Blir ens liv mindre värt för att man låter föräldrarna vara med?

Du vill vara föräldern alltså?

Något utöver att skriva på FL.

Bara för att du träffar dom nån gång ibland så kommer du inte vara nån främlig. Det normala är att far- och morföräldrar träffar barnbarnen nån gång ibland och de är inte främlingar utan ungarna vet mycket väl vilka de är. Det är sällan de är så involverade i barnbarnens liv som du vill vara.
Det är bara för dej att acceptera att det är såhär det kommer vara.

Men gud vilken martyr som dykt upp på FL.
Tycker du sitter och beter dig ganska så löjligt med dina otroliga överdrifter du sysslar med när du inte får som du vill.

Jag tycker att att du beter dig otroligt tjurigt och omoget för din ålder, och dina argument är bara rena egoistiska "tyck synd om mig argument". 

Nej man blir knappast en främling för sina barnbarn bara för att du inte får som du vill och kan leka mamma med barnbarnen.

Alltså du är bara för mycket. Hur ofta skulle du vilja ha dem hos dig om du fick bestämma? OBS: jag är inte säker på att jag vill höra svaret 

Jag vill att det ska vara så att man träffar dem och gör saker när man får lust, utan att fråga och planera i flera månader.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen, ditt nick passar dej verkligen ts, det är bara jag, jag, jag hela tiden. Maken till egofixerad människa har man väl aldrig stött på! Och återigen, om du så gärna vill ha tillgång till en unge får du väl skaffa dig en egen.

Så länge du inte respekterar barnbarnens föräldrar kommer du inte få ett nära förhållande.
Se över din text. Att sätta dina egna behov före alla andras är inte att visa respekt.

Det skulle du möjligen kunna få om föräldrarna trivdes i ditt sällskap och litade på att du lyssnar på dem angående vad de önskar att du gör med barnen osv.

Hittills har du bara visat föräldrarna att du inte bryr dig ett dugg om deras åsikter. Skulle du själv velat lämna dina små barn till någon som inte bryr sig om hur du vill ha det?

TS, var glad att du ändå kan (skulle kunna....) göra saker med dina barnbarn på relativt kort varsel. Ni bor i samma stad (?), eller allra minst i samma land. Om du hade varit mindre egofixerad och fick till en bra relation med dina barnbarns föräldrar så kommer du, när barnen är lite större, kunna ta ut de på nöjen på veckosluten, även om du bara ringer och hör efter på onsdagen. Men om du ska kunna göra det måste du reparera dig själv till att bli en trygg, självständig mormor/farmor, som har en normal, frisk relation till dina barn och barnbarn. Men för att få till det måste du nog ha hjälp av professionella i nuläget.

Min egen mormor bodde 800 mil från oss när jag var tween och tonåring, inte en sträcka man fixar på en halvtimme direkt, men hon var ALLTID min älskade mormor, och min mammas älskade mamma, och ja, vi umgicks intensivt de månader vi var hemma i Sverige, och vi hade jättekul ihop.

DÄREMOT var min farmor som du, ungefär, fast inte lika jävla illa, ärligt talat. Hon satt ensam och "övergiven" året runt, för ingen ville umgås med henne. Hon hade drivit bort barn och barnbarn med sitt sätt, där hon stod i centrum och allt handlade om henne och hennes vilja. De få gånger vi hälsade på henne genom min uppväxt så bävade vi barn för det och vi höll oss så långt ifrån henne som möjligt, även om vi var i samma rum. Tråkigt? Ja, men det var hon som drev oss till det. 

Jag förutspår att om några år, när ditt nya barnbarn är ungefär 4-5, så kommer den ungen vara lika dan som vi var, och tigga och be sina föräldrarom att slippa, när de, helt pliktskyldigast, släpar med ungen hem till dig. OM de ens gör det, och inte redan sagt upp kontakten.