Är det det tycker ni?
Jag har varit hemmafru i många år, men börjar tröttna på min mans fasoner.
Jag är självklart den som lagar maten, men han har sin egen diet eftersom han tränar, är även den mitt ansvar att fixa? Och när han vill ha te på kvällen (ingen tepåse, utan ett afrikanskt te i flera steg), ska jag snällt göra det varje gång eller kan jag kräva att han lär sig det själv?
Fast det är ju väldigt få som kan det egentligen. Samhället och vårt regelsystem kickar ju in där. Det handlar om sådant som underhåll, bostadsbidrag och subventionerade avgifter till förskola och fritids. Utan detta skulle det vara fler förvärvsarbetande som inte skulle klara en separation ekonomiskt.
Man skulle lika gärna kunna buffra för hemmafruar/män, men det är inget jag förespråkar. Reagerar bara lite på en del förvärvsarbetande personers nesliga syn på familjer som väljer annorlunda än dem och hur de därför automatiskt skulle "belasta" samhället medan de själva anser sig vara ekonomiskt oberoende.
Åh, du har plockat information här och där och mixat i hop det lite fel, tror jag. NU är jag fattig. När jag jobbade, så tjänade jag riktigt hyfsat.
Jag var hemmamamma när barnen var små. Sedan skaffade jag jobb, men ett av barnen blev sjukt. Jag sade upp mig för att ta hand om henne, och vi gick tillbaka till att leva på en inkomst. Att pappan är ett pucko är en historia för sig. Varför tror du han hade bytt personlighet om jag ignorerat det sjuka barnet och låtit henne klara sig själv?
Som pigg, rask och kompetent hemmamamma är det ingen konst att skaffa jobb. 10 år äldre med 2 kroniska sjukdomar, är det en aning svårare. Arbetsgivare tittar också på vilken sysselsättning man har. Att ha varit hemma av eget val för att ta hand om sina egna småbarn, det är inget negativt. Att ha gått arbetslös och gjort ingenting, det tycker de sämre om.