Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Hej, första gravid-relaterade inlägget från mig även om jag hängt på FL i många år. Har läst i tråden men aldrig postat själv. Igår plussade jag efter exakt 3 års försök (inte riktigt 36:e försöket pga missat några ÄL pga sjukdom m.m.). Är både glad och chockad och behövde skriva av mig någonstans, det känns som att det inte räcker med sambon. Hoppas att jag inte tränger mig på 
Det känns som en bisarr slump att plussa just denna gång för i onsdags var vi på första mötet för en fertilitetsutredning. Jag vågar fortfarande inte riktigt ta ut all lycka i förskott, för man vet ju aldrig om graviditeten utvecklas som den ska. Så vi tänker fortfande gå vidare med utredningen (bortsett från äggledarspolning?) för att förhoppningsvis fått svar på varför det tagit sån tid.
Hej, första gravid-relaterade inlägget från mig även om jag hängt på FL i många år. Har läst i tråden men aldrig postat själv. Igår plussade jag efter exakt 3 års försök (inte riktigt 36:e försöket pga missat några ÄL pga sjukdom m.m.). Är både glad och chockad och behövde skriva av mig någonstans, det känns som att det inte räcker med sambon. Hoppas att jag inte tränger mig på
Det känns som en bisarr slump att plussa just denna gång för i onsdags var vi på första mötet för en fertilitetsutredning. Jag vågar fortfarande inte riktigt ta ut all lycka i förskott, för man vet ju aldrig om graviditeten utvecklas som den ska. Så vi tänker fortfande gå vidare med utredningen (bortsett från äggledarspolning?) för att förhoppningsvis fått svar på varför det tagit sån tid.
Har du plussat någon gång tidigare eller är det här första pluset någonsin? När det gått så pass lång tid som tre år så förstår jag att ni skulle vilja veta varför. Välkommen till vår lilla grupp! Här har många av oss försökt länge också, så vissa i gänget har hunnit bli gravida och/eller fött barn sedan vi började följas åt här på Familjeliv för flera år sedan, och andra som jag och Melsson kämpar fortfarande med att få det där efterlängtade pluset (och att det ska stanna kvar). Hoppas att allt ska gå bra för dig nu!
Har du plussat någon gång tidigare eller är det här första pluset någonsin? När det gått så pass lång tid som tre år så förstår jag att ni skulle vilja veta varför. Välkommen till vår lilla grupp! Här har många av oss försