Vad tänka på vid stor åldersskillnad?

Var beredd på att omgivningen, släkt och vänner,  kan ha åsikter och inte alltid vara helt förstående.

Ni båda pluggar och hon har trygg ekonomi och egen bostad?

Även om hon rest och har erfarenhet kommer det hända mycket med henne de närmsta åren, studier, jobb, bli vuxen och helt självständig mm. Mycket i åsikter, prioritering mm kan ändras. 

Förlåt om jag låter negativ, men nej denna relation blir troligen inte långvarig. Hon är knappt vuxen och du medelålders. När hon närmar sig 30 kan barnfrågan ha ändrats men då är du för gammal. Fast jag tror inte det kommer hålla så länge. Hur ofta träffas ni?

Jag är i en relation med en 18 år äldre kille. Vi träffades strax innan jag hunnit fylla 20 och vi kändes då perfekta för varandra. Barn hade aldrig lockat mig och han hade väl inte bestämt sig på den punkten. Nu är jag 25+, och känner väl att min attraktion till honom börjar falna... Har absolut vuxit ifrån honom, han är ganska omogen. Inte vad det gäller jobb och sånt, men han har liksom ingen riktig initiativförmåga och jag har fått axla den emotionella bördan i förhållandet. Alltid den som initierar samtal osv. Så såg det ju verkligen inte ut i början av förhållandet utan började märkas när jag närmade mig 25 ungefär. Samtidigt som han känns som en stor tonåring ibland så är han ganska gubbig... Soffat till sig, slutat vårda sitt yttre som han gjorde förr, gnäller och muttrar över grannarna. Samtidigt känner jag att jag drar åt andra hållet, jag har byggt på erfarenheter som jag inte hade tidigare (och då var jag ändå den som växte upp snabbt och tidigt tog mycket ansvar), vilket får honom att framstå som ganska tråkig och fördomsfull i sitt ganska inrutade liv.

Sen barn är ju ett kapitel för sig... Jag hade som sagt inte en tanke på att yngla av mig när vi träffades, men det ändrades när folk omkring mig började få barn. Men då var han inte alls med på tåget. Han har väl sakta börjat vänja sig vid tanken men då "om några år", men jag ser ju att vi redan nu skiljer väsentligt i ork och tålamod så när han närmar sig 50 tror jag inte att jag kommer orka dra hela lasset med småbarn och allt vad det innebär.

Nu behöver ju inte detta vara just på grund av åldersskillnaden, men det är så jag har upplevt det. Sen finns det ju exempel på relationer med många år mellan där det gått hur bra som helst.

Om ni vill ha något seriöst tror jag att ni båda behöver se längre än om ni är kära eller hur bra ni "klickar".

Oavsett hur erfaren du tycker att hon verkar vara, var hon ju också bara tonåring för nåt år sen. Er livserfarenhet har en milsvid skillnad, bara för att du har 20 extra år på nacken. Behöver inte vara något "negativt" som så, men det är ju något ni inte kan hymla med.

Sen får ni ju börja tänka på vad ni vill få ut av livet. Vill hon plugga i någon annan stad/land nåt år? Är du villig att flytta med eller testa distans? Hur ser du på barn och när skulle du känna att du vore "för gammal" för dem? Hon kanske börjar bli sugen på barn om 10+ år. Om det skulle bli ni för resten av era liv, hur ser ni då att du kommer gå i pension när hon fortfarande är mitt i karriären? Såna saker kanske inte behöver bli dealbreakers just nu, men ni måste ju diskutera sånt och vara medvetna om vilken situation ni är i.

Jag tänker väl främst på om ni verkligen är i liknande skeden i livet? De flesta 20-åringar inte riktigt på samma ställe som någon som är dubbelt så gammal som dem.

Även om hon inte vill festa har man ju betydligt mycket mer frihet som ung än när man är äldre. Är hon ambitiös kanske hon vill plugga eller jobba utomlands ett tag. Och även om sånt GÅR att göra i vilken ålder som helst, är det ju såklart enklare att göra när man är ung och inte måste ta hänsyn till barn, partner, jobb, hus etc på samma sätt. 

Om du inte har barn och är osäker på om du öht vill ha det så ser jag inga hinder för att tuta och köra. Går det då går det, i annat fall är det ingen katastrof. Men jag tror att det är bra för hennes utveckling om ni gör en hel del grejer på egen hand/med vänner. Lycka till

Kör säger jag. I mitt fall är det jag som är den unga tjejen och min man som är 15 år äldre. Vi träffades när jag var 24 och han 39. Idag har vi varit tillsammans i snart 4 år och är gifta, har hus och försöker få barn. Vi märker aldrig av åldersskillnaden alls, vi har liknande erfarenheter osv. Vi båda har varsitt längre förhållande bakom oss, skillnaden är att mitt förra förhållande varade i 4 år medan hans förra förhållande varade i 10 år. Men vi har fortfarande hunnit med samma saker i livet bara att allt har gått mycket fortare för mig. Han är min stora kärlek och det vi har och hur vi är mot varandra är det finaste och kraftfullaste jag vet och vad jag önskar att mina framtida barn ska få uppleva.

Ålder är på riktigt bara en siffra, är så mycket annat som är viktigt i ett förhållande. Jag skulle aldrig säga nej till den stora kärleken bara för att någon är äldre eller yngre än mig. Sluta fundera så mycket och gå efter vad magkänslan säger. Lycka till!

Hejsan!

Mellan mig och min man skiljer det 24 år, jag är 27 och han 51. Jag var 22 när vi först träffades, för oss har det gått jättebra bra för och vi älskar varandra djupt, vi är idag gifta och har ett barn tillsammans.

Det jag skulle råda dig är att förstå att hon är ung och kan mycket väl växa ifrån dig, hon är inte färdigutvecklad som person, vem är det när man är 20 liksom. Jag skulle säga att jag växt "ikapp" min man. Han har mer livserfarenhet, kan mer än mig, har gjort mer än mig, det är ju inte konstigt eftersom han är såpass äldre men det är inget som stör, han förstår att jag kanske vill dra iväg på klubb med mina vänner, eller vad det nu kan vara. (Blir ju mindre av det nu med barn hehe). Men han håller inte tillbaka mig, det är viktigt! Så ska det ju vara i alla relationer oavsett åldersskillnad men jag kan tänka mig att den äldre känner att det har denne redan gjort och känner sig klar och då hindrar den yngre.

Prata om barn och framtid. Jag ville inte ha barn när vi träffades, men ändrade mig helt sen. Min man var öppet för vilket som.

Folk kommer säkert kritisera er men det skulle jag bara säga skit i! Det gör folk alltid. Lycka till!

Man vet ju aldrig säkert. Men av min erfarenhet skulle jag säga att det är FÅ personer i 20 års åldern som ens har en aning om vad de egentligen vill. Man har antingen precis påbörjat ett yrke eller så är man fortfarande i studentlivet. Man kan omöjligt hunnit lära känns sig själv.. självklart finns en chans att ni trots det kommer få ett långt lyckligt liv ihop. Men jag skulle nog inte tro det håller mer än 5år. Hon kommer se att hon inte viste vad hon egentligen ville. Och du kommer antagligen störa dig lika mycket på saker hos henne. Men samtidigt tycker jag det är dumt att dumpa pga ålder.. ge det en chans och njut av den tid ni har det bra.

Jag var i äldre tonåren när jag träffade en äldre kille (inte 20år äldre men 30åring). Trots att jag gick på gymnasium medanan han bodde i egen lägenhet sen 10 år, hade körkort och jobb så fann vi många gemensamma intressen. Jag trodde även att han var yngre än han var och han trodde jag var äldre. Ser vi ålder vi både "trodde" den andre ha skilde det bara några år ;)

Vi är numera gifta sen länge, har hus och ett barn. Det jag sörjer är att han känner sig för gammal för ev ett syskon (han närmar sig 50..) och tänker en del på vår ålderdom när jag väl blir pensionär är jag orolig att han ens lever eller inte är i det "bästa skick" och att jag blir väldigt ensam med vuxet barn. Brukar skoja om att jag får skaffa hund då.. Men det är sorgliga tankar men inget jag lämnar honom för.

Numera är det enbart när vi pratar om barndomsminnen tex filmer vi känner av åldersskillnaden. Och jag kan ju se att han är äldre utseendemässigt. Fniss