Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Ahh, enkelt. Mitt sms skulle lyda: Försvinn!

Jag är så mycket bättre än dig, du bara kallar mig fula ord när vi facebookat med varandra! Jag är äntligen fri från dig min så kallade f.d bästa vän! Du kan inte trycka ner mig längre!

Är ledsen för att du kämpat med att kunna få barn men skulle du fråga skulle jag elakt säga att det är rätt åt dig!

Jag var ärlig och sa din pojkvän som numera är din sambo var otrogen på nätet, tacken jag fick var att du aldrig mer ville ha kontakt med mig!

Du kallade min sambo för svartsjuk bara för att han brydde sig om mig! Du hade ett bråkigt förhållande och lät det gå ut över mig skämms!

Har kastat skit på varandra via fb, nu har jag gått vidare och lämnat dig för sista gången och det känns underbart!

Jag är fri från ditt nedtryckande sätt mot mig, det vet du! Jag fick sagt allt jag ville i sista mailet!

Du är kvar med en otrogen skit och inser det inte ens, jag lider med dig i tystnaden!

En gång var vi bästa vänner och nu hoppas jag att vi aldrig mer kommer att ses

Gör vi det kommer jag le falskt mot dig och fjanta upp mig bara för att ge dig fingret bakom din rygg

Till min älskling som är i en annan världsdel!

Jag älskar dig och saknar dig så jävla mycket! pussokram

Till mitt tjejgäng!

Ni kan ju för tusan dra åt skogen för det är bara JAG som fixar allt! =(

Efter endast 10 dagar är jag nästan helt beroende av dig! Har inte känt såhär på många år...
Imorgon träffas vi för första gången och jag är så sjukt nervös även om jag vet att du kommer behandla mig väl.

Vi har lite i hinder i vägen, men det fixar vi!! Snälla, känn det jag känner.

Varför vill du inte ha mig på samma sätt som jag vill ha dig?! Du snackar en himla massa men mellan raderna lyser bara att du är rädd. Var inte det. Fortsätt träffa mig och sluta tramsa om att du bara vill ha sex. Hör av dig till mig och säg att du bara vill vara med mig!

Till mina syskon!

Vi hade samma uppväxt, ni och jag. Skillnaden mellan oss är att ni använder den som ursäkt för era liv i dag. Ni tar alla chanser ni får att tycka synd om er själva för allt som hände och använder det som ursäkter för de fel ni begår nu. När ni förstört allt ni har, kommer ni till mig och begär att jag ska reda upp era liv. Och varje gång jag hjälpt er, så återgår ni till samma vanor och forsätter era missbruk.

Jag tänker inte hjälpa er mer. Ni får stå på egna ben. Det våra föräldrar gjorde hände för snart 30 år sedan, kan ni inte komma över det så måste ni söka professionell hjälp.

Jag hade det värre än ni. Jag var äldst och var den som fick ta all skit ni i dag gråter över. Ni var bara publik. Om jag kan stå upp och ha ett ordnat liv, varför klarar inte ni det? Varför gräver ni ner er i skiten jag fick ta och använder den som ursäkt för era missbruk?  

Jag orkar inte hjälpa er mer. Orkar inte ta på mig era problem mer.  Ni får klara er själva nu.

             

Kära förkylning.
Jag börjar bli rejält trött på dig nu. Jag har nästan hela livet varit en förkylningmagnet. Under de senaste femton åren har jag varit mer förkyld än frisk (ja jag har gjort allergitester men de visar ingenting jag vet att jag är lite pollenöverkänslig men det är inte pollen i luften året runt). Jag hade ett år som jag var hyfsat frisk ifrån förkylningar men det var ETT år. Sedan min dotter föddes i augusti har hennes och mina förkylningar avlöst varandra. Kan du inte ge oss några månader som vi får vara friska? Snälla!

Nu i efterhand fattar jag inte vad jag såg hos dig.
Du är så äckligt självgod och tror att du är snyggast i världen.
Du har taskig klädsmak och ful frisyr. Jag njuter av att du fått gråa hår.
Och NEJ, du ser inte ut som Paul Newman!!!

Jag fattar inte hur jag orkade lyssna på dig i timmar! Ärligt talat, jag lyssnade knappt ibland. Du ältade och ältade ju HELA TIDEN!

Alla tycker inte exakt som dig, och det betyder inte att alla andra har fel. Du är inte fullärd och du vet inte hur framtiden kommer att se ut.

Du är den konstigaste människan jag någonsin träffat.
Du måste haft en fruktansvärd barndom så som du behandlar kvinnor. Det är min lilla "tröst", att du varit med om hemska saker och jag kommer aldrig att förstå dig. Jag har inget behov av det längre.
Mitt liv är så mycket bättre utan dig.
Ett God Jul på Facebook är allt jag tänker ge dig i framtiden. Möjligtvis grattis på födelsedan också, om jag kommer ihåg den.

Jag går in och kollar på dig på Facebook ibland, så där som man gör med gamla ex. Men vet du? Det ger mig ingenting. Jag kollar, noterar om du lagt upp nån bild eller nåt menlöst inlägg. Sen klickar jag mig vidare, loggar ur och tänker inte mer på dig.

Jag undrar hur mitt liv sett ut om du inte förstört den perioden av mitt liv.    

Blir bara så ledsen på dej .. :'(