Jag vill ligga med min kollega, är gift

Du missade bivillkoret. Du måste berätta för din man OCKSÅ, samma dag.

Att bara öppna upp dig för kollegan, nej för he....e, det vore inte bra!

Tycker att du borde göra något drastiskt på ett års dagen av er affär. 

Jag har tidigare skrivit att du inte bör fråga kollegan angående hans känslor för dig, eftersom det vill vara detsamma som att signalera att du har känslor för honom. Efter att den uppdaterade 17 punkts listan har kommit fram tycker jag inte det är så känsligt att alls erkänna dina känslor för honom. Gör det bara indirekt.

Det är ju inte minsta tvekan om att ni flirtar vilt med varandra, så det kan du gott erkänna själva flirtandet. Skriv tex. "jag tycker vi har drivit vår flirt lite väl långt, folk har börjat undra. Tycker vi skall backa lite grann så att det inte uppstår rykten". 

Blocka honom därefter på insta och lägg ned er spellista.

Eftersom du inte vill prata med din man, något som jag i och för sig håller med om, måste du göra nåt annat drastiskt för att få slut på affären. Ni kan ju fortsätta att fika och så, men det mest uppenbara delen av flirten, hängmöten samt insta och spellista måste bort.

Jag fattar hur lätt det är att säga så. Som för en nykter att säga åt en alkis att vafan sluta drick bara. Eller en knarkare att det är ju bara att låta bli. Det ÄR inte alltid så enkelt. Det är också kemiska substanser i hjärnan som styr. MEN. Jag skulle ge exakt samma råd till någon annan i samma sits. Bryt helt med kollegan bara så är saken biff. Det är det enda rätta.

Jag kommer inte vara otrogen. Det har jag landat i. Jag byter bara en ångest mot en annan isåfall. Men jag är inte där att jag vill bryta med honom helt, nej. Jag skulle kunna göra det enkelt och skriva här att jag gjort det, men det är ju inte sant. Ingen av er behöver följa hur det här går, det är ju enbart mitt problem och mitt liv och ge upp på mig om ni vill. Det är jag som lever i det.

Du ger nyanserade råd. Jag ska fundera på det. Det kanske är bästa vägen ur / för att sätta stopp.

Jag tror ärligt och genuint att många faktiskt bryr sig om att detta skall sluta bra för dig.

Ibland behöver man dock pusha lite för att budskapet skall gå in.
(felix) råd är definitivt ett steg i rätt riktning.

Kom igen nu! Ny vecka nya möjligheter!

Det var så jag gjorde, bröt kontakten och blockade på sociala medier. Men det går ju inte över direkt bara för det. Det känns som att det är en lång kamp kvar.

Men jag har också funderat mycket över varför det blev så här. Vad är det jag saknar och vad är det jag vill med mitt liv? Inte konstigt kanske att man hamnar här efter ett långt förhållande och efter att ha varit helt upptagen med att ta hand om små barn. Jag tror att det är nyttigt att reflektera över vad man vill ha ut av livet och hur man kommer dit. Vet att min man är nöjd nu och kan känna mig lite provocerad av att han bara tagit för givet att det är vi för resten av livet. Jag kan känna lite stress och press över den känslan, när barnen blir stora, vill vi samma saker då? Ska det vara vi för evigt? Vill jag det? Tror det kallas 40-årskris. Jobbigt men nyttigt att ta sig igenom. Troligtvis bäst att inte göra något drastiskt förrän man är ur krisen. Nu kanske det inte är så för dig, ts, men bara nåt jag själv funderat över. Att handlar det verkligen om den nya förälskelsen? Eller är den ett symtom på något större?

Jag har såklart också funderat på om det är något jag saknar, något denna man fyller. Men nej, jag ser inte honom i något rosaskimmer, att han eg har något min man inte har. Vi har bara klickat intensivt med varann och jag önskar att det vore så enkelt som att han ger mig komplimanger och min man inte, men så är det inte (han gerMin man är dessutom snygg och tar hand om sig, så det är inte det heller. Jag känner kärlek när jag tittar på honom.

Forts på det ovan...

Det gick iväg innan jag skrivit klart. Iallafall, för mig är det inget tomrum han fyller, och jag vill leva med min man. Trots det så hände detta. Jag har definitivt inte letat eller tittat åt andra, inget behov av äventyr på det viset. Ändå står jag här, mitt i. Jag tror snarare att det för mig bottnar i något hos mig själv, och att vi verkligen klickat - än i mitt och min mans förhållande. Men ja. Det är fasiken inte lätt, trots att det på pappret är svinenkelt.

Ja, men jag känner igen mig precis i det. Jag saknar inte heller bekräftelse eller någonting annat i mitt äktenskap. Min man är både snyggare och hetare än den andre. Men vi klickade också, verkligen! Trots att jag inte heller letade efter något annat. Försöker tänka att det här trots allt det jobbiga kanske ändå är bra för mitt äktenskap så småningom. Att det fick mig att börja tänka efter och reflekera över saker. Alltid ger det något liksom, hur jobbigt det än är. För jobbigt är det!

Jag har försökt att tänka ett steg längre, vad skulle hända om jag verkligen gjorde något? Det skulle min man aldrig förlåta och det kan jag inte leva med. Skulle jag bli lycklig i längden av att lämna allt och kasta mig in i något nytt? Nej! Det skulle vara spännande i början pga kemi men sedan skulle det ju också bli vardag och min vardag är redan bra. Så ja, på pappret är det enkelt. Men på riktigt är det ändå så svårt!

Samma här. Jag vet att det inte är värt det, och det är ju också därför jag låter bli (som du). Men känslorna är ju där.

Jag har lyssnat på Melissa Horns låt New York exakt hur många ggr som helst sedan ett år tillbaka. Den känns så träffande, och det här stycket sitter kvar:

New York, Melissa Horn, mitt i:

..Och fast vi båda vill

Mer än någonting annat

Så står det skrivet I pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan