Bonusbarns-dilemma

Det enklaste måste ju vara att pappan bor hemma hos sig dom dagarna barnet är hos honom. Låter ju galet att du ska behöva ha ett rum ståendes tomt ca 26 dagar i månaden. Har din särbo så stort boende att dina barn har egna rum hos honom?

Har de testat att byta oftare ? Typ 2-2-3 schema som man har med mindre barn? En del barn har svårare än andra att ställa om och klarar inte varannan vecka lika bra som andra. Barn kan mogna väldigt olika på olika områden.

Det var iofs inte det du frågade om men det var en tanke bara. Svårt att veta hur det faller ut med rumsfördelningen när man inte alls känner barnet. Går det att resonera med barnet och känner hon sig älskad och accepterad ? Om hon redan nu tvivlar på hur älskad hon är så är det nog inte att rekommendera att särbehandla henne även om ni har ett rimligt motiv till det.

Tyvärr är tomten för liten (men hen hade älskat det!), det barnet kommer att få ett litet krypin på vinden.

Inte större av främst ekonomiska skäl men också utbudet i området - jag vill bo kvar där för att mina barn ska ha nära till skolan (ja mina är yngre) och sin andra vårdnadshavare.

Det finns ett rum i källaren också men det är för litet för mig och mannen, vi erbjöd barnet det först men hen vill inte bo i källaren (inredd och fräsch källare ska tilläggas).

Ja det är ju så vi har det nu men problemet är ju att hen inte bor hos honom då heller utan är hos sin mamma dit hen går efter skolan och sen inte vill gå ifrån. Ibland lyckas mamman "tvinga" dit barnet för middag men så fort det ska sovas rusar barnet till mamman.

Jag tror ju att närheten till mamman gör att hen aldrig riktigt landar hos sin pappa - hen är hos sin mamma varje dag och är van vid det.

På ett sätt tycker jag att det är fel men samtidigt - om mamman är hemma är det ju inte schysst att tvinga barnen till att vara på fritids bara för att? Svår sak att ändra på efter flera år också. 

En stor del av mig vill liksom bara slå något hårt i huvudet på pappan här och säga att han måste slåss mer! Men, det är inte mitt barn och jag vet inte vad som är rätt - i liknande situationer verkar andra (mammor) tycka att om barnet vill vara med mamman ska barnet få det :/ Vill även säga till mamman att det här med att barnen ska till henne efter skolan istället för fritids, kanske inte är optimalt för umgänget med pappan, så även om det känns rimlig på pappret stör det relationen med pappan.

Ja, där har dom egna rum, men där får vi inte alla plats.

De som är hos er på deltid får dela rum.

Visar det sig att det mammiga barnet börjar vara hos er sin överenskomna tid så kan ni börja fundera på att dela av vardagsrummet.

Vi har båda barnen på deltid, hans ena och mina är heltid på deltid (...) - så vilka ska dela rum :/  dvs vart ska det mammiga barnet vara? 

Idén jag hade först var att hen får ta rummet i den nyrenoverade källaren, men där vill hen inte bo. 

Och jag vill verkligen inkludera henne på samma sätt som dom andra att fixa i sina rum osv. Man kan ju inte säga "du får bo här tills du bevisar att du kommer bo här innan du får "ditt rum" :/

Jag föreslog detta för mamman (som jag känner ytligt), som ett förslag men att dom då måste förklara för barnet att nu gör vi såhär och HÅLLER på det! Så barnet vet vad som gäller - och att det även innebär umgänge med pappan när det är "mammas" vecka - tror att hen hade gått med på 2-2-3 på pappas vecka och hela veckor med mamma. Ett stort problem är ju att barnen alltid går dit efter skolan. Samt att dag-umgänge går bra men när det blir kväll får barnet panik, tar sin väska och springer över till mamman... Dvs hen går till mamman efter skolan, går till pappan för att äta men springer till mamma när hen ska sova. 

Och jag vill tro att hon vet att hen är älskad! Vi räknar alltid med hen, gör saker hen föreslår, säger att vi vill ha med hen i allt men jag som är känslig för sinnesstämningar "ser" ju på barnet hur hen bara "sitter av tiden". Det kan vara pappas vecka, helg, barnet har vägrat vara hos pappa och fått panik och får då vara hos mamma för hon "är ändå bara hemma och x får gärna vara här".
Vi planerar badhus, barnet bryter ihop och vill följa med. Vi blir jätteglada, hämtar. Badar, har jätteroligt men i bilen hem skickar barnet 50 sms till sin mamma, börjar hysteriskt ringa och kräva att mamman ska hämta. Ibland gör mamman det, ibland säger mamman att det verkligen inte går. Då får barnet panik och tar sin väska rusar ut och ska ta bussen. Oftast kommer då mamman för hon tycker det är för jobbigt (och "är ändå ledig och kan inte hitta på att hon är upptagen"), alternativ tvingas barnet att stanna - och då går allt jättebra. Barnet sover hela natten och är glad på morgonen. Barnet har oftast tänkt att stanna men det är som att när det väl kommer till kritan måste hen sova hos mamma. 

När detta händer gör pappan allt han kan, pratar med barnet och mamman och finns verkligen DÄR, men det kan komma så plötsligt. Kan ena sekunden vara glad och planera frukt till skolan dagen efter för att andra sekunden panikhysteriskt kräva att mamman hämtar.

Jag ser ju utifrån hur barnets känslor helt styr umgänget och hur BÅDA föräldrarnas agerande visar för barnet att hen har "rätt".

Jag tror att ett stort problem är den 100% tillgängligheten till mamman - samtidigt förstår jag ju mamman och hur hjärtskärande det måste vara att tvinga behöva  iväg sitt barn och svårt då för pappan att tvinga barnet till sig för då blir ju han den dåliga.

Barnet själv har inga förklaringar.

Stort tack för alla svar och input!

Jag kan såklart inte lägga mig i deras umgänge.

Men just i denna specifika frågor ställer deras umgänge till det lite, och jag är otroligt mån om att barnet pga alla omständigheter verkligen känner sig inkluderad.
Som vuxen kan man ju se konsekvenserna av det umgänge dom har nu - dvs tex att mer tid med mamman får konsekvenser i umgänget med pappan men såklart kan inte ett 11årigt barn se detta, precis som en inte kan förvänta sig att en 11åring ska förstå varför ett stort fint rum ska stå tomt 25 dagar i månaden och bara användas när hen vill...

Det känns som att det egentligen finns ett större problem här än rumsfördelningen. Mer om den längre ner.

Har din pojkväns barn samma mamma? Det verkar också som att ni har (ska ha) alla barn samma vecka?

Hur funkar barnen med varandra? Kan det finnas anledning till att av andra skäl än rumsbrist fundera över lite omlott-gång?

Och utifrån att du skrev att de gånger den yngre dottern sover hos sin pappa så sover de i samma säng så är kanske en idé att det är pappans rum. När dottern vill sova i ditt hus gör hon och pappan det i hans säng, alla de andra dagarna sover du och pappan där.

Klart ett rum inte ska stå tomt nästan hela månaden. Hur kan det ens vara ett problem? Idioti.