Lite blyg, lite ängslig - otrygg?
Hej!
Jag har en flicka på 17-månader, och ju äldre hon blir, desto blygare blir hon också. Hon tycker inte om när främlingar tar kontakt med henne, när någon främling tilltalar henne, står hon orörlig och tittar ner i marken. Hon vågar inte titta på personen ifråga. När hennes mor-/farföräldrar är på besök (inte ofta alls), och de är alltid så pååå henne de första minuterna, kan hon t.o.m skrika lite i panik och söka sig mot mig eller pappan. När hon väl vant sig vid personen, blir hon mer öppen, men hon skulle nog aldrig krama/pussa/ge sin hand till någon annan än sin mamma och pappa.
Hon har också några specifika rädslor så som dammsugaren som låter, insekter som flyger och kryper, och läkare med sin klädsel.
Jag har aldrig tyckt att något är fel. Hon är kärleksfull, rar och glad när hon är med mig eller pappan. Hon blir tillbakadragen när andra är med, men jag har uppfattat det som ren försiktighet och blyghet. Vissa barn är väl bara så? Inget fel med det? Men nyligen har en bekant antytt att det kan vara något fel på vår anknytning. Jag blev både överraskad och ledsen av hennes ord. Så har det aldrig känts för mig.
Vad tycker ni?