Hej
Vilken jobbig sits :/ Om jag går till mig själv hade jag som 17 åring verkligen inte varit mogen nog att ta hand om ett barn. Men som sagt, det är jag.
Jag själv fick mitt första barn när jag var 35 tillsammans med min man, när jag skaffat hus, stabil inkomst och ett socialt nät som jag vet stöttar mig om det skulle krisa med barnvakt eller annan stöttning. Livet med barn är inte en dans på rosor, det är stundtals extremt krävande samtidigt som det är det bästa som hänt mig.
Trots att få barn är det bästa som hänt mig och att jag var 35 när jag fick barn kan jag ändå tänka på allt jag inte hann göra innan jag blev mamma. Jag skulle velat ha rest mycket mer, tagit en lång resa ensam, utbildat mig färdigt, gjort ännu mer spontana utflykter med min man etc... Och detta känner jag som 35 åring... Jag har ju verkligen levt mitt ungdoms liv. Men ändå känner jag att det finns delar av det som jag ångrar att jag inte kunde göra. Tänk då hur mycket du som 17 åring kommer känna att du går miste om.
Du är bara i början av ditt liv, och du skriver att du känner att du har festat klart. Det är inte bara festandet man "förlorar", du ger upp din frihet totalt. Tänk igenom ditt beslut noga, är du beredd på att stå där (i värsta fall) ensam, när pojkvännen har dragit, kompisarna försvinner en efter en pga du inte har tid att vårda relationerna med dina vänner? Och när din boendesituation redan nu är lite si och så, den kommer inte bli bättre med en bebis på armen.
En abort är inte ett enkelt val, jag gjorde en när jag var 20. Jag funderar fortfarande på vilken liten person det barnet hade blivit och hur hon/han hade sett ut idag osv. Men jag hade inte boendet, inkomst, socialt nät och min pojkvän ville verkligen inte ha barnet. Jag är glad för barnets skull att jag inte behöll, jag hade inte kunnat ge det en bra uppväxt.
Kram