När barnen har blivit lite större

Vi har levt mycket efter AP tänket med vår dotter. Vi samsov tex. i över 5 år innan hon ville ha eget rum o egen säng. I dag är hon 9 år och sover för det mesta hos oss även om hon ibland väljer sin säng. Hon sover gärna hos andra tex. o känner isg trygg med det.

Vi lever mycket efter filosofin att känna av o känna efter hennes behov och det fungerar fortfarande bra får jag nog lov att säga. Vi för mycket diskussioner hemma o pratar om det mesta och barnen har alltid haft sitt att säga.

Efter en psykologutredning på smärtkliniken nu under våren o sommaren fick vi veta att vi har en mycket trygg dotter som är säker i sig själv och mycket mogen. Ett ganska bra utlåtande på att vår filosofi fungerar tycker jag.

Vi har 3 barn som är 5 år, 3 år och en liten på 6 månader. Vi hade aldrig planerat att vi skulle vara ap, efter några år som föräldrar började jag läsa om ap och insåg att det fanns ett namn på vårat sätt att bemöta och uppfostra våra barn.

Samsovning har varit självklart för oss men nu med tre barn har det varit svårt rent praktisk. Vi löste det genom att 5 åringen sover i en egen säng som står nära våran. Om han vaknar på natten, vilket sällan händer, får han hålla pappas hand om han vill och det är han helt med på. 3 åringen har också en egen säng som står vid vår fotända men han kryper ofta upp i vår säng och sover mellan oss. Lillasyster nattammas och sover bredvid mig. Pojkarna har ett lekrum på nedervåning och det finns lediga sovrum till dem om de vill ha. Vi har pratat om det och erbjudit dem men än så länge trivs vi bäst såhär.

Långtidsamning, bärande och överlag att spendera tid med barnen och se till att de är trygga känns bäst för oss.

Men i och med att de är flera syskon nu så är det svårt att direkt alltid möta deras behov. Om jag är ensam med alla tre så får de lov att vänta ibland och jag vill tro att det inte är är dåligt för dem utan att de förstår att det är en del av livet. jag tror absolut inte att ni skämt bort er dotter, jag tror inte man kan göra det med tid eller närhet, däremot så finns ett syskon nu i hennes liv vilket gör att hon måste dela mamma och pappa med någon annan vilket alltid kan vara omtumlande och lite chockerande för barn. Oavsett vilken uppfostringsmetod man använt sig av. Det handlar om att vänja sig bara och jag det är en omställning som gäller för alla.

Våra pojkar är trygga och nöjda barn. 5-åringen är väldigt social och uttåtriktad och vill gärna sova borta, vilket han gör ibland på eget initiativ. 3-åring har alltid varit blygare och vill lära känna nya människor innan han släpper dem nära. Det är hans personlighet. Han sover gärna hos mormor som han känner väl och det är inga problem att lämna honom hos dagmamman som han också känner sig trygg med.

Trots att det bara skiljer 2 år mellan våra pojkar är de väldigt olika som individer även om vi uppfostrat och bemött dem lika. Din dotter kommer säkert att klara sig riktigt bra eftersom hon har två föräldrar som bryr sig så mycket om henne!  

kanske lite rörigt men jag hoppas du förstår vart jag vill komma - att ge ett barn tid och närhet är inte att skämma bort, det är att älska och bry sig om!  

Jag har en 3,5-åring och en snart 5-åring som har totalt olika personlighet och som möter situationer och känslor på helt olika sätt. Det är helt enkelt olika individer. Vad vi som föräldrar kan göra är att ge dem så mycket trygghet och kärlek vi kan på det sätt som stämmer överens med våra värderingar och det stämmer överens med ap-tänk på många sätt.

Ja, jag tror absolut att vi som föräldrar är oerhört avgörande för våra barn....däremot inte hur de exakt blir eller är som personer....om du förstår vad jag menar. Jag kan inte göra något av mina barn helt trygga, hur mycket jag än vill. Jag kan däremot efter bästa förmåga ge dem båda så trygga omständigheter som möjligt och bästa förutsättningar för att bli just trygga, men genetiken styr mycket. Såg en dokumentär om tvillingstudier där det konstaterades att sådant som självkänsla exempelvis till 50% var genetiskt betingat.