller dylikt)


    Jag kan aldrig veta hur det är att vara adopterad men man kan må dåligt av andra orsaker och känna sig som skräp av andra orsaker och det är väl det som en del försöker få fram


    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • Fru U
    Äldre 31 Dec 23:05
    #89

    Alla som skaffar barn gör det av egoskäl, självklart.


    Idag arbetar man först och främst för att att hitta biosläktningar, det gör man i sex månader. Sen letar man efter föräldrar i det land som barnet finns i, om det inte går så först då tittar man på internationell adoption.


    Man anser att det är mer skadligt för barn att växa upp på barnhem utan ordentlig omsorg än att adopteras internationellt.


    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • livet leker
    Äldre 31 Dec 23:06
    #90
    Renesmee skrev 2010-12-31 22:56:40 följande:
    Hatar att ingen fattar , hatar att ingen se, hatar att ingen hör

    hade det varit bättre kavr i ditt hemland?
    Men vad fan då tänker ni bara på materiellla saker!!
    Och om ni inte vet det då kan inga pengar i värlen gära ett barn lyckligt!

    Det är skillnad på att veta i huvudet att man övergavs för ett bättre syfte än vad som sägs sjupt i hjärtat!!

    Hoppas verkligen att alla adoptioner mellan länder STOPPAS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!

    Endast inom samma land eller inget alls. Skona oss.  Jag vill inte komma hit. Jag bad inte om att få komma hit.
    frågar ni mig nu...så  JA jag hade haft det bättre där.
    Fattig som en rått men lycklig
    Här har jag bara varit rik och olycklig.

    Vi är inte skräp och vi är INTE skit!!!

    Ni som adopterar gör det för er skull INTE FÖR OSS!
    Ni adopterar för att NI vill HA ett barn. INTE för att vi vill ha föräldrar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
    Kan ni fatta det??!?!
    Ni gör det för er skull.
    Jag föstår dina tankar, jag gör verkligen det. Som tex finska krigsbarnen, många hade trots alla omständigheter mått bättre hemma hos mamma och pappa.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.