Rätten att sörja sitt barn!?
Vi skulle bli föräldrar för första gången och svävade på små moln av lycka. Graviditeten gick fantastiskt och en otrolig längtan och starka band började byggas i oss. Han sparkade och växte och han var hela vår värld, vårt lilla kärleksbarn. Men en dag blev allt svart när vid ett ultraljud fick veta att han hade ett allvarligt hjärtfel. HLHS, Hypoplastisk vänsterkammarsyndrom. Ett tillstånd där efterlivet skulle bli både ovist och smärtsamt för vårt barn, om han ens skulle överleva första operationen. Som föräldrar stod vi inför vårt första och största beslut och hur hjärtat än skrek och dog inombords så fanns inte valet att ge vårt barn det lidandet. Vi skulle vara tvungna att låta honom somna in. Som mamma bar jag honom inom mig i nästan två veckor med vetskapen att han skulle tas ifrån oss. Men pappa och mamma fick börja ta farväl. Vi höll hårt i varann och fick många gånger intala oss att det är var det finaste vi kunde göra för vår son. Den 5/2 2014 slutande hans lilla hjärta att slå och vi fick äntligen träffa honom. Inte som vi planerat eller önskat. Men han var vacker och han var vår lille kämpe. Han hade redan pappas tår och mammas näsa.Jag var i vecka 22 när jag fick föda ut honom och jag har levt med sorg och stor skuld sen dess.
Läkare och anhöriga säger att jag borde känna mig som en ängel i stället som tog ifrån honom ett lidande.
Den känslan infinner sig ibland men skulden och sorgen är större.
Jag har haft svårt att känna mig rätten att sörja som en "vanlig" mamma gör.
Vårt barn försvann så tidigt men han var ett helt barn för oss. Och jag fick föda ut honom.
Jag har aldrig varit medlem på en sån här sida eller känt behov av andras ord som nu.
Det känns lite läskigt.
Jag har en änglamamma vän som jag kan prata med men annars har jag bara min blogg att ventilera mig på.
Jag vet att det finns fler änglamammor som jag där ute.
Och jag undrar om det finns nån som just jag som kanske kan ge lite tankar om det här med att känna rätten att få sörja.