Förlorade mitt tredje barn i v.35
Den 14 sep fick vi det värsta besked man kan få, vårt barn i magen levde inte längre. Allt gick så fort, det som var så nära bara 5 veckor kvar.
Allt var som vanligt den 13 sep, massor med aktivitet i magen även innan jag gick och la mig. Kl. 6 nästa morgon är det alldeles stilla, paniken växer men försöker vara lugn och ringer förlossningen. Säger att bebisen inte rört sig något alls sen jag vaknat, får komma in på en koll genast.
Lämna de andra barnen hos mormor och morfar. Tankarna bara snurrar på vägen till förlossningen men försöker vara positiv.
Blir väl mottagna av barnmorska som tar oss till ett rum, där försöker hon leta hjärtljud med doppler men hittar inget redan där förstår jag att det är riktigt illa.
Läkare kommer in och kollar med UL men jag vill inte titta på skärmen, vågar inte!
Känns som en evighet, läkaren vänder blicken mot mig och jag förstår redan i hans blick innan han hinner säga något. -Tyvärr har vi tråkiga nyheter...
...mer hinner han inte säga då jag och min man bryter ihop och bara gråter.
Dom hittar ingen orsak på UL allt ser normalt ut, läkaren sitter ner med oss och förklarar vad som händer nu.
Jag vill bara bli igångsatt med en gång men det går inte ska få en tablett som förbereder kroppen på förlossning och bli igångsatt efter ett dygn, får alternativet att stanna på förlossningen eller åka hem och återkomma nästa dag.
Väljer att åka hem, vill bara va och krama mina andra barn, vi gråter om vartannat. Blir inte mycket sömn den natten, åker tillbaka till förlossningen och får tablett vi 9.30 som sätter igång värkarbetet.
Ska få så mycket smärtstillande jag önskar, väljer ryggbedövning när smärtan börjar bli olidlig.
Blir inget bra träffar inte rätt blir bara bedövad på vänster sida, läkaren ändrar läge fungerar inte som det ska ändå.
-skit i det! säger jag irriterat hinner inte göra om det ändå, vill bara få det avklarat.
Tar lustgas men vad hjälper det!
15 sep. 16.52 föds vår perfekta lilla dotter en fullgången bebis, fast något mindre än sina syskon. BM ser vad som har hänt, hon har navelsträngen ett varv runt halsen och två varv runt ena foten.
När hon har rört sig och sparkat i magen har hon dragit åt navelsträngen, fanns ingen tillförsel alls, den var alldeles vit runt halsen.
Det ända jag får ur mig i allt gråtande är. - men lilla gumman...
Helt perfekt, ser ut som vilken bebis som helst, men alldeles tyst och alldeles stilla. Ser ut som om hon sover, men kommer aldrig att vakna.
Denna månad som gått har vart ett helvete, istället för att ta hand om ett barn har man planerat begravning som ägde rum den 7 okt, inte ens en vecka sen.
Är tacksam för att jag har 2 barn innan som gör att man måste ta sig upp på morgonen även om man inte vill eller orkar.
Ville ha 3 barn men inte på det här viset, hon fick namnet Hailey, hon kommer alltid att finnas med oss, kommer alltid att vara vårt tredje barn.
Nu till frågor: Hur går man vidare? Det gör man väl aldrig fullt ut, sorgen kommer ju alltid att finnas där.
Hur vågar man bli gravid igen? Hailey kommer aldrig att ersättas, men vi vill ha tre barn i livet.
Lite stöd och råd från andra föräldrar som varit med om samma sak.