Vad för livsråd skulle ni ge till en 18-åring idag?
Jag är 18 år, precis tagits studenten och det sägs att jag har hela livet framför mig, så vad borde jag göra?
Min skolgång har varit fruktansvärd men jag kan stolt säga att jag lyckades ta mig igenom både grundskola och gymnasium, och sitter idag med en fullständig gymnasieexamen från ekonomi/juridik linjen. Nu i efterhand hade jag gjort mitt gymnasieval så annorlunda, eftersom jag insåg att varken ekonomi eller juridik var något för mig.
Precis innan studenten flyttade jag hemifrån, fick möjlighet att hyra en lägenhet i andrahand för att efter något år ta över den i förstahandskontrakt. Jag ställer mig ofta frågan om jag borde stannat hemma, så att jag kunde sparat pengar till att resa, men samtidigt vet jag att få ett hyreskontrakt i en av Sveriges storstäder är inprincip omöjligt om man inte köat i 10 år. Så istället hade jag ändå behövt spara pengar till att köpa lägenhet.
Jag har jag ingen aning om vad jag vill jobba med i resten av livet, verkligen ingen blekaste aning. Så länge jag kan minnas har jag velat bli polis, men tyvärr har jag ADHD på papper, som grundar sig i mina koncentrationssvårigheter. (Man får inte bli polis om man har ADHD). Men jag får panik av att inte veta vad jag vill jobba med.
Min största mardröm är att ligga på dödsbädden och ångra allt jag inte gjort, men det finns så jä*kla mycket jag vill göra i livet!!!!
Någonting jag vet att jag vill göra är att RESA!!!! Jag vill upptäcka världen, jag vill göra alla dom sakerna som jag hört så många människor säga att dom ångrar att dom inte gjorde. Jag vill backpacka i sydost Asien, tågluffa genom Europa, valsafari på Svalbard, surfa i Hawaii, backpacka genom Australien& Nya Zeeland, roadtrip genom USA.... ja listan är lång.
Hade jag inte suttit fast med min lägenhet nu hade jag förmodligen bott utomlands och jobbat, typ någonstans i Spanien. Men jag försöker intala mig själv att det kan jag göra sen, liksom jag är fortfarande tillräckligt ung...?
Förövrigt har jag aldrig haft ett förhållande. Om det är för att jag är för kräsen, eller om det beror på att killen jag tror jag blev kär i under min 15-års kris satte ribban för högt haha. Senaste året har jag träffat en del killar, dom visar stort intresse för mig, men eftersom jag ALDRIG blir kär så avslutar jag det. Jag anser att jag är såpass gammal så att om jag ska inleda ett förhållande ska det vara helhjärtat, det ska verkligen kännas rätt, jag ska känna att detta är den ända killen jag vill vara med. Vill alltså inte inleda någonting jag inte tror på.
Många anser att man borde utbilda sig först. Men jag tänker att risken då är stor att man faktiskt missar allt dedär man drömde om. Liksom att de bara rinner ut i sanden, helt plötsligt kanske man står där 25 år gammal, med en utbildning som leder till ett bra jobb, men med en kille som har helt andra drömmar än mig. Kanske kommer det ett barn på köpet också ä?!! Och alla de saker jag en gång drömde om att göra, fick förbli drömmar. Jag kanske får ett fantastiskt liv, men utan att göra så många saker jag verkligen ville göra. Risken blir då stor att jag kommer ligga där på dödsbädden och inse att jag aldrig upptäckt Asien med min ryggsäck, eller att jag aldrig lärt mig surfa. Självklart kan man resa när man har familj, men de är en helt annan sak.
Så ni med lite mer livserfarenhet i bagaget, vad skulle ni gjort? Vi leker med tanke att jag kommande 10 år väljer att leva mina drömmar: jobba/spara- resa. Sen kommer jag hem, alla mina kompisar är färdigutbildade och de flesta har förmodligen skaffat barn och hela paketet. Jag kommer vara närmare 30 år då, och jag antar att jag också kommer vilja bilda familj och utbilda mig vid det laget. Men är det försent att göra när jag är 30?