Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Hej gänget!
V12 nu och på dagens vul fick vi se en räka på 5cm sprattla, göra kullerbyttor och vinka åt oss innan den blev trött och la sig på sidan mot oss för att sedan somna med händerna om kinderna. Vilken lycka! Nu förbereder vi oss bara för KUB om lite mindre än 2v och sen kanske vi vågar tro på det här <3
Hej gänget!
V12 nu och på dagens vul fick vi se en räka på 5cm sprattla, göra kullerbyttor och vinka åt oss innan den blev trött och la sig på sidan mot oss för att sedan somna med händerna om kinderna. Vilken lycka! Nu förbereder vi oss bara för KUB om lite mindre än 2v och sen kanske vi vågar tro på det här <3
Men YES alltså!!!
Wow, vilken lycka och vilken underbar dag ni har haft! Lycka till på erat KUB
Skickar mina varmaste tankar till lilla räkan och hoppas att du och resten av alla otroliga kämpar i den här gruppen får en fin helg!
Det vart tydligtvis CD 1 idag då mensen smyger sig på nu på kvällen. Bara att sörja och försöka samla nya krafter till ytterligare ett försökt. Börjar bli riktigt less på detta nu!
Hej allihopa!
Kul att se att det finns iaf en här som fått positivt besked! Grattis!! (Glömde tagga men alla förstår nog vem jag menar 
Jag fick idag beskedet att min sambos spermaprov var normalt och det finns därför ingen förklaring till vår barnlöshet. Det var ett besked som jag tog hårdare än jag trott jag skulle. Dels för att jag hoppades väl på att hitta något fel iaf så man kunde behandla det, men också för att nu vet jag att det verkligen är mig det är fel på. Han har ju barn sedan innan och det var ju 7 år sedan sist så tänkte kanske någonstans att kanske hans spermakvalite blivit lite sämre med åren, men nu känner jag ju bara att det inte känns som att det är menat att just han och jag ska få barn :'( Hans syfte var väl med hans ex och de har ju redan fått två barn.
Så mycket negativa tankar och sorg idag, känslan av att vara en värdelös människa som inte kan fortplantera sig börjar liksom ta över hela mitt väsen. Känner mig så hopplös. Nu är det 5 dagar till BIM men det finns 0 hopp hos mig. Brukar ändå känna lite hopp innan BIM såhär men det känns bara som att det är förutbestämt... Och jag hade ju denna känslan innan jag och han ens började försöka (har aldrig försökt med någon annan tidigare men heller aldrig varit gravid) så nu känns det bara som den katastrofala mardrömmen blir mer och mer verklighet för varje månad.
Jag börjar till och med undra om det kanske inte är värt IVF. Varför ska jag tvinga min kropp till någonting den inte är skapt för? Det gick så lätt för han och hans ex så någon mening måste det ju vara med allt. Jag kanske bara borde acceptera faktumet att jag inte förtjänar att bli mamma 
Jag är så rädd för att genomgå IVF och att det inte ska gå ändå.. Eller att om det går så kommer jag fortsätta jämföra mig med hans ex och vara ledsen för att dom lyckades på naturlig väg medan vi fick tvinga in en graviditet i mig :'(
Men YES alltså!!!
Wow, vilken lycka och vilken underbar dag ni har haft! Lycka till på erat KUB
Hej allihopa!
Kul att se att det finns iaf en här som fått positivt besked! Grattis!! (Glömde tagga men alla förstår nog vem jag menar
Jag fick idag beskedet att min sambos spermaprov var normalt och det finns därför ingen förklaring till vår barnlöshet. Det var ett besked som jag tog hårdare än jag trott jag skulle. Dels för att jag hoppades väl på att hitta något fel iaf så man kunde behandla det, men också för att nu vet jag att det verkligen är mig det är fel på. Han har ju barn sedan innan och det var ju 7 år sedan sist så tänkte kanske någonstans att kanske hans spermakvalite blivit lite sämre med åren, men nu känner jag ju bara att det inte känns som att det är menat att just han och jag ska få barn :'( Hans syfte var väl med hans ex och de har ju redan fått två barn.
Så mycket negativa tankar och sorg idag, känslan av att vara en värdelös människa som inte kan fortplantera sig börjar liksom ta över hela mitt väsen. Känner mig så hopplös. Nu är det 5 dagar till BIM men det finns 0 hopp hos mig. Brukar ändå känna lite hopp innan BIM såhär men det känns bara som att det är förutbestämt... Och jag hade ju denna känslan innan jag och han ens började försöka (har aldrig försökt med någon annan tidigare men heller aldrig varit gravid) så nu känns det bara som den katastrofala mardrömmen blir mer och mer verklighet för varje månad.
Jag börjar till och med undra om det kanske inte är värt IVF. Varför ska jag tvinga min kropp till någonting den inte är skapt för? Det gick så lätt för han och hans ex så någon mening måste det ju vara med allt. Jag kanske bara borde acceptera faktumet att jag inte förtjänar att bli mamma Jag är så rädd för att genomgå IVF och att det inte ska gå ändå.. Eller att om det går så kommer jag fortsätta jämföra mig med hans ex och vara ledsen för att dom lyckades på naturlig väg medan vi fick tvinga in en graviditet i mig :'(
Hej allihopa!
Kul att se att det finns iaf en här som fått positivt besked! Grattis!! (Glömde tagga men alla förstår nog vem jag menar 
Jag fick idag beskedet att min sambos spermaprov var normalt och det finns därför ingen förklaring till vår barnlöshet. Det var ett besked som jag tog hårdare än jag trott jag skulle. Dels för att jag hoppades väl på att hitta något fel iaf så man kunde behandla det, men också för att nu vet jag att det verkligen är mig det är fel på. Han har ju barn sedan innan och det var ju 7 år sedan sist så tänkte kanske någonstans att kanske hans spermakvalite blivit lite sämre med åren, men nu känner jag ju bara att det inte känns som att det är menat att just han och jag ska få barn :'( Hans syfte var väl med hans ex och de har ju redan fått två barn.
Så mycket negativa tankar och sorg idag, känslan av att vara en värdelös människa som inte kan fortplantera sig börjar liksom ta över hela mitt väsen. Känner mig så hopplös. Nu är det 5 dagar till BIM men det finns 0 hopp hos mig. Brukar ändå känna lite hopp innan BIM såhär men det känns bara som att det är förutbestämt... Och jag hade ju denna känslan innan jag och han ens började försöka (har aldrig försökt med någon annan tidigare men heller aldrig varit gravid) så nu känns det bara som den katastrofala mardrömmen blir mer och mer verklighet för varje månad.
Jag börjar till och med undra om det kanske inte är värt IVF. Varför ska jag tvinga min kropp till någonting den inte är skapt för? Det gick så lätt för han och hans ex så någon mening måste det ju vara med allt. Jag kanske bara borde acceptera faktumet att jag inte förtjänar att bli mamma 
Jag är så rädd för att genomgå IVF och att det inte ska gå ändå.. Eller att om det går så kommer jag fortsätta jämföra mig med hans ex och vara ledsen för att dom lyckades på naturlig väg medan vi fick tvinga in en graviditet i mig :'(
dessa känslor av att skita i allt är ett försvarsmetod mot mer sorg, att själen inte klarar av mer besvikelse. Men du förtjänar att ha ett barn tillsammans, djupt nere förbi den känslan av hopplöshet så fins en längtan så starkt att ni fortsätter månad efter månad. Låt dig själv vara ledsen, men jag hoppas att saker ser ljusare ut snart <3
Hej tjejer, hoppas ni alla har en fin helg!
Jag är ute efter lite tips, råd egna erfarenheter.
Jag har en regelbunden cykel på ca 26-28 dagar och brukar ha ägglossning typ mellan dag 12-14. Aldrig mellanblödningar, men spottings typ 1-2 dagar innan mensen kickar igång (väldigt lätt blödning generellt, om det nu spelar roll)
För två cykler sedan fick jag, vad jag trodde var, nidblödning. Aldrig hänt innan. Det var en liten blodfläck i toan 7 dagar efter ägglossning och sedan lite lite fram tills mensen. Förra cykeln var som vanligt.
Och precis nu, ca en vecka efter ägglossning fick jag en brunröd vattnig flytning typ, rätt så mycket för att vara jag.
Vad kan ha hänt? Försök till fästning förrförra cykeln och den här? Mellanblödningar som helt plötsligt startat? Eller nåt värre?
Har inte gjort några ändringar i livsstil eller diet, ingen stress.
Tar tacksamt emot idéer och tips. Har ett inbokat besök 19 juli, så tänkte ta upp det då. Men antar att jag får till svar "det är vanligt, ibland är det så".