Anonym (Maja) skrev 2017-06-10 11:19:32 följande:
Förstår att det är tärande och att det tar på psyket att känna denna maktlöshet. Försök ändå att inte att känna skam,tar onödig energi, den tillhör den andra vuxne,inte dig. Tids nog kommer barnen att förstå detta fula spel och förstå hur allt hänger ihop. Försök att bara finnas till för barnen så gott det går och vara den förälder du är och visar vägen med hjärtat/hjärnan och är den som sätter sig över det som inte går att ändra på. Spar på din energi så gott du kan och släpp det du inte kan förändra. Lägg fokus på din egen lycka och det du mår bra av,det som är äkta ser barnen,barn är experter på att läsa av oss vuxna och läsa mellan raderna. De kan inte välja sida pga av känslomässiga skäl och de band de har fötts till oavsett hur dysfunktionell familjen är. Du är den enda som kan välja "sida", vara kvar i det missrabla eller ta tillbaka makten och styra ditt liv i den riktning du mår bäst av. Lyckliga föräldrar bidrar till lyckliga barn! Ta små steg i taget...släpp lite i taget...du har inget att förlora...och barnen kommer att märka skillnaden. Ditt X får ta tag i SITT problem,du har inget ansvar över det,bara barnens och där gör du det som känns bäst för er få ni är tillsammans. Det lilla blir stort så småningom,många bäckar små som det heter. Kram
Jag vill tacka för att du tog dig tid att skriva det fina till mig. Det var väldigt omtänksamt.
Du har rätt. Jag vet inte riktigt hur jag kommer dit bara. Idag sätter jag mitt liv och åt sidan. Jag väljer bort mycket som jag själv vill för att kunna finnas till för dem. Utifrån sett så inser jag att det hade sett galet ut.
Alla val jag gör är baserade på om det finns en risk att det skulle kunna få dem att ta mer avstånd. Verkligen alla val. Det är fruktansvärt energikrävande. Jag vet att jag inte borde basera mina val på det. Men rädslan är överväldigande. Om jag gör ett val baserat på mina värderingar och vad jag anser är bra för oss alla. Kan jag då förlåta mig själv om det för dem längre bort?