• Saturo­s
    Äldre 31 Dec 12:47
    197792 visningar
    391 svar
    -1 +4
    391
    197792

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Äldre 1 Jan 12:52
    Missimo84 skrev 2011-01-01 12:37:05 följande:
    Ts har helt rätt i sin start. 75% av alla adopterade barn löper risk för att hamna i missbruk eller social misär och psykiska besvär. Det är En bra bit högre än andra barn från samma samhällsgrupp!
    Vilken samhällsgrupp menar du då?
  • Äldre 1 Jan 12:52

    Jag känner adopterade människor som inte har samma känslor kring det som du har. Jag tycker att du låter deprimerad och jag hoppas att du kan få hjälp för det. Det är verkligen tråkigt att du är missnöjd med din uppväxt, men samtidigt kan jag inte tänka mig att du hade haft en bättre uppväxt på ett barnhem i Korea. Önskar dig all lycka och hoppas att du kan få den hjälp du behöver.


    ♥ Vecka 29 ♥ BF 19 Mars ♥
  • Fru U
    Äldre 1 Jan 12:56
    en glad skrev 2011-01-01 02:23:17 följande:
    Man måste nog också acceptera att inte alla vuxna adopterade håller med om det  ....
    Jag anser inte att det är något unikt för vuxna adopterade. Alla barndomar kan vara skit och det är naivt att tro att om bara något varit si eller så så hade livet varit bättre, att döden kanske till och med varit bättre (iofs så kan döden ibland vara bättre)
    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • Fru U
    Äldre 1 Jan 13:02
    Missimo84 skrev 2011-01-01 12:37:05 följande:
    Ts har helt rätt i sin start. 75% av alla adopterade barn löper risk för att hamna i missbruk eller social misär och psykiska besvär. Det är En bra bit högre än andra barn från samma samhällsgrupp!
    Siffror från?  Och barnen adopterades när?

    Idag finns ett stöd som inte fanns för tjugo år sen (i varje fall i större städer) och det är mer accepterat att söka hjälp om man har problem och adoptivföräldrar söker också hjälp i större utsträckning idag än förr.
    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • Äldre 1 Jan 13:08
    Saturos skrev 2010-12-31 15:39:23 följande:
    Du verkar inbilla dig själv att vår situation liknar svenskar som har bruna ögon, det är enorm skillnad i detta. Vi ser helt annorlunda ut från dem.
    Detta lät direkt nedlåtande. Jag inbillar mig ingenting. Jag frågade dig om VARFÖR det är så viktigt att vara som alla andra? Har aldrig förstått mig på folk som tvunget vill smälta in i den stora massan.Man vill väl inte bara vara en anonym prick? Man vill väl bli sedd för den unika människan man är?
    Välkommen Hannah, Kl 18.08, 2010-06-23
  • Missim­o84
    Äldre 1 Jan 13:17

    Nicke nyfiken och fru u>>>
    vet inte vid vilken ålder det gäller, men undersökningen presenterades 08.
    Samhällsgrupp, menar jag barn till gifta par med stadig ekonomi och en bra social status, där föräldrar inte är i känt missbruk etc.

  • Äldre 1 Jan 13:27

    Eftersom det är betydligt färre adoptivbarn än "svenska" barn borde sådana undrsökningar bli ganska missvisande. Om det är 10 adoptivbarn och 10 "svenska barn som mår dåligt/får problem blir ju procentsatsen för adoptivbarn mycket mycket högre.
    jag tror att miljön har stor beydelse och pratar jag inte om närmsta familjen utan hur man blir behandlat av samhället och det kan nog vara väldigt olika beroende på vart man bor.
    jag tror som FruU att man kan må dåligt av många olika orsaker men är man adopterad kanske det uppmärksammas på ett annat sätt. Sen tror jag också (men kan självklart ha fel) att mår man dåligt och är adopterad är det kanske lätt att "skylla" på adoptionen.

  • Fru U
    Äldre 1 Jan 13:34

    Det presenterades en liten studie i våras (stod omnämnd i bl.a ac's adoptivtidning om jag minns rätt) där man kommit fram till att adopterade barn oftare medicinerades mot typ adhd och dylikt.

    Det jag ifrågasätter är slutsatsen man drar av en liten studie och man har inte tittat på om det faktiskt är så att adoptivföräldrar kanske söker hjälp oftare och tidigare än bioföräldrar till svenska barn.

    Men nu är vi ot. Förlåt ts, det är absolut inte min mening att genom att diskutera detta förringa dina upplevelser, du har upplevt det du har och du har rätt till dina känslor kring detta, precis som alla har om sin barndom


    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • Saturo­s
    Äldre 1 Jan 13:38
    Amy1983 skrev 2011-01-01 13:08:53 följande:
    Detta lät direkt nedlåtande. Jag inbillar mig ingenting. Jag frågade dig om VARFÖR det är så viktigt att vara som alla andra? Har aldrig förstått mig på folk som tvunget vill smälta in i den stora massan.Man vill väl inte bara vara en anonym prick? Man vill väl bli sedd för den unika människan man är?

    Men om man växt upp med att bli kallad guling och kinesjävel hela livet och hatats av alla man träffat så är det inte så lätt att gilla hur man ser ut och att vara annorlunda...jag hatade att vara asiat när jag var liten och kollade mig själv i spegeln, jag ville se ut som alla andra för jag trodde att smärtan och hatet skulle försvinna då, det är kvar fortfarande i mig fast jag är vuxen nu, när jag ser mig själv i spegeln så gillar jag inte det jag ser, det är som att man ser en helt annan person, mitt yttre är asiatiskt medan min själ och hjärta är svenskt. Jag känns som fångad i fel kropp alltså...hemsk känsla.

    Jag HATAR av att vara annorlunda, hade jag fått ett erbjudande av att se svensk ut hade jag tagit det på en sekund, så enkelt är det. Allting hade blivit bättre i mitt liv om jag hade varit blond och blåögd och vit. Det är den enkla sanningen.

    Problemet är att man inte ses för sin personlighet utan man blir dömd efter hur man ser ut, ser man ut som en svart kommer alla se personen som en afrikan och ser man ut som jag gör kommer man ses som en kines, guling och så vidare, så funkar vi människor dessvärre. Även fast det finns de goda personerna som inte dömer efter utseende tack och lov.

  • Fru U
    Äldre 1 Jan 13:42

    Hatad av alla säger du.

    Hade dina föräldrar dig? Dina släktingar dig? Kassörskan i affären? Hade du inga vänner eller någon du umgicks med som barn?

    Sannolikheten att alla hatar en, att alla avskyr en är extremt liten. Jag har själv upplevt de känslorna och kan i efterhand se att riktigt så illa var det inte.

    Jag säger inte att det inte fanns folk som avskydde dig och ansåg att du inte hörde hemma här för de finns.


    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.