Vi som blivit gravida efter IVF

Hej alla

Har nyligen plussat och bör vara i v7. Har missfall i bagaget så känner oro för ytterligare missfall. I v 4-6 var min mage väldigt trög, spänd och gasig. Upplever att detta har upphört nu- kan det bero på att jag slutat med Lutinus eller finns det någon annan förklaring?

Har fortfarande ömma bröst, illamående till och från samt trött. Får vänta lite extra länge på ultraljud pga sommarstängt, längtar och hoppas att det ser bra ut så oron kan lägga sig lite.

Jag går in i v 30 imorn, mår hyfsat bra men svårt att hitta bekväm sovställning och har hemsk halsbränna, speciellt kvällstid. Magen känns verkligen stor nu! Svårt hålla koll på bikinilinjen liksom... ;) Inga foglossningar än och tycker jag är piggare nu än för några veckor sen, vilket säkert kan bero på semestern så känns skönt!

Hej tjejer.

Var ett tag sedan jag skrev här nu. Lilleman har hunnit bli ett halvår. Det är helt galet och på nåt konstigt sätt känns det som livet innan honom inte ens existerat.

Han växer så det knakar och det händer så mycket hela tiden. Det är så spännande.

Vi har haft otrolig tur och jag är så tacksam över det. Lilleman är för det mesta glad och vi har inte haft några större bekymmer med magont, mat, sömn eller liknande. Nu har han dock kommit in i en period där sömnen är jobbig. Han sover bara tätt intill mig (alltså typ i min armhåla) och han vill äta en gång i timmen. Det är lite tröttsamt och känns att sömnen påverkar enormt mycket i vardagen. Men jag tänker att det säkert blir bättre snart och lider med alla som haft besvär med sömnen längre än oss.

Vi ska snart på semester för första gången! Blir bara en weekend i Sverige, men ska bli roligt.

I övrigt börjar vi vänja oss vid vardagen och det känns inte längre jobbigt att lämna hemmets trygga vrå, utan vi åker på utflykter nästan varje dag. Oftast enklare saker som att åka till stan en snabbis eller hälsa på någon. Men skönt att kunna komma ut. Lilleman börjar nämligen bli uttråkad om vi bara är hemma.

Nu har dock en fundering uppkommit. Något som känns omöjligt, men ändå så kan jag inte få det ur huvudet. Fick tillbaka min mens väldigt snabbt och den blev genast regelbunden. Nu är den dock sen och jag har konstig känsla i kroppen. Smärta i bäckenet, illamående, lättirriterad, bröst som är svullna trots att de inte är mjölkfyllda mm. Ja, ni vet sånt som både kan vara mens och bebis. Vi har haft sex, men inte särskilt ofta (svårt att få till det när bebisen bara sover intill en eller på promenad) och mannen har ju i princip inga spermier (de hade ju svårt att hitta tillräckligt många för att befrukta äggen vi fick ut) så det borde vara omöjligt. Men kan inte släppa det. Har köpt ett test, men inte tagit det ännu. Har lovat mannen att aldrig testa utan honom och har inte vågat säga något till honom om min känsla. Men idag nämnde jag att jag mådde illa och han undrade om det var pga mensen (han har bra koll på min cykel :p) men sa att den inte kommit så då frågade han om jag är gravid. Vi konstaterade att det ju i princip är omöjligt, men sådde nog ett litet frö hos honom.

Normalt sett hade jag bara sagt till honom att vi bör testa, men sen sonen kom har han varit stressed. Han känner sånt ansvar och oroar sig för massor av saker (trots att han inte behöver) och vill inte stressa upp honom mer än nödvändigt.

Jag kan ju inte riktigt tillåta mig att tro att jag faktiskt skulle kunna vara gravid och jag vet ju att det egentligen är omöjligt, men ni vet ju hur vi ständigt hoppas. Samtidigt hade jag velat vänta lite till för att låta kroppen läka helt. Men en graviditet skulle aldrig vara ovälkommen.

Ville bara skriva av mig lite för ni är de enda som kan förstå alla blandade känslor kring det här.

Haha, jag har fått min man att raka bikinilinjen. :)

Hej tjejer.

Var ett tag sedan jag skrev här nu. Lilleman har hunnit bli ett halvår. Det är helt galet och på nåt konstigt sätt känns det som livet innan honom inte ens existerat.

Han växer så det knakar och det händer så mycket hela tiden. Det är så spännande.

Vi har haft otrolig tur och jag är så tacksam över det. Lilleman är för det mesta glad och vi har inte haft några större bekymmer med magont, mat, sömn eller liknande. Nu har han dock kommit in i en period där sömnen är jobbig. Han sover bara tätt intill mig (alltså typ i min armhåla) och han vill äta en gång i timmen. Det är lite tröttsamt och känns att sömnen påverkar enormt mycket i vardagen. Men jag tänker att det säkert blir bättre snart och lider med alla som haft besvär med sömnen längre än oss.

Vi ska snart på semester för första gången! Blir bara en weekend i Sverige, men ska bli roligt.

I övrigt börjar vi vänja oss vid vardagen och det känns inte längre jobbigt att lämna hemmets trygga vrå, utan vi åker på utflykter nästan varje dag. Oftast enklare saker som att åka till stan en snabbis eller hälsa på någon. Men skönt att kunna komma ut. Lilleman börjar nämligen bli uttråkad om vi bara är hemma.

Nu har dock en fundering uppkommit. Något som känns omöjligt, men ändå så kan jag inte få det ur huvudet. Fick tillbaka min mens väldigt snabbt och den blev genast regelbunden. Nu är den dock sen och jag har konstig känsla i kroppen. Smärta i bäckenet, illamående, lättirriterad, bröst som är svullna trots att de inte är mjölkfyllda mm. Ja, ni vet sånt som både kan vara mens och bebis. Vi har haft sex, men inte särskilt ofta (svårt att få till det när bebisen bara sover intill en eller på promenad) och mannen har ju i princip inga spermier (de hade ju svårt att hitta tillräckligt många för att befrukta äggen vi fick ut) så det borde vara omöjligt. Men kan inte släppa det. Har köpt ett test, men inte tagit det ännu. Har lovat mannen att aldrig testa utan honom och har inte vågat säga något till honom om min känsla. Men idag nämnde jag att jag mådde illa och han undrade om det var pga mensen (han har bra koll på min cykel :p) men sa att den inte kommit så då frågade han om jag är gravid. Vi konstaterade att det ju i princip är omöjligt, men sådde nog ett litet frö hos honom.

Normalt sett hade jag bara sagt till honom att vi bör testa, men sen sonen kom har han varit stressed. Han känner sånt ansvar och oroar sig för massor av saker (trots att han inte behöver) och vill inte stressa upp honom mer än nödvändigt.

Jag kan ju inte riktigt tillåta mig att tro att jag faktiskt skulle kunna vara gravid och jag vet ju att det egentligen är omöjligt, men ni vet ju hur vi ständigt hoppas. Samtidigt hade jag velat vänta lite till för att låta kroppen läka helt. Men en graviditet skulle aldrig vara ovälkommen.

Ville bara skriva av mig lite för ni är de enda som kan förstå alla blandade känslor kring det här.

Hej! Tänk, ett halvår! Helt sjukt vad fort det har gått! Och skönt att höra att allt rullar på.

Här du testat än?

En nära vän till mig fick ett barn med hjälp av IVF och blev cirka ett halvår senare spontant gravid. De valde att göra abort då de ville kunna lägga allt fokus på det barn de fått. Jag hade väldigt svårt att förhålla mig till det när hon berättade, då vi gjort försök på försök och misslyckats. Jag kan nog fortfarande inte riktigt förstå, men tänker att jag inte behöver det heller. Var och en tar sina egna beslut om vad som är bäst för dem.

Din man kanske inte blir mer stressad av ett test?

Grattis! Hur mår du och när är ultraljudet? Förstår verkligen att det är svårt att slappna av innan ni fått bekräftat att det är en normal graviditet.