Kan inte gå och vara orolig i 6 månader, vad ska jag göra?

Tack för era stöttande ord. Får väll försöka tänka positivt :)

Oj vad jag känner igen mig.
Jag är i vecka 18 med 10 tidigare missfall och fortfarande konstant orolig.

Beklagar så jättemycket mkt! Jag har 8mf i v5-6 Så är inte lika rädd nu i v10

Jag hade försökt få barn 9,5 år och haft 4 missfall när jag blev gravid med sonen. Hoppet var minimalt om att få barn och missfallsskräcken hängde över mig jämt. Toabesöken var rena ångesten. Blödde hela v.7 och en sväng v.18. Jag tog en timme i taget i början. Sen en halv dag. Efter VUL en dag i taget. Jag tänkte aldrig framåt, planerade ingenting. Gick ut offentligt först efter v.22. Köpte grejer efter v.30. Och tänk- det blev ett barn.

Nu är jag gravid igen i v.16. Sett bebben leva 2 ggr på VUL och UL, men tar ändå bara en dag i taget. Har inte ens berättat för familjen. Jag försöker tänka att risken när man sett bebben på UL är absolut minimal, men varje gång jag får ont i magen ( om så bara för att jag är bajjenödig!) kommer missfallstanken. Jag håller tummen för dig!

Lilla du, jag förstår precis hur du har det! Har sett att du har startat en massa trådar här och allt bottnar ju i den ständiga oron som finns där. Jag är gravid i vecka 8 efter att ha fått diagnosen "tidigt klimakterium" så sannolikheten för mig att bli gravid på naturlig väg är så otroooooligt liten. Hade också en MA för ett år sedan och jag jämför ALLT med den gången. Nu är missfall det enda jag kan tänka på. Jag är besviken på mig själv för att jag inte bara kan njuta och vara glad....alla säger att "fallet blir väl ändå lika stort om det skulle sluta i missfall" men jag VÅGAR inte ge mig hän...kommer aldrig ta mig upp igen om det skulle hända något. En liten del av mig önskar nästan att jag börjar blöda snart så att jag kan bli kvitt oron....den äter upp mig inifrån. 10 veckor kvar till RUL...10 veckor av ständig oro...ångest inför varje toalettbesök...ångest varje morgon "mår jag illa?", "är brösten ömma?" etc. Varenda molande i magen kan innebära att livmodern växer men också en start på århundradets största blodbad i en gravid kvinnas katastroftankar.

Så fort mina symptom försvinner eller avtar gråter jag i 2 timmar och ser mig själv som en barnlös bitter gammal tant...

...jag delar din oro och förstår den till 100%...jag ska på VUL imorgon och jag hoppas så innerligt att vi får se ett pickande hjärta.

Stort lycka till till oss alla som är i den här situationen. Vi kanske ska starta en stöd-tråd där vi kan ventilera våra känslor?

Bill bara skicka en kram till er alla som bär på denna oro. Så otroligt jobbigt och dagarna sniglar sig ju verkligen fram när man när den oron. Hade ett ma i oktober som upptäcktes i v 12. Är gravid igen nu o v 5 +0 men på något märkligt vis är jag ändå mindre orolig än vad jag varit tidigare graviditeter vid samma tidpunkt då det varit hysterisk ångest. Hoppas det håller i sig. Och önskar så att ni alla istället fick njuta av graviditeten.

Tack för att du delar med dig, skulle va skönt med en tråd för oss med oro!

Jag gick igenom ett utomkvedshavandeskap och 3 tidiga missfall innan jag lyckades behålla en graviditet hela vägen. Jag förstår din oro, den är fruktansvärd. Vid v 14-15 bröt jag ihop totalt och kunde inte ens jobba för jag mådde så dåligt och då hade jag sett fostret flera gånger och gjort KUB med bra resultat. Fick kontakt med en psykolog och gick hos henne hela graviditeten. När barnet väl var fött så försvann all sjuklig oro och jag har knappt ens reflekterat över att något negativt skulle kunna hända mitt barn. Dock finns viss normal oro kvar, en förälder oroar sig jämt. Ta kontakt med MVC och be att få kontakt med en psykolog (gick hos kurator först men det hjälpte inte). Du kan få hjälp att få redskap att hantera oron och att kunna glädjas över graviditeten. När jag började känna sparkar så blev det lite bättre för då fick man en annan kontakt med bebisen och man visste att den levde men det var ingen mirakelkur för all oro.

Tack var på inskrivning idag och hon sa att jag kunde kontakta en psykolog. Proverna såg bra ut, dock hade jag lite blod i urinen så jag skulle lämna in ett morgon urinprov, jag börjar ju redan bli nervig så fort nån nämner ordet blod. Va kan nu detta vara, början till missfall? De svider inte när ja kissar

Ta nu och kontakta en psykolog så du får hjälp med dina oroskänslorna. Du ska ju såklart inte behöva gå 30 veckor till och må dåligt. Även om det är så att du behöver bekosta besöken själv så kan det ju vara värt det tänker jag.

Jag var iaf på vul idag och fick se ett litet tickande hjärta <3 blev flyttad till 7+1 istället för 7+4 enligt mina beräkningar.

Jag förstår precis!!!! Haft 2 missfall, inga barn, hållet på i 2 år, MF 1 var april 2016, MF 2 juni 2016 å sen dess nada! Idag plussa jag för tredje gången men känner noll glädje för jag är rädd d går åt helvete igen! Är i vecka 5 nu å fått ultraljud 27/2 i V8 men det är låååångt dit! Alla MF har skett inom 14 dagar från plus så nu inleder jag min nedräkning å se om jag får klara mig längre än sist som va v7....

Jag har inga bra tips mer än att ta en dag i taget, du kan inte göra något annat just nu. Tyvärr finns inget som påverkar vad som händer så det bästa jag kan säga är att fokusera på gårdagens ultraljud å håll fast den bilden å ta det en dag i taget tills du känner dig stark nog å ta det vecka för vecka. Så länge du inte har ont eller blöder är allt som det ska å du har klarat dig förbi den värsta puckeln! Hur långt har du kommit innan som längst innan det hemska hände? Massa styrkekramar!

Jättebra! :) Vart tyckte mvc att du skulle söka psykolog då? Hoppas du blev hänvisad! Blod i urinen kan väl tex vara uvi som du inte känner av kanske. Man får det iaf inte pga ev mf. Men viktigt att behandla uvi om du har det.