Anonym (jag) skrev 2016-04-19 09:41:31 följande:
Först är man viktigast i världen i 30 år sen vaknar man en dag och känner sig som ett spöke. Från att fixa allt för alla, ställa upp, hjälpa till, köpa saker, laga mat, hämta till ingenting.
Det Seven Constans skrev var klockrent och en bra iakttagelse.
Det som även kan tilläggas, till det Sevn Constanza skrev, är att du även söker hjälp med varför du inte litar på dina barn och deras omdömen.
Saknar man tillit till att en människa (barn, vännen/-er, maka/sambo) inte klara att hantera saker själv och inte kan hantera samtidigt att det finns många olika sätt att göra "rätt på", så kan det resultera i ett enormt sjukligt kontrollbehov och man kör över andra direkt och/eller indirekt och man stämmer aldrig av innan vad det är (barn, vännen/-er/maka/sambo) behöver för hjälp utan man bara går in och börja styra och ställa direkt och/eller indirekt.
Oftast så självrättfärdig de sitt sjukliga kontrollbehov felaktiga handlingar med:
* "jag trodde ju att de skulle uppskatta det"
* "Men jag menar ju bara väl"
* "Varför vill h*n inte ha min hjälp?".
* "jag är ju orolig klart att jag måste ha noggrann koll så inget händer".
Jag tar och påtalar detta då du sitter och upprepar exakt samma mönster i denna tråden här som du hade i Godistråden. Fast i denna tråden handlar det om prylar och inte om "gärningar".
Du satt ju i denna tråden och ansåg att de inte hade tillräckligt med standard och använde dig själv och din personliga smak som allenarådande mall för vad som skall räknas som en "vettig standard" i ett hem.
Här är ett talande exempel på just detta med "sjukligt kontrollbehov" med inslag av självrättfärdigande.
Anonym (lärare) skrev 2016-03-10 11:51:42 följande:
Men är det ingen som tycker att man som farmor ska hålla ett vakande öga?? Jag har alltid haft koll på mina barn (sonen fram tills de flyttade) och det är väldigt svårt att släppa oron som kommer med att inte ha den täta kontakten.
Tillägger som avslutning:
Jag är självklart orolig för min son varje dag, vilken normal mamma och pappa är inte detta?
Dock så har jag valt litar på min son och hans egna omdöme, att han kan klara sig själv och vet vad han gör och att han kan fatta rätt beslut tillsammans med sin fru, då han och hans fru är vuxna människor.
Min son värdesätter mig och mina kunskaper mycket faktiskt, men jag låter min son ta beslutet helt själv när han behöver ha dem på hans villkor. Jag drar stolthet i att veta att min son värdesätter mig och mina kunskaper så mycket att han självmant efterfrågare dem.
Min son har min gamla platt-TV. Jag frågade honom om han var intresserad av den då han hade ingen. Han tackade ju ja.
Fast här kommer största skillnaden mellan dig och mig, i tankesättet, håll i hatten nu.
Jag skulle aldrig kunna säga att min son var otacksam (som din make gjorde över nattduksborden) om han hade tackat nej till mitt erbjudande.
Jag skull inte kunna se det heller, (som du väljer att göra), att min son inte vill ha mig som del i hans liv för att han tackade nej till ett erbjudande.
Jag hade sett det som att han saknar behovet av att ha en TV eller han har kanske något bättre på gång än det jag kan erbjuda; varken mer eller mindre.
Samma hade det gällt för anda möbler och prydnadssaker också.
Skulle jag bete mig så som du sitter och berättar att du gör, ha ditt tankesätt, och även din makes tankesätt, som ni har, mot era barn och din svärdotter, så skulle jag förlora min son och hans fru snabbat. Mycket snabbt. För han skulle känna sig helt kvävd som människa och individ.
