Är gifta kollegan intresserad?

Om han visar sig vara det, vad ska det leda till?

Om han visar sig inte vara det eller inte vågar erkänna det vad gör jag då? Går under av skam.

Fortsätta såhär är väl det enklaste alternativet i praktiken men jobbigast för mig känslomässigt.

Jag fattar att det känns som en evighet, men ett drygt halvår är inte så lång tid när det handlar om känslor som utvecklas och när livet i övrigt gör det komplicerat att vara rakt på sak. Att fortsätta som ni gör är väl inte hela världen. Något kommer ju att hända förr eller senare, och då behöver du inte gå från dag till dag och stressa upp dig över att du borde göra/säga något. Låt det ta tid.

Och så tycker jag att du ska testa KBT för att hitta lite trygghet i dig själv under tiden. Tro mig, det är bra.

Hej!

Jag har ju varit precis där du är nu. Jag tampades med samma frågor, och just det att inte veta är så sjukt jobbigt. MEN - jag valde ju att trots allt inte säga något, inte fråga. Och nu, lite i backspegeln, är jag ändå glad för det beslutet. Min slutsats var att de andra alternativen ändå inte var bättre. Vi har ju haft en katt-och-råtta-lek i snart två år jag och min kollega, men aldrig agerat fysiskt eller sagt nåt direkt till varann. Nu har vi båda låtit det / tvingat det rinna ut i sanden. Min hjälp var att sluta höras och sluta hänga så intensivt. Känslor svalnar, för mig tog det tid men nu är jag på andra sidan och är glad för det.

Vad går KBT ut på och hur skulle det kunna hjälpa mig? Tror inte jag kommer söka professionell hjälp även om jag kanske borde. Har länge funderat på att berätta för någon men kommer alltid fram till att det bästa är att ingen vet något. Vill fråga honom rakt ut. Vill berätta ärligt vad jag känner. Så att jag kan få ett svar och man sen kan gå vidare. Då kan vi tillsammans Utgå från att dessa känslor är fel och hjälpas åt att hålla avstånd för att inte svika respektive partner... samtidigt som jag vill fortsätta ha den här fina vänskapen med honom. Om sanningen kommer fram kanske allt det förstörs... eller inte...

"I KBT arbetar man framför allt med fokus på nuet och framtiden. Insikt om sin historia är ofta viktigt, men för att åstadkomma en konkret förändring i sitt liv behöver man arbeta aktivt med de tankar, känslor och beteenden man upplever i nutid.

Det som gör att problemen inte försvinner, eller kanske till och med ökar, kan dessutom vara något annat än det som gjorde att de en gång uppstod. Därför behöver båda dessa aspekter finnas med i terapin. Stor kraft läggs ner på att man ska utveckla nya sätt att hantera och förhålla sig till sina problem så att dessa försvinner, minskar eller inte längre utgör ett stort hinder i livet."

Om du inte vill söka hjälp och väljer att inte prata med honom så kan det ju gå över av sig själv, eller så gör det inte det.

Om du vill prata med honom, gör det, men var beredd på att det kanske inte alls får de resultaten du vill. Han kanske tycker det är en toppen idé att ha en romans på jobbet och inte alls tycker det känns fel att vara otrogen. Hur skulle du agera då?

Tack för svar.

Om han skulle tycka det så vet jag inte vad som skulle hända mellan oss. Det blir nog svårt att dölja en romans på jobbet, även om jag lyckats i månader nu med att dölja förälskelsen och ingen märkt något (så vitt jag vet). Även om det skulle bli svårt och jobbigt skulle man å andra sidan ge sig själv tillåtelse att få känna och vara förälskad på riktigt... Dock skulle jag nog må dåligt över sveket mot partner och familj och vet inte riktigt hur det hela skulle sluta. Om min man skulle få reda på en otrohet skulle jag bli lämnad utan tvekan...

Då tolkar jag det som att du inte vill satsa på din familj och försöka gå vidare med eller utan hjälp av terapi.

Valen som finns kvar är

-otrohet till det upptäcks och du blir lämnad.

-att du lämnar din man och inleder en ny relation där du får uppleva hur det är att vara förälskad på riktigt.

-han inte känner som du och du får (enligt vad du själv skrev) skämmas.

Vad tycker du låter bäst?

Hmm. Du ignorerar vartenda konkret råd du får och kommer hela tiden fram till att det är bäst som det är. Märker du det?

Absolut ingenting har hänt sen första inlägget. Du har haft massor av tillfällen ensam med honom (och han med dig). Du säger ena dagen att du och din man har hittat tillbaka till varandra, nästa dag att du inte vill släppa kollegan. Du har svar på alla ifrågasättanden och hittar alltid en ursäkt att INTE göra det som välmenande och engagerade människor här råder dig till.

Enda vettiga förklaringen är väl att du vill ha det som det är? Det vill nog han också, annars hade väl han, som 10 år äldre man, gjort något åt saken eftersom ni har daglig kontakt både IRL och via mail och verkar prata om allt mellan himmel och jord. Jag blir otroligt frustrerad av den här tråden trots att jag är i en liknande situation själv. Ledsen om jag låter negativ, men ärligt... vad vill du ha vår hjälp med?