Jag genomgick ett kejsarsnitt den 8:e november. Fick det beviljat på medicinsk indikation p.g.a skador och men från första förlossningen. Trots att jag ville ha ett snitt, och att läkaren bedömde att jag borde snittas, kände jag också dagarna efter att jag nästan kände att jag "fuskat" på något sätt...
Min förlossningsberättelse är fakstiskt helt odramatisk trots att jag förlorade drygt 1,5l blod... blev lite bekymrad när operatören konstaterade att "vi har en blödning här, ring in backupen". Men narkosläkaren som höll koll på mitt mående låtsades som ingenting och småpratade med mig om ditten och datten. (Fast hon hade ett kasst pokerface ett tag där). Ingenting lustigt eller tokigt hände utan vi var på gott humör och mådde bra och bebisen mådde bra...
Men nu snart 2 veckor efteråt så inser jag vilken fantastisk revanch jag har fått jämfört med den vaginala förlossningen. Det var en otrolig skillnad i mitt mående och min ork redan från dag 1. Jag känner mig stark och tuff och kan nu känna mig stolt över vad jag genomgått för att sätta mina älskade barn till världen!
Vet inte om det är detta du efterfrågar men du borde vara stolt över ditt snitt. Du utsatte kroppen för en stor press för att ge ditt barn en bra start utifrån de förutsättningar du hade. Heja dig! Heja oss! :)