LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Hej tjejer!

Känner att jag passar in i er diskussion om hur man känner sig kring detta med att man vill ha barn och ivf:er. Känner att det skulle behöva finnas en grupp där vi "utstötta" stackare skulle kunna prata ihop oss och bli starka! Varför finns det inget ställe där sånna som vi, (vi som inte kan få barn) får möta andra i samma situation? Jag skulle vilja ha vänner som är i samma situation! Är det någon annan som känner likadant?!

Jag håller helt och hållet med första talare, även efterföljda. Livet känns många gånger menlöst när jag och min kära fru genomgår behandling efter behandling med efterföljande smällar! När ens bästa kompisar väntar tillökning och inreder barnrummet, när grannen går höggravid och ögonen genomstrålar lycka. Ja, självklart sticker det något otroligt i hjärtat och livet känns piss. Men samtidigt önskar man dessa människor all lycka och tillgivenhet. För sanningen är att alla människor i vår närhet fortfarande inte är informerade om situationen. Värst är när denna återkommande frågan när det är dags för tillökning. Då vill man bara skrika rakt upp i ansiktet på personen: "VI KAN INTE FÅ BARN. Du kan aldrig förstå vad vi går/har gått igenom! Så sluta fråga en gång till och be en bön istället för oss att han däruppe slår med sitt trollspö!"

Jag har snart tröttnat på att leva på hoppet som dock är det sista jag släpper. Jag ber en bön för er alla underbara människor som befinner sig i samma situation som oss, att ni ska lyckas på ett eller annat sätt! För barn är livets mening på denna planet.

Känner precis som du! Önskar det fanns människor i samma situation, som man kunde träffas och umgås med. Människor som förstår vad man går igenom. Men gissar det handlar mycket om att vi som finns på denna sida bor på så olika håll? Vart bor du? :)

Härligt med en killes ord på en sådanhär situation! :) eller är det bara jag som uppfattat som de flesta här i tråden är tjejer?

Jo vi känner nog alla likadant skulle jag tippa på. Jag har ingen jag kan prata detta med om (förutom min sambo då).

Skulle nästan vara skönt att ha en liten stödgrupp i sin hemstad man kunde besöka. Att få prata av sig, älta och känna stöd IRL.

Nått jag inte kan förstå äldre människor, fanns de fan inga missfall på deras tid!? Speciellt på arbetsplatser där de är ett jävla tjat (bland män) som ja ser de. Nå jag har blivit snart imun o brukar kommentera tillbaka så dom blir tyst. Jävligt jobbigt i början att alltid bara säga, nå de kommer kanske sen, hehe:# att folk inte kan se!! Har sett andra kollegor som man direkt kan se att dom verkligen försöker. Att dom inte fattar.. så nu fick jag prata av mig:) Tack

Idag blev jag så fruktansvärt ledsen igen. Vi va och hälsade på några bekanta, och rätt vad det var kom kommentaren "Vi skaffade barn istället för djur haha". Det var verkligen inte illa ment från deras sida, men jag blev så ledsen. Jag har inom sju månader opererats just för att kunna få barn, senast knappt tre veckor sedan. Man bli bara så trött på att höra sånt här...

Jag brukar säga:"Barn är ingenting man skaffar. Det är någonting man får om man har tur...."

Vilken helt fantastisk tråd!  Trots att vi inte försökt så länge som några av er fantastiska kämpar i tråden, känner jag igen mig i det mesta som skrivs! 
Måste också passa på att skriva av mig lite.

Jag var på en inflyttningsfest förra helgen där samtliga tjejer nyligen fått barn. Vi kvinnor fastnade runt köksbordet och hamnade i vanlig ordning i en diskussion om *surprise!* BARN. Jag var den enda där som inte har några barn och vi har försökt en tid utan att lyckas. Jag har nyligen fått reda på att jag har hormonella problem vilket gör att ämnet just nu är ganska känsligt. Trots att de andra vet att jag inte har några barn babblade de på om ämnet och hur livet som småbarnsmamma är, i timmar! Om det finns EN person runt ett bord som uppenbarligen inte har något att tillföra i en diskussion, måste man då hålla fast vid den diskussionen en hel kväll? 
Enda gången de vände sig till mig var då en av tjejerna frågade: "Så, när skall ni få tillökning då?". Jag var mikrosekunder ifrån att ställa mig upp och skrika "VI HAR INGA BARN SÅ JAG HAR ABSOLUT INGET ATT TILLFÖRA OM DETTA NU LYCKATS UNDKOMMA ER OCH OM NI MÅSTE VETA KAN JAG INTE HELLER FÅ BARN JUST NU." och lämnat bordet. Men i vanlig ordning sitter man där och ler och skämtar bort det och säger att "vem vet". 

I veckan fick jag veta att en av mina bästa tjejkompisar är gravid och igår när ytterligare ett par i umgängeskretsen väntar tillökning blev det för mycket. Bröt ihop och sa till min kille att om jag nu inte får ordning på min cykel och vi inte kan få barn får han börja leta efter någon annan, för jag vet hur gärna han vill bli pappa. Då kramade han mig bara och sa "Om vi nu mot förmodan inte kan få barn får vi helt enkelt skita i det och skaffa oss en massa hundar istället". Efter att ha fått upp en bild i mitt huvud på hur vi sitter där i vårt lilla hus med femton hundar, kunde jag inte låta bli att dra lite på smilbanden. 

Ville mest säga till er alla att jag vet precis vad ni känner och jag tror att det är bra för oss att veta att vi inte är ensamma i det här.

Välkommen :) du är verkligen inte ensam om dessa känslor :)

Och ja det verkar som att de som tillhör de få som har lyckan att få barn på naturligt sätt lite förlorar förnuftet i samband att de blir föräldrar. Eller ja iaf radarn för att känna empati för hur andra kan känna som inte är lika lyckligt lottade.

Har själv förlorat en vän för att jag var ärlig och sa jag tyckte det var jobbigt när hon fick barn, och det då bara pratades barn, barn och åter barn. Då det då tolkades som jag var avundsjuk och missunnade henne det. Så håller med! Det är ooootroligt skönt att se att det finns likasinnade kämpar som ännu inte gett upp och som kan stötta varann.

:)