Avsaknad av spermier

Skulle man vara mindre mamma/pappa om man valde att adoptera?

Här har man ju liksom inget val. Antingen använder man donerade spermier, och det är ju inte en annan mans sperma dom sprutar upp direkt, utan rena spermier.. eller så adopterar man eller så får man inga barn.

Förlåt, men jag blir lite provocerad av frågan, är kanske känslig....

Adopterar man så är det ju så uppenbart...

Som sagt så menar jag inget illa utan vill bara förstå.

Jag menar inget illa, men jag har så himla svårt att förstå detta.

Känner era män sig verkligen som pappor efter att en annan man befruktat er?
Blir han automatiskt "pappa" trots att alla vet att han inte är det?

Hur hanterar ni olikheterna när barnet växer och utvecklas och inte liknar någon av er?
Berättar ni för andra?

Hej på er,

Vi förlorade ju vår son Vide i plötslig spädbarnsdöd i magen, i v 32. Han föddes stilla 2 juni. Livet är så fruktansvärt jobbigt. Men vi vill försöka få syskon till Vide. Vi fick en blasto till frysen och min mens kom igång snabbt efter förlossningen.

21 augusti var vi på kliniken och satte in blaston, är på rd 6 idag. Td 3 sept. Vi hoppas så att det ska ta sig. Håll tummarna för oss alla här inne!!!

Tack för ditt svar!

Det där med utseendet, jag tänkte på att en del barn ju bara är likt den ena föräldern. Ifall donators utseende skulle vara dominant.
Jag har en kompis, hennes och hennes mans dotter är en, mer eller mindre, exakt kopia av henne. Kunde lika gärna vara en kopia av mannen.

En annan tanke är ju genetiska sjukdomar, får man veta sånt om donatorn?
Tänker (Gud förbjude) om det skulle behövas en närståendetransplantation i framtiden?

Önskar er all lycka till!

Stort stort grattis!!! När plussa du? Vilken lycka!

Men så roligt att läsa! :) all lycka till nu!

Detta tillför inget. Kommer anmäla dina kommentarer nu.

Ok. Tycker kommentaren "Känner era män sig verkligen som pappor efter att en annan man befruktat er?" var lite väl stark faktiskt.

Intressant diskussion här i tråden. Jag är nämligen själv adopterad - inom Sverige, vilket ju är rätt ovanligt och var ännu ovanligare då i slutet av 70-talet. Min pappa har aldrig haft problem att känna sig som pappa till mig. Jag vet att både mamma och pappa helst hade önskat sig egna biologiska barn, men ödet ville annorlunda eftersom min mamma drabbades av utomkvedeshavandeskap som gjorde henne steril.

Barn är sån otroligt stor del av livet. Att följa en liten människa genom livet och föra vidare sina minnen, sina värderingar och skapa egna minnen tillsammans som barnet har med sig. Och de sakerna har ju inget med gener att göra.

Jag tror min bakgrund har spelat roll i att jag valt att ibland donera till de som önskar bilda familj. För jag vet från egen erfarenhet hur bra livet kan bli för barn även om de inte delar båda föräldrarnas genetiska arv