Ragges morsa skrev 2020-10-17 19:18:46 följande:
Jag känner igen mig i din oro. Min dotter är sex månader och jag har varit orolig för autism sedan hon var bara några veckor. Hon hade bristande ögonkontakt och har inte varit en så glad och leende bebis.
Vad gäller samspelet har jag googlat mig till att det enda en så liten bebis kan göra är att följa din blick. Tittar du på punkt A ska hen alltså följa din blick till den punkten. Hen ska också, när hen väl börjar röra sig framåt, kolla bak på oss föräldrar då och då för att se att vi fortfarande är kvar. Gör ditt barn något sånt?
Beskriv gärna vad ?ingen ögonkontakt? innebär. Inte vid matning eller blöjbyte? På min BVC har de sagt att sådan kontakt är tillräckligt än så länge.
Jag förstår din oro till 100%. Att googla och stirra sig blind på ?småsaker? gör ju inte situationen lättare.
Jag vill bara lugnande säga att det du har googlat dig till angående samspel gällande ögonkontakt och blickar, det är ingen hundraprocentig sanning. Jag har fyra, ej autistiska, barn och INGEN av dem har följt min blick på det viset som du beskriver. De har haft fullt upp med sin utveckling och om jag har tittat på en punkt så har de inte följt min blick utan oftast tittat på något annat som de tycker är spännande.
Med första barnet kunde jag bli lite stressad över det för jag hade också (så dumt) råkat läsa något om att barn ska älska att titta i sina föräldrars ansikten och ha en massa ögonkontakt under amning exempelvis. Men mina barn låg bara och stirrade på kontrastrika saker, typ den svartvita tavlan bakom min axel. Ibland kunde de såklart titta på mitt ansikte, men verkligen inte så mycket som google sa att de skulle göra.
Inget av barnen har heller kollat bakåt och sett att jag och min man är där när de har börjat röra sig ifrån oss. Det är klart att de har gjort det någon enstaka gång, men absolut inte mycket eller ofta. Nu är de mellan 1 och 7 år och allihop är väldigt trygga individer som inte har separationsångest. Man märkte det från början liksom. De har aldrig blivit oroliga om de har försvunnit iväg från oss i affären eller liknande. Lämningar i skolan går oftast smidigt.
Barn är olika, mina barn är helt normala och har inga diagnoser. De är bara trygga i sig själva och känner kanske att de vet att mamma och pappa finns där utan att de behöver dubbelkolla det hela tiden. Det känns som att de föddes sådana.