Jag är över 50, och jag blir fortfarande tokkär och bär mig löjligt åt. Som tur är blir jag aldrig kär i unga män, utan bara sådana runt min egen ålder, så _den_ pinsamhetsfaktorn finns i alla fall inte med i bilden. Å andra sidan anses det väl allmänt mer normalt att äldre män gillar unga, än att äldre kvinnor gör det...
För fem-sex år sedan var jag kär i en pastor, och missförstod hans allmänna trevlighet, öppenhet och omtänksamhet, som att han var speciellt intresserad av mig. Med pinsamt resultat...
De senaste 2,5 åren har jag varit kär i en facebookvän, som jag bara träffat IRL en gång. Hur irrationellt är inte det? Nästan det enda glädjeämne jag har haft den här tiden, har varit om jag har fått något litet svar eller någon liten reaktion från honom på Facebook. Jag har försökt att lära mig om ämnen som intresserar honom, så att jag ska kunna göra statusuppdateringar om dem, och dela artiklar om dem med en "insiktsfull" kommentar tillfogad av mig. Och hoppas på att han ska nappa. För jag får en lyckokick, när jag får en avisering om att "Carl Söder" har kommenterat mitt inlägg. Hur patetiskt är inte det..? Fast nu tror jag att han har tröttnat på mig helt, jag får inga reaktioner alls från honom längre. Inte ens svar på en direkt fråga.
Jag är inte längre så ledsen för detta med olycklig kärlek, för min egen skull. Nu har jag snarare "lyft" problemet till att se hur orättvist allting är. Hur lätt vissa har att bli dyrkade, medan andra (som ofta är bättre människor) får gå genom hela livet och ingen kärlek kommer dem till del. Hur mycket kärlek som slösas bort i världen, för att den flammar upp där den inte är önskvärd. Sådana saker.