• dansar

    LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Hej alla ni som kämpar för att bli med barn!

    Jag vet inte om fler känner ett behov av att skriva av sig om allt möjligt som har med barnlöshet att göra, det kanske bara är jag, men då får det vara så. Jag och min man har försökt bli med barn i fem år nu, genomgått 4 IVF och inte ens varit i närheten av ett plus. 
    Vi är i 30-årsåldern, alla våra vänner har ungar och nu börjar yngre syskon skaffa barn. Överallt är det upptryckt i ansiktet på oss hur underbart det är att vara förälder och vi påminns ständigt om hur vi inte fått uppleva det och kanske aldrig får det. Julen var särskilt jobbig, då vi inte har så många barn i släkten var allt fokus på de få små när de öppnade klappar, åt mat, lekte, busade osv. Och samtalen vid matbordet handlade nästan uteslutande om barnen och mammorna var i centrum för svaren (såklart). Det var som en nål i ögat som vreds om varje gång och timme efter timme diskuterades det jultraditioner för barnen, klappar, matvanor och alt där emellan. Samma sak när man umgås med vänner. Jag skiter i hur lilla Anna och Bertil vände sig för första gången, jag vill inte sitta där när ni diskutrerar saken i en hel timme! Vill ibland bara skrika till - DET GÖR ONT!  PRATA OM NÅGOT ANNAT! (Men gör det förstås inte)

    Och överallt vill folk lägga sig i vår situation och komma med "goda råd", som tillexempel att "slappna av så går det". Folk förstår inte hur ont eller hur förolämpande en sån kommentar kan vara. 

    Till sist har vi alla dessa trådar här inne. Som i sig är fantastiska och uppmuntrande, det är skönt att prata med folk som går igenom samma sak som en själv, prata symtom och hormonbehandlingar. Men jag har alltid hamnat bland dem i tråden som fått alla "styrkekramar" i slutändan, aldrig fått skriva om hur vi plussade. Det gör ont.

    Missförstå mig inte, jag unnar ALLA mina vänner, familjemedlemmar och kämpande systrar här på FL all tid i världen att få prata om sina ungar, jag kommer nog alldeles säkert vara likadan! Men det gör ont att inte få vara inkluderad, att inte få instämma när de pratar om hur underbart det är när ens barn somnar på ens bröst. 

    Är det någon som känner igen sig?? Tänkte att här kan vi skriva om allt som INTE har med plus, symtom eller sånt att göra. Här kan vi få gnälla av oss med likasinnade helt enkelt! Det kanske bara är jag som sagt, men finns det fler som känner likadant, välkomna!
    Kram på er!

  • Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!
  • Tiana

    Sitter här själv och funderar på om jag ska gräva ner mig. Fick återbesök hos gyn på onsdag för kontroll, men läkarna har fortfarande inte sagt ok till IVF-remissen. Två läkare har sagt att den kommer, nu ska jag träffa en tredje. 

    Är det konstigt om man blir knäckt?

  • lillyhammer
    Grönpaprika skrev 2014-04-24 22:37:28 följande:
    Min mamma har aldrig nämnt att jag fått diagnosen endometrios, vilket jag även opererats för. Det sista läkaren gjorde efter sjukhusvistelsen (där jag delade rum med ett par som gjorde abort) var att tala om för mig att jag antagligen aldrig skulle kunna få barn. Mamma föreslog i bilen hem att vi skulle åka hem till min syrras kompis och träffa hennes nyfödda tredje barn... Ältar och ältar utan att lyckas komma förbi min mammas totalt bristande lyhördhet. Själv är jag uppfostrad till att inte visa (negativa) känslor och har aldrig visat min svaghet, dvs. den bottenlösa sorgen, för henne. Vår relation har blivit mycket svår.
    Bristande empati???

    Det är rent utav sagt skadligt att inte få visa känslor (negativa). Tårar har en helande kraft. Du får ut stress och press. Får du inte ut det verbalt kommer din kropp att få ut det fysiskt. Så är det med känslor...man kan inte fly från dem :(

    Har du provat att prata med din mamma? Typ Jag upplevde att när du sa så att det var extremt sårande.......o.s..v.


  • Tiana

    Hade idag ett nytt sånt där tillfälle då jag bara hade lust att hoppa upp och gå iväg. Berättade för en släkting om att jag har Endometrios och vad det innebär, inklusive svårt att få barn. Svaret blev "Ja alla har vi något, själv har jag fått jätteont i foten..." osv i en lång utläggning. Tack. Tror jag ska hålla tyst framöver...

