Tror inte på att han inte har nå känslor

Jag förstår vad du menar men jag står fast vid att du bör skita i att träffa honom och "prata ut". Du borde ha bölat ur och gått vidare när han sa att han inte hade känslor för dig, så utsätt dig inte för en till diss. Det är ju som att ännu en gång sätta handen på en skållhet platta.

Kom ihåg vad jag skrev till dig, du kan börja framstå som en stalker. En man som hade betett sig på samma sätt som du just nu hade jag blivit lite småskrämd av, ha det i bakhuvudet. Man ska alltid vara självkritisk.

Han har kanske varit oärlig med dig, som har låtit dig tro (?) att det finns hopp om en framtid när han har känt till dina känslor, men att han skulle vara skyldig dig en ärlig chans till en framtid tillsammans, det håller jag inte med om.

Han är vad, 38? Om jag hade varit singel vid 38 och hade barn varannan vecka, det hade inte funnits på kartan att jag hade övervägt att börja på en ny kula med någon som ville ha egna barn i framtiden, för att gå igenom småbarnsåren igen. Aldrig i helvete, där har min dörr stängts. Påklädningar, frukostbråk, bråk i hallen, lämning, hämtning, magsjukor, förkylningar, förhandlingar - ingenting kunde få mig att vilja göra om det, ingenting. Jag tror som sagt att du underskattar både åldersskillnaden mellan er och kraften i viljan att aldrig aldrig aldrig mer gå igenom det.

Däremot hade jag gärna tackat ja till lite kravlöst sex och närhet från en person som är villig att ha ett kk-förhållande med mig. Kommer det varma känslor på det, inga problem. Är det någon som trivs med barnen, ännu bättre. Men där går gränsen.

TS: Klart han har känslor för dig. Han tycker om dig, uppskattar ditt sällskap, trivs att leka familjeliv, gillar att göra roliga saker med dig mm. Men han ser ingen framtiden med dig och framförallt, han vill inte ha barn. Resten uppskattar han.

Då ett långsiktgt förhållande och barn är viktigt för dig så går det inte ihop för eller senare. Visst, ni kan fortsätta träffas, och han skulle säkert gilla det, men slutresultatet blir ändå det samma, inga barn och till sist tar det slut.

Alla signaler du får från honom är att han gärna fortsätter träffa dig och ha skoj men det är inte samma sak som att han vill leva med dig för all framtid och skaffa barn med dig.

Det enda vettig du kan göra är att ringa honom och säg att ni aldrig mer kommer ses och att ni nu går vidare med era respektive liv. Någon framtid tillsammans har ni inte.

Problemet är att du bedömer hans beteende efter dina egna normer, från din egen förståelsehorisont.  Jag tror inte att ni kommer att komma fram till någon lösning som är tillfredsställande för dig, tyvärr.

Nej det är väl väldigt stor sannolikhet att vi inte kommer komma dit jag vill. Men jag vill iallafall prata ut, så jag iallafall kan få ett avslut och kan gå vidare. Så jag känner att det här är "klart", färdigkämpat. Det kommer ju bli otroligt jobbigt. Men jag kan ju inte fortsätta såhär, de knäcker mig totalt.

Så jag vill prata, jag kommer gå in med ett "allt eller inget"-förslag. Och jag vet att det troligtvis blir inget då, även om jag korkat nog hoppas. Jag inbillar väl mig lite att vi kommer prata oss fram till nån jättebra lösning, men vet ju att de inte finns nån. Imorgon vet jag ju de till 100% sen iallafall, kan släppa sen..

Eller så pratar du en massa och gråter lite. Han säger något diffust som du tolkar som framtidshopp. Nästa helg när han känner sig uttråkad/ensam/hungrig/kåt så hör han av sig och du kommer farande som en raket.

Sen samma visa igen.

Been there, done that.

Jag kan inte prata när jag gråter ;) seriöst nu, jag kan inte de.. blir nog massa tårar och lite prat från min sida. Jag tror inte att de blir så nu, han verkar äntligen ha förstått hur dåligt jag mår. Och om jag bryter ihop imorgon kommer han inte höra av sig mer om vi säger att de är avslutat. Det har varit så ja, men som sagt förstår han nu hur ledsen jag är och då tror jag inte att han gör de. Men man ska väl aldrig säga aldrig..