Varför vill jag inte ha sex med min pojkvän?

Jag kan störa mig, min partner kan störa sig, men sånt där är man smart och lär sig att tvinga släppa på spärrarna kring för det är bara petitesser (stöd tvätt hur vi gör maten etc etc) . Har du provat spegla tillbaka på dig själv när du blir irriterad på honom? För oftast beror det på något du inte gett dig själv. Tillrättavisar du för att han inte kan eller för du vägrar låta han vara sig själv och göra som han gör när han städar?

Tar du på dig en morsa-roll för att han bett dig, eller för att du självmant vill styra?

Ska ni kanske sluta planera in sex som om om ni är pensionärer och båda får hundra med initiativ spontant istället. (jag kan aldrig tända på planerat sex, min kropp knyter knut på sig och vägrar släppa loss)

Hmmm.. vet inte vad jag ska svara riktigt.  Jag vill nog styra eller ha det på mitt sätt rättare sagt. Jag är väldigt organiserad själv och där är vi väldigt olika. Men det är en liten sak, men med allt så blir det stort i omgångar. 

Vi hade en period efter fem år där vi väldigt sällan låg, jag ville inte men han. Vi bråkade mycket om det och vi gjorde nästan slut då men höll ihop. Sen hade vi väl lite mer sex efter det, någon gång i månaden och han var nöjd. Sen fick vi barn efter sju år och efter det dalade det rejält. Jag ville ha min kropp för mig själv för barnet var fastklistrat vid mig hela dagarna, det var bara på kvällarna och nätterna som jag fick vara ?i fred?. Efter tio år kände jag att nej, jag är trettio år, ska jag ha det såhär tillsammans med honom hela livet? Vi hade det bra i övrigt men attraktionen fanns inte där, han kändes som en brorsa eller kusin typ. Nu har jag varit tillsammans med min ?nya? man i tre år och jag är fortfarande löjligt nykär och tänd på honom.

Ditt problem är ganska vanligt. Vissa kvinnor fungerar så. De behöver spänningen och förälskelsen för att tända till. Många träffar sen en ny och tror det är mannen med stort M. Efter ett par år försvinner attraktionen och en ny man måste till för att tända lågan. Detta kommer också att förstärkas när du väljer en partner för barn. Du kommer vara än mer äcklad.

Försök att träffa en man som vill ha ett öppet förhållande? Då kanske du kan reda ut ett långvarigt förhållande. Och för Guds skull lämna din stackars pojkvän som sakta men säkert bryts ner av att gå runt och känns sig oattraktiv. Han kommer bli helt knäckt men det går över. Efter ett halvår kommer ni båda undra varför ni inte tog tag i det tidigare.

Med tanke på att du valde orden "sitta fast" så låter de redans som du vet vad du vill göra.. .

Jag älskar honom över allt och vi har så roligt ihop = bästa kompisar! Men det finns en stor längtan och lust inom mig att få uppleva den där passionen och attraktionen sexuellt igen (de gör jag inte med honom tyvärr).. 

Mycket är relativt. Finns de som känner liknade efter 10,15, 20 eller fler år tillsammans...
...får intrycket av att det började redan efter det första nykära året för din/er del!? Hade jag den som funderade i de banorna och hade en sådan känsla, så hade jag troligtvis gjort slag i saken och tagit en paus eller valt att lämna, men jag vet inte så mycket om er historia. Antingen det eller nästa steg i det hela...familj? Barn? En relation lever så länge den är levande, periodvis är det mindre, periodvis mer. Ta tag i det och prata med varandra på allvar! 

Ja alltså.. Efter några månader började det bana ut med attraktionen för min del då jag inte kände att relationen var rätt för mig där o då. Men vi fortsatte tillsammans (vilket jag är glad över!!) och har kämpat oss igenom ett par svackor. Vi är ett sånt par som alla ser upp till och alla vänner är avundsjuka på. Vi har det superbra tillsammans - förutom när de kommer till attraktionen fr min sida sen ett par år tillbaka.. Vi hade en gudomligt sexliv i början. Misstänker att om jag jobbat på mig själv (ensam) och haft sex med andra (uppfyllt mina inre drömmar) så hade vi kanske fått tillbaka gnistan igen. Man är ju ingen bra partner när man egentligen kanske drömmer om annat..? Önskar vi hade träffats när jag kände mig färdig med alla mål o "sexfantasier" jag hade. Och nej, jag vill inte utföra detta med honom. 

Så, vad var det som hände efter perioden med det gudomliga sexlivet? Vad var det som fanns då som inte finns nu som du ser det? Blev det vardag och samma samma eller var det så att ni flyttade ihop exempelvis. Var de det nya och spännande som drev dig då, som efter det blev trist och tråkigt? Hade ni provat "allt" som två kan göra som du ser det utan att tömma ditt begär/behov? Har du "alltid" haft fantasier om andra och om mer eller är det något som har växt fram de senaste året/åren? Man förändras ju menar jag oavsett om man vill det själv eller inte.