  • lillyhammer
    Tiana skrev 2014-04-26 15:49:29 följande:
    Hade idag ett nytt sånt där tillfälle då jag bara hade lust att hoppa upp och gå iväg. Berättade för en släkting om att jag har Endometrios och vad det innebär, inklusive svårt att få barn. Svaret blev "Ja alla har vi något, själv har jag fått jätteont i foten..." osv i en lång utläggning. Tack. Tror jag ska hålla tyst framöver...
    NEJ! Du ska inte hålla tyst. Ditt problem ska inte förminskas. Det är ju pågrund av sådana  människor som din släkting som infertilitet inte tas på allvar i vården. Det ses som ett icket problem. Som, "ja men du kan ju fokusera på annat". "Finns annat i livet". OM DET ÄR SANT; VARFÖR SKAFFAR DE SOM KAN BARN? VARFÖR VÄLJER DE INTE BORT BARN??????? DE SOM ÄR SÅ KLOKA I ATT "DET FINNS ANNAT I LIVET" ?? FÖR ATT DET ÄR VÅR BIOLOGISKA STÖRSTA DRIFT I LIVET!!!!!!!!!! Frånvaro av det är (för de som VILL ha barn) enormt förlust nästintill traumakänsla!!!

    Nästa gång din släkting tar upp sitt fotproblem så stoppa henne och säg, ja och jag har ju ont i min nagel och berätta långt och ingående om ditt nagelproblem. Antar förresten att hon inte har barn själv ?
  • Eija

    Solen skiner och jag var glad idag... Så lägger en avlägsen vän på FB upp en bild på sin växande mage och skriver att bebisen kommer till hösten. Det är som om jag tappar andan. De blir allt fler nu. Vänner och bekanta med växande magar och kommande höstbebisar. Jag känner mig så ledsen och tänker att vi borde ha varit där vi också, vi skulle ju få våran efterlängtade bebis i oktober. Min mage skulle ha varit rund och fin. Men det blev istället ett tidigt missfall. Så förbannat tungt att ha försökt i flera år, äntligen få ett gravidbesked och sen ändå ingenting. Jag sörjer inte missfallet lika mycket längre, men ibland, som idag känns det förfärligt jobbigt.

  • Beatrice01

    Började försöka få barn för 3,5 år sedan. Gjort 7 ivf/fet som resulterat i 4 mf, hittills, men även om vi är beredda att kämpa ett bra tag till börjar tankarna komma ang när det är dags att sätta punkt, då jag mår allt sämre för varje mf. Eller snarare sagt vetskapen om att det kommer ta slut, förr eler senare, avsett om det blir barn - eller inte.

    Tänker ofta i samband med vänner och släkts graviditeter, eller deras småbarns födelsedagar, på hur gamla våra olika "kunde-ha-varit"-barn skulle varit i samma situation. På bebisen som skulle fyllt ett år nu vid midsommar, om det första mf:et aldrig hänt, eller den vi fortfarande skulle vänta på utan det sista. Vi hade kunnat ha en 2,5åring jämnårig med bästa vännens son. Vi har fortfarande möjligheten, om vi får behålla nästa barn, att få ett barn jämnårigt med sina kusiner.

    Har svårt för människor som jagar en när man inte dricker alkohol på fester med frågor och kommentarer, eller för de som kommer med "råd", oavsett om det gäller kvasivetenskapliga metoder eller en allmän släng av livsfilosofi, typ "om det inte händer är det kanske inte meningen att det ska hända".

    Mest gör det bara så jävla ont att hoppas och bli besviken om och om igen. Att ständigt känna sig på språng, vara på väg in i behandling, smälta misslyckad behandling, vara gravid, våga hoppas igen, få mf coh bli besviken, ladda för ny behandling igen etc.

  • nypan

    Jag är snart 24 år. När jag var 4 år så opererades jag för ett tumör i buken och när jag sen fyllde 20 så opererade de bort min ena äggledare. Alla dessa operationer har gett mig kraftiga sammanväxtningar. Jag kan kanske få barn med hjälp av IVF och då jag är singel så får jag åka till Danmark för att göra det samt bekosta allt själv. Det ta gör mig egentligen ingenting, men det är bara vetskapen om att jag redan som 20 åring fick börja spara alla mina pengar till IVF-försök.
      Jag känner som dig, Eija. På stället jag arbetar så känns det som om alla är gravida, precis fått barn eller har de fått barnbarn. Fikarasterna och luncherna består av barn- och förlossningsberättelser. På hemmaplan beöjar mina gamla klasskamrater få barn och/eller bli gravida. Man kommer inte ifrån det och det känns som en kniv rätt in i magen varje gång. Jag har gråtit så mycket de senaste åren. Förstår inte hur man kan producera så mycket tårar. Det är bara min närmaste familj och mina närmaste vänner som känner till mitt "problem". Jag känner att jag inte kan säga något på jobbet och det är inte för att jag skäms utan för att jag är rädd att det ska spridar och tillslut nå min släkt. Det skulle krossa mina mor-och farföräldrar. På jobbet så har de börjat på att det snart är min tur att bli gravid och att barn är underbart och allt. har ni märkt att alla mammor använder uttrycket: Det värker så i mammahjärtat!. Det har blivit så att jag har exploderat och sagt till alla att det inte finns något som heter "mammahjärta", det är en jäkla muskel!!

