Ni med bara 1 barn.

Det finns då människor till allt! Att folk inte har vett att tänka INNAN de säger något?! Hur var och en gör, är var och ens sak. Njut av det du har nu, din man och dotter. Klura ut några fräna kommentarer att kunna säga till dessa människor som inte tänker innan de pratar. Stärk känslan i dig själv att ni valt rätt beslut!

Vi har bara ett barn och så kommer det nog att förbli. Han är ganska liten så jag kan väl inte uttala mig om för eller nackdelar för han skull. Däremot så känner jag igen mig i det du berättar - många frågar när nästa unge ska komma.

Det jag kan dela med mig av är att både min man och jag är uppvuxna som ensambarn och ingen av oss har tyckt att det varit jobbigt eller lidit av det på något sätt. Jag tror att det kanske gör det lättare för oss båda att själva ha bara ett barn. 

Jag hade också en mycket jobbig graviditet och fick ett barn med kolik och sömnbesvär. Nu är sonen 3,5 år och nu som först kan jag känna ett litet sug efter ett barn till men jag är inte redo än utan väntar gärna ett år eller två till om jag lycka övertyga sambon. Sambon är e övertygad än så det är möjligt att det inte blir fler barn. Visst blir sonen bortskämd både materiellt och med kärlek men bortskämd måste inte betyda odräglig, vi försöker lära honom vara ödmjuk och dela med sig och han är många gånger mycket bättre på det än sina jämnåriga kamrater som både har ett och två och tre syskon. Nu vet jag att min sons kompisars familjer klart inte är representanter för alla flerbanrsfamiljer men det är de jag träffar och de som påverkar mig och jag ser hur de har både två och tre och fyra barn tätt. Jag ser hur syskonen skriker på varandra, slåss och sparkar. Snor leksaker från varandra, hur föräldrarna tappar lite an engagemanget och låter dem löpa lite vind för våg. När det gapas som värst för att något syskon snott en leksak och det nästan är slagsmål på gång lägger sonen händerna för öronen och går åt andra hållet. Blir det fler barn blir det många år mellan dem så de har helt olika behov och kan gå undan från varandra och få egentid på egna villkor från oss föräldrar. Sm sagt det finns flerbanrsfamiljer som klara det men nye de jag har träffat.

En fördel som kanske kan vara är att om man har ETT barn så orkar man sitta barnvakt till sitt enda barns framtida ev egna barn. Jag har hört flera mammor säga att de inte har barnvakt så ofta för att mor-/farföräldrarna hjälper sina andra barn med barnpassning och de tycker inte att de kan belasta dem med deras barn också. Mor- och farföräldrarna vill ju även leva sitt egna liv, inte bara ställa upp som barnvakt. Ju fler barnbarn desto mindre tid för varje enskilt barn. Man får bara hoppas att man har ork och är frisk nog att hjälpa med barnbarn då den tiden kommer.

Nu med detta inlägg säger jag inte att alla skaffa flera barn, alla väljer själva vad som är bäst för en själv. Och TS situation har jag full förståelse för. Vi vill ha fler än ett barn (dels) för att vi vill att de ska växa upp tillsammans och känna syskongemenskapen HELA livet, om det blir så eller inte kan vi inte råda över, men vi kan fostra dom och hoppas att det blir så. Vi skaffar inte fler barn för att de ska ha lekkamrater - även om det ÄR ett stort plus. Inte heller med detta sagt att det är det enda rätta

Det hade jag inte ens tänkt på. Däremot har vi inte mycket barnvakt till vårt barn eftersom alla släktingar bor långt borta (de närmaste 3 timmar bort) och dessutom är de äldre släktingarna "halverade" eftersom både min pappa och min mans pappa har gått bort.

Jag slogs av tanken då jag läste ditt inlägg.

Tråkigt att det ska tjatas så om fler barn. Jag fick en förlossningsdepression, utvecklade ett posttraumatiskt stressyndrom till följd av förlossningen samt fick en rejäl bristning som ska omopereras i höst. Vill inget hellre än att få ett barn till men har bestämt att avstå pga detta. Känns som mitt livs sorg men jag vill inte riskera att förvärra mina besvär eller må lika dåligt igen. Sonen kommer varken få syskon eller kusiner och det känns trist. Är själv ensambarn och hade velat ha ett syskon. Blir så trött på allt tjat om nästa barn och när jag säger att det inte blir fler ska det alltid komma kommentarer om att jag nog ändrar mig... På något sätt verkar folk inte ens ha slagits av tanken att kommentarerna kan vara känsliga. Funderar på att börja vara öppen med varför, bara för att slippa tjat och ge en tankeställare. Som ensambarn kan jag också instämma i att man har gott om barnvakt:)

Fick för någon dag sedan frågan igen av två nyblivna mammor som undrade om jag inte blev sugen. Men det blev jag inte. Inte ett dugg. Istället minns jag hur hemskt första året med sonen var och jag kände (och känner) mig väldigt nöjd med ett barn. Tänk vad jag kan skämma bort honom med kärlek och uppmärksamhet.

Tycker det är så larvigt av folk att fråga sånt, kan de inte leva sitt liv och skita i andra ? Men det är typiskt Sverige att alla skall vara som alla andra och avviker man är man konstig vi har en dotter 7 år och kommer inte att skaffa fler barn och vi trivs som familj.