Vi som försökt ett tag utan plus
Vi som har lite svårare att plussa kanske behöver någonstans att få "vädra"lite
Vi som har lite svårare att plussa kanske behöver någonstans att få "vädra"lite
Är på 11 försöket nu... BIM 10/3 ... börjar utredning om ett par veckor... Såå trött på allt väntande. Vad är det som är så svårt? Hade aldrig trott att jag skulle ha svårt för att bli gravid...
Jag trodde inte heller det känns helt knas att stå i kö till ivf men ändå bra att den hjälpen finns.
Börjar med Pergotime imorgon. Vet inte vad jag ska förvänta mig. Har inte så höga förväntningar.
Jag håller med er allihop. Det är tur att det finns så mycket hjälp att få, men aldrig hade jag trott att jag var en av dem som behövde den. Man ska inte ta nånting för givet här i livet.
Min BIM närmar sig (29:e tror jag) och jag tycker fortfarande att det är skönt att veta att vi omöjligt kan få ett plus denna månad. Men i korta stunder (särskilt när jag träffar mina vänner och deras bebismagar och bebisar) så känns det lite surt att vi inte gav det ett försök till. När jag sedan börjar tänka med hjärnan igen, istället för med hjärtat, så inser jag att ett 13:e försök förmodligen bara hade gett ytterligare ett minus och ännu mer besvikelse. Så paus är bra, jag inser det. :)
Jag hoppas och hoppas så för er alla i den här tråden!
Skönt att man ej är ensam i allt detta! Hade också tagit för givet att jag skulle bli gravid lätt, eftersom alla andra i min familj haft det lätt. Det gör så ont i hjärtat när folk frågar eller undrar om vi inte ska skaffa barn snart.. Vi har hu varit ihop så långe och jag har ju alltid velat ha barn tidigt osv.... Nästa gång någon frågar så skriker jag nog eller bryter ihop helt! Det är så tungt! Visst, vi är "bara" 26 år.. Men ändå :/ Alla mina vänner har barn eller är feav
Är gravida nu.. Tänk om det kunde bli vår tur snart! Kommer på mig själv med att drömma att jag blir gravid och får barn, sen vaknar man upp och gråter för att det bara var en dröm :(
Usch, jag lider med er Ciccie86 Det är hemskt när alla tjatar på en, vi hade samma problem, vi var båda i 30-års åldern o hade varit tillsammans sen jag var 23 så du kan tänka dig vilket tjat vi fick höra från alla håll... Men det sköna var att vi berättat för familj och närmaste vännerna om att vi hade problem på bebisfronten (jag har PCO) och fick specialisthjälp så där hade man en massa stöd!
Och här sitter vi nu efter 2 års kämpande med en kula på 18 veckor. (Ska på RUL imorrn, spännande)
Så mitt råd är att aldrig misströsta och aldrig ge upp, när man minst anar det sker det oväntade. Och det finns alltid hjälp att få...
Styrkekram på dig