    Jag märker på mig själv att jag har börjat förändras. Tidigare så älskade jag barn och ville bara gosa så fort jag fick chansen. Nu går jag därifrån som fort det kommer ett barn och så fort det pratas om förlossningar, graviditeter och barn. Jag säger till mina kollergor och vänner att jag inte vill ha barn för jag tycker att de är jobbiga. Allt för att jag inte orkar hantera rädslan att inte kunna få några. Folk måste tycka att jag är galen och jag fattar inte hur jag bara kan säga sådana saker men jag kan inte hantera situationen längre.

    Det har till och med blivit så att jag inte kan söka hjälp för situationen hos en utbildad terapeut/psykolog för jag är rädd att det ska hamna i journalen och sedan kanske leda till att det blir svårare att adoptera om jag inte kan få biologiska barn. Att de ser det som en psykisk svaghet att jag inte kan hantera det.

    Jag vet att det låter galet, men man bygger sitt liv omkring det.

    Tycker ni att jag är korkad som säger så här?

    //
    En mycket förvirrad 23 åring.

  • lillyhammer

    Idag kom mensen igen. Vet inte riktigt vad jag tänkt mig. Varför skulle det blir annorlunda denna månad?

    Jag är helt tom på känslor. Känner ingenting just nu. Börjar jag känna efter igen kommer jag bryta ihop.

    Varför händer det här mig??????????????????? :( :( Jag orkar snart inte mer, men samtidigt är det ju det jag gör varenda månad. Jag lever på lånad energi....

  • Tiana
    nypan skrev 2014-05-02 15:46:04 följande:

    Jag är snart 24 år. När jag var 4 år så opererades jag för ett tumör i buken och när jag sen fyllde 20 så opererade de bort min ena äggledare. Alla dessa operationer har gett mig kraftiga sammanväxtningar. Jag kan kanske få barn med hjälp av IVF och då jag är singel så får jag åka till Danmark för att göra det samt bekosta allt själv. Det ta gör mig egentligen ingenting, men det är bara vetskapen om att jag redan som 20 åring fick börja spara alla mina pengar till IVF-försök.
      Jag känner som dig, Eija. På stället jag arbetar så känns det som om alla är gravida, precis fått barn eller har de fått barnbarn. Fikarasterna och luncherna består av barn- och förlossningsberättelser. På hemmaplan beöjar mina gamla klasskamrater få barn och/eller bli gravida. Man kommer inte ifrån det och det känns som en kniv rätt in i magen varje gång. Jag har gråtit så mycket de senaste åren. Förstår inte hur man kan producera så mycket tårar. Det är bara min närmaste familj och mina närmaste vänner som känner till mitt "problem". Jag känner att jag inte kan säga något på jobbet och det är inte för att jag skäms utan för att jag är rädd att det ska spridar och tillslut nå min släkt. Det skulle krossa mina mor-och farföräldrar. På jobbet så har de börjat på att det snart är min tur att bli gravid och att barn är underbart och allt. har ni märkt att alla mammor använder uttrycket: Det värker så i mammahjärtat!. Det har blivit så att jag har exploderat och sagt till alla att det inte finns något som heter "mammahjärta", det är en jäkla muskel!!

    Jag märker på mig själv att jag har börjat förändras. Tidigare så älskade jag barn och ville bara gosa så fort jag fick chansen. Nu går jag därifrån som fort det kommer ett barn och så fort det pratas om förlossningar, graviditeter och barn. Jag säger till mina kollergor och vänner att jag inte vill ha barn för jag tycker att de är jobbiga. Allt för att jag inte orkar hantera rädslan att inte kunna få några. Folk måste tycka att jag är galen och jag fattar inte hur jag bara kan säga sådana saker men jag kan inte hantera situationen längre.

    Det har till och med blivit så att jag inte kan söka hjälp för situationen hos en utbildad terapeut/psykolog för jag är rädd att det ska hamna i journalen och sedan kanske leda till att det blir svårare att adoptera om jag inte kan få biologiska barn. Att de ser det som en psykisk svaghet att jag inte kan hantera det.

    Jag vet att det låter galet, men man bygger sitt liv omkring det.

    Tycker ni att jag är korkad som säger så här?

    //
    En mycket förvirrad 23 åring.


    Jag tycker inte alls det är konstigt att du reagerar som du gör. Barn är en stor del av livet, och på många sätt en svårt situation. Däremot tycker jag att du kan söka hjälp professionellt om du känner att du behöver det. Det är ett tecken på att man tar hand om sig själv.

    Sen om man ska vända på det, så har du vetskapen i god tid. Själv är jag 33 och fick i januari veta att jag har endometrios, och så sent som i onsdags sa en läkare till mig att han inte tror jag blir gravid naturlig väg. Det beskedet hade jag hellre tagit för tio år sedan. Jag vet att det inte är någon tröst när man känner som du gör, men möjligheterna finns kvar menar jag.

    Kramar till dig!
Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!