15 års åldersskillnad

Jo tack, jag är medveten om ålderskillnaden :)

Det var exakt det mitt inlägg handlade om, men du kanske inte läste ordentligt? Nej, han har inga barn.
Barn är en svår fråga, även om jag tror att jag inte vill ha några. De känslorna kan ju ändras, vilket jag är väl medveten om.
Jag visste absolut inte vad jag gav mig in på, vilket som sagt var poängen med mitt inlägg. Man tänker inte klart när man är så ung. Nu är jag lite äldre och lite klokare men också väldigt kär, vilket gör situationen otroligt svår.

Det var det jag ville berätta för ts, att även om man tror att man är klok så är man inte erfaren när man är 18, 19 år gammal och vet inte vad man ger sig in på. Det tåls att fundera över, vilket jag skulle rekommendera unga som är i situationen. Tycker som sagt inte att ålderskillnaden är fel, men man förstår inte hur jobbigt det kan bli framöver.

Läs gärna inlägg lite mer noggrant innan du svarar nästa gång :)

Hej och tack för svaret, det uppskattas!

Jo det var något som hon och jag pratade en del om just hur man ser på sin framtid och även där är vi väldigt lika. Hon är hellre hemma och tar det lugnt eller hittar på något roligt med vänner än att gå ut och festar tex. Så just nu i alla fall verkar vi ha liknande mål både i närtid och längre fram villket var lite av en förutsättning.

Sedan nämdes det med dottern och det är såklart något som kan påverka, hon är själv barnkär och jag har heller inga förväntningar eller krav på att hon ska agera en till förälder men får såklart vara en extra vuxen i dotterns liv. Sedan får hon ta så lite eller mycket plats som hon känner att hon vill och fungerar.

Så uppskattar alla kommentarer som tillslut bidrar med att detta kommer bli lyckat och långvarigt för oss. :)

Jag är i liknande situation med mkt yngre partner. Jag är 38 och min pojkvän är 21. 

Jag har pratat en hel del med de som varit i liknande situationer och försökt att lära av deras misstag och de saker som jag tänker är viktigast är dessa: 

Låt henne få vara 18 med allt vad det innebär. Hon behöver inte och ska inte växa upp snabbare för att hon är ihop med dig. 

Det innebär tex att om hon lär känna ditt barn så är det inte på samma villkor som en jämnårig partner hade gjort - hon ska inte behöva vara barnvakt etc eller få en mammaroll. Om hon någon gång vill passa barnet och tex köper hämtpizza, låter det äta godis och spelar tv-spel med barnet är det jättebra. Hon ska inte behöva laga ekologisk mat och ha koll. Hon är själv knappt mer än ett barn och det är helt okej. 

Dessutom - hon kommer gå igenom olika faser tex då hon vill festa mycket. Kanske inte nu men kanske när hon är 25, vem vet. Det måste få vara okej. Hon måste få utvecklas i sin egen takt. Det behöver inte förstöra mellan er - du kanske är ungdomlig nog att också tycka att det är roligt att följa med hennes kompisar ut och festa och kanske går du någon kurs på sidan av jobbet så att ni kan plugga ihop - sånt gör jag med min partner :) 

Och man måste ha förståelse för att de lär sig och utvecklas i sin egen takt och inte kan allt från början, även om de verkar mogna. Tex laga mat, sköta om ett hus och barn, betala skatt etc etc. Man får inte falla in i rollen att bli en förälder till sin partner för det är osexigt. Kanske större risk om kvinnan är äldre men jag skulle aldrig tex ringa och väcka på morgonen så han inte missar tentan, och väljer han att ha mysigt med mig istället för att ta ansvar och plugga är det upp till honom. Om mannen är äldre kanske det snarare är så att du inte bör begränsa saker hon vill göra även om det kanske låter farligt, typ backpacka med en kompis i asien etc. Uppmuntra henne att följa sina drömmar :) 

Och - ta hand om ditt eget utseende så du inte blir gubbig/försoffad för tidigt, matcha henne så gott det går (men åldras med värdighet och behåll ett ungdomligt sinne). 

Lycka till! :) Säg till om du vill prata! 

Min man är 12 (eller 11,5) år äldre än mig. Som 26 och 37 är det ju ingen big deal. Men när han blev förtjust i mig som 17-åring förstod han att det inte var rätt. Dock började vi "dejta" eller snarare "foola runt" när jag var 18 och han 30. Det kan jag tala om blev lite höjda ögonbryn. Ingen av oss var redo för något seriöst då, med varandra (han har haft långa och stabila förhållanden). Slutade med att vi gick skilda vägar och träffades igen när jag var 22 och han alltså 34. Då blev det vi på riktigt. Där och då tyckte jag väl att jag var vuxen redan men nu som 26 känns det så lustigt när jag tänker på det. Men vi har en så fin kärlek och allt som oftast jämställd. Han är väldigt självständig och betydligt mer respektfull än mina unga pojkvänner jag haft innan. Jag blev ung mamma, vilket jag alltid velat och han hade också längtat. Det sägs ju att män mognar långsammare och ofta genom tiderna har männen varit äldre än kvinnorna. Sedan har jag sett fall det är precis tvärtom.

Det blir väl vad man gör det till. Dock kände jag mig helt galet pervers för jag föll för en 17-åring när jag var 22 (innan jag återfann min man) haha, och nu skuöle jag aldrig kunna tänka mig vara med en under 23 eller helst 25. Men ärligt skulle väl 37 kännas "för gammalt" om jag inte redan hunnit lära känna människan genom åren. Jag är för tusan i samma ålder min man var i när vi träffades nu.

Ser dock 18 - åringar som "barn", men de är myndiga och jag minns ju hur äkta allt kändes! Ta det bara lugnt så löser sig nog allt. Behandla varandra medmänskligt och respektfullt. Vi växer alla hela tiden och lär oss. Jag är 26 men växer fortfarande upp och min man med, vi alla ska ju växa som personer livet genom!

Jag var 18 och min man var 33 år när vi träffades. Många sa att det inte skulle hålla men vi satsade på vår relation. Vi hade mycket gemensamt, hade djupa diskussioner och skrattade mycket ihop. Imorgon firar vi 11 år tillsammans!

Om ni är kära och trivs ihop så ska ni satsa!

Hon är ju en ung kvinna. Hon är myndig.

Det är inte ovanligt att unga kvinnor framförallt vill ha barn och familj tidigt, tror det är en stor drivkraft i att de söker äldre män.

Jag var 18 år när jag blev tillsammans med min make som då var mycket äldre än du. Kärleken har ingen ålder, men åldern påverkar såklart. Det enda riktigt knepiga i er situation är ditt barn. Hon måste gå först!

Hej och vad kul att det går bra för er!

Ja självklart så kommer dottern alltid att vara prio ett och det var ingan konstigheter heller från hennes sida. Snarare att hon hade varit arg på mig om jag inte prioriterade så, hehe.

Min man var 15 år äldre och vi har varit gifta i 30 år. Fundera inte så mycket när det känns rätt.

Hon är kanske myndig, ett stort misstag att sänka myndighetsåldern så barn ska få räknas som vuxna.
Ingen flicka i den åldern är mogen att agera "låtsasmamma" åt ett annat barn.

Man behöver varken bli låtsasmamma eller bonusmamma bara för att man har ett förhållande med en förälder oavsett ålder. Dessutom händer det ju inte alltför sällan att kvinnor skaffar egna barn i 18, 19, 20 års ålder.

Oavsett om man blir låtsasmamma eller inte så ställer det mer krav på en att ha ett förhållande med någon som har barn än med någon som inte har det. Det handlar inte bara om barnet i sig utan även om att hantera partnerns ex. Dessutom är det inte samma sak att anpassa sitt liv efter någon annans barn som att anpassa det efter ett eget barn.

Det skiljde 15 år mellan mormor och morfar. Trots att han var över 90 när han dog var hon änka i över 20 år. I och för sig levde hon upp när han dog eftersom hon ägnat ett par decennier åt att vårda honom och då  totalt försakat sig själv. Det är det jag vet om denna åldersskillnad.

Men om båda älskar varandra är det väl bara att köra på så länge det funkar.

Håller med. Dessutom blir man ju väldigt "fast". Det är ju inte som att TS och flickan kan flytta till en ny stad om hon t.ex. skulle få ett jobb där. Han bor ju där han bor och hon kommer behöva anpassa sitt liv efter det.

Just 15 års åldersskillnad är ju inte så farligt i sig, men man måste ju inte direkt ränna runt gymnasieskolor letandes efter en partner heller... Förstår verkligen inte vuxna människor som är 30+ som skaffar partners som är 16-18 år. Ibland är åldern faktiskt mer än en siffra. En tonåring kan inte riktigt ha en jämställt förhållande med nån som är 30+.

Om man ser till svaret här ovan så verkar hon inte alls äldre än 18 år, men du känner ju henne bättre än vad jag gör.

Det stora problemet med er relation är att du redan har barn. Nej, man behöver inte bli bonusmamma eller vara barnvakt bara för att ens partner har barn. Men din dotter kommer att påverka ert liv tillsammans oavsett. Dottern har ju t.ex en mamma att som man måste ta hänsyn till, ni kan inte flytta varsomhelst hursomhelst, du måste hämta på skola/förskola, ni kan inte ha kvällarna för er själva, ni måste ha rutiner som man kanske inte vill ha som 18-åring m.m.

Jag kan tycka att om ni skulle bli ett par så skulle hon få växa upp alldeles för snabbt, även om hon är "mogen". Kan ni inte vänta ett par år? Kanske hålla kontakten men vänta med att bli ett par? Låta henne skaffa en egen lägenhet, ha ett eget liv, hitta sig själv, komma pår hur hon är som person utan skola/mamma/pappa.