Hur lång tid att komma över svek?

Jag har haft flera vänner som råkat ut för det och vet att vissa av dem tog "permanent" skada, men det är också för att de istället för att hantera det, bara dränkte sin sorg i tillfällig destruktiv lycka så som att ligga runt, dricka, festa osv...

Vad som tydligen är det som ska funka är att förlåta den som gjorde det mot dig eftersom att det enbart straffar dig att hålla kvar vid det. Sedan så är det såklart löjligt svårt att göra och ska inte ens låtsas om att jag kan föreställa mig hur det känns med otrohet men har blivit sviken av vänner.

Och citatet "anger is the punishment you give yourself for someone else´s mistake" är sant. Dock så kan man inte bara släppa det så, men du kommer behöva jobba på att ha bra människor runt om dig och försöka arbeta aktivt med att förlåta den personen och fokusera på att må bra.

Jag personligen tror att det är bäst att gå vidare efter ett stort svek men det kan bara du avgöra för din egen del...

Jag beklagar, men tiden är din bästa vän och värsta fiende när det kommer till sånt här.

Vad var det som har hänt?

Man kommer aldrig över det. Punkt.

Däremot hittar man vägar och strategier för att leva med sanningen. Men det kommer alltid vara en del av vardagen. Ibland i form av avgrundsdjup ångest och smärta och ibland som något litet som gnager i bakhuvudet... Du vet aldrig hur dagen efter ser ut oavsett hur många år som går.

Jag lämnade till sist. Att leva med ångest och en tillit som aldrig kommer läka var outhärdligt. Men det tog några år av desperata åtgärder och hjärntvätt av mig själv där jag intalade mig att det blir bättre... Det blev aldrig så...

Den tråkiga sanningen.

Och tyvärr kommer man nog aldrig över det även om man lämnar.

Ja det var för dryga ett år sedan min man hade en ?affär? med kollega. I samband med detta ville han skiljas. Sen kom han successivt tillbaka. I påsk i år hittade jag bevisen i hans telefon. De hade till och med träffats på julafton. ???? vi går i parterapi men jag brottas I stor sett dagligen med demoner i mitt huvud. Blir fortfarande destruktivt arg över detta. Samtidig som han står apatisk och inte plåstrar om. Jag vill bli fri från denna ilska och smärta. Vill inte den ska förfölja mig och göra mig så arg. Det hjälper inte att få vredesutbrott på honom liksom.?? Men ändå är det som om jag inte kan hejda mig och bitterheten bara växer och växer inombords. Jag blir helt matt! Jag ser att han ger upp snart. Vi har ju barn och det är en anledning till att man vill kämpa. Tanken på att sälja hus gör mig helt matt. Jag orkar ingenting.

Jag känner igen mig, i flera år var jag utmattad. Jag orkade inte ta itu med något. På jobbet märkte de att jag inte åstadkom så mycket, men några frågor fick jag inte, dock kass löneutveckling.

Och att planera mer än för dagen var omöjligt. När barnen sa att de skulle på skolutflykt och undrade var matsäcken var så förstod jag inget alls. När det blev sommarlov så stod vi där utan något inbokat.

Etc etc

Imorgon är det ett halvår sedan jag fick veta att min man varit otrogen. Det stämmer nog att man aldrig kommer över det helt och hållet men jag har lyckligtvis kommit väldigt långt redan. Jag har valt att stanna av väldigt många anledningar. Att lämna har aldrig varit ett alternativ för mig, inte ens när jag mådde som sämst. Hur lång tid det tar att komma över beror till största delen på hur partnern hanterar situationen men även vilka verktyg man tar hjälp av. Jag vet att jag tagit upp det i flera trådar men Esther Perels TED- talk och andra klipp med henne har varit ovärderligt för mig (länkar nedan). Det beror också på hur stark man själv är och naturligtvis i vilken grad partnern varit otrogen. Det är ju stor skillnad på att komma över ett fyllehångel på en fest och ett långvarigt dubbelliv.

För mig har det varit viktigt att lyfta blicken och anta en humanistisk approach till det hela. Att verkligen förstå varför det hänt och bearbeta det därifrån. Otrohet är moraliskt förkastligt men vi är bara människor och otrohet är väldigt vanligt. Hade det varit jag som varit otrogen och uppriktigt ledsen för det hade jag velat bli få en chans till och inte få hela min person definierad av en usel handling när jag i grunden är en bra människa. Kommunikation och empati är grundstenarna i att komma över svek anser jag. 

https://www.familjeliv.se/forum/thread/80432478-hjalp-till-den-som-vill-stanna-kvar-efter-otrohet

Hur bedrog din partner dig?

En flirt med en kollega i en månads tid vilket innefattade misslyckat sex vid två tillfällen.

När/var/hur/om man kommer över det handlar ju mycket om hur grovt sveket var.

Stor skillnad på ett enda snedhångel på firmafest och på tre års förhållande med älskarinna och löfte om gemensamt liv...

Det finns liksom grader i helvetet och vad man är skyldig att förlåta eller inte.

Misslyckat sex?

Om det kommer från honom så kan du utgå från att han inte talar sanning.

Tänkte precis samma - det är nog en sanning med jävligt stor modifikation.

Misslyckat sex?Nu handlar inte denna tråden om detaljer kring min mans otrohet så därför höll jag mig kortfattat men eftersom jag blir ifrågasatt utvecklar jag lite. Med misslyckat sex menas att han med nöd och näppe fick upp den och kunde penetrera men han drog sig ganska omgående ur så det blev väldigt kort och orgasmlöst för båda parter. Undermedvetet ville han inte genomföra otroheten och kroppen sade ifrån.

Jag är säker på att han talar sanning. Det vet jag bland annat pga våra konversationer och pga vad som framkommit i familjerådgivningen. Men det som gör mig helt säker är att jag tidigt var i kontakt med tjejen i fråga. Utan att berätta vad min man sagt ställde jag flera frågor för att få sanningen om hela händelseförloppet från henne. Hon har berättat med egna ord och detta har bekräftat och kompletterat min mans berättelse.

Hur min man hanterat vår otrohetskris har varit avgörande för min läkning och det är väl här det i så fall är intressant får TS. Han har varit väldigt öppen med allt och vi har haft långa och djupa konversationer. Han känner stor ånger, skuld och skam och hela hans självbild har ställts på ända då otroheten verkligen satte honom i en konflikt mellan sitt beteende och sina värderingar. Han hatar vad han gjort och att han sårat mig. Jag skulle nog säga att han mår sämre än mig idag. Jag läker och även om jag kanske aldrig kommer över det helt så är det han som kommer att leva med skulden och skammen. Han visar och säger ständigt att han älskar mig och är tacksam över att jag stannat. Var natt när vi ska sova håller han mig i handen. Med andra ord har han tagit full äganderätt över vår kris (otroheten hade heller inget med mig och vårt förhållande att göra) och gör sitt bästa för att lösa den.

Jag hoppas verkligen att det är så även för dig TS och att du läst mitt första inlägg i tråden för det är det som är viktigt. Och återigen, se klippen. De ger en perspektiv och verktyg att gå vidare.

https://www.familjeliv.se/forum/thread/80432478-hjalp-till-den-som-vill-stanna-kvar-efter-otrohet

Man kommer aldrig över det... antingen lämnar man eller lär man sig överleva...

10 år sen min fru lämnade mig... studsade tillbaka för att påbörja ny otrohet... att det skulle bero på att jag inte tar fullt ansvar i hemmet finns inte på kartan - det är en myt... att inte bryta är mitt eget fel men det finns många aspekter. Sexlöst sen över fem år och jag bryr mig inte. Älskar mina barn över allt annat men hade önskat en mer älskvärd fru...

Snedsteg förändrar allt... väljer men den mörka vägen finns ingen väg tillbaka... mina känslor för min fru är lika med noll... samtidigt avskyr jag mig själv som inte gör något åt det... varför kan människor inte bara vara goda... ????

Så är det. Men även om man lämnar så tror jag att såren finns där.