Livet, det jag har och ej...
Hoppas inte att detta låter som klagomål, jag har det egentligen jättebra...men, kanske eftersom 40-strecket närmar mig, så summerar jag väl livet litegrann, och känner att jag ändå måste pysa ut lite sorg...skriv gärna om era tankar, tips och liknande erfarenheter...
Jag trodde inte riktigt att livet skulle se ut såhär vid 40. Såg definitivt en man och kanske ett barn framför mig. Max två. Ett fint hem, har inga lyxiga preferenser men vill äga en Bostadsrätt eller möjligtvis ett litet hus.
Men: Efter ett kraschat förhållande på ca 1år (efter många års singelskap trodde jag att jag äntligen funnit någon, men han förvandlades till en rätt osympatisk och problemfylld typ när vi väl flyttade ihop)...så sitter jag här, tillbaka i min minihyresrätt som jag liksom vuxit ur för längesedan.
Barn har aldrig varit livsnödvändigt för mig, men det vore väldigt fint. Jag och exet planerade att skaffa, men då det sprack så står jag här med mycket sämre förutsättningar som kvinna, 40 och singel...Jag hade iallafall velat välja, i den mån det går...(att åka till Danmark eller adoptera är inte aktuellt för mig)
Nätdejting har jag testat, mycket...och visst kan det vara något, men det känns lite som att det kostar mer än vad det smakar...
Jag ser tillbaka på hur många vänner, bekanta - men också pojkvänner (även om jag mest varit singel sedan 30) som passerat revy. I de flesta fall inser jag att det egentligen varit rimligt, men samtidigt vemodigt...
Även om det är egoistiskt kan jag också känna att det är så svårt när vänner skaffar familj...såklart jätteroligt för dem, men vänskapen blir ju helt annan...
Har alltid haft så himla mycket vänner, men då t.om. min bästa vän/barndomsvän typ aldrig kan ses pga familjeliv så känns det rätt tomt, och jag känner mig maktlös att förändra min situation...
Har min pappa kvar i livet, men han har inte många år kvar. En bror med egen familj. Jättefina relationer med dem, men jag vill ha en egen familj, även om det bara är jag+man.
Har ett alltför stressigt jobb på en problemfylld arbetsplats då jag sedan två år (!) täcker för en vakant tjänst som inte kunnat tillsättas. Jag stressar alltså igenom 200% så gott det går, väldigt slitigt, även om jag trivs med jobbet i sig.
Detta gör att jag har lite ork och fritid=har gått upp lite för många trivselkilon - som jag iofs just nu jobbar på att få ner, men som ni förstår kämpar jag med energi, tid och lust att orka dejta, söka nytt jobb och kanske gå ngn kurs eller så för att träffa nytt folk...mm
Ja ni förstår kanske... fler med dessa erfarenheter? Berätta gärna...behöver pepp och tips känner jag...Vill så gärna träffa en man jag kan lita på men situationen med mitt ex hjälpte inte direkt...Det är så svårt när en inte kan styra över saker fullt ut...jag kan ju inte trolla tillbaka relationer (om jag nu skulle vilja det) en underbar man, mm mm
Slut på mina kvällsfunderingar...ta hand om er och era nära och kära och kommentera gärna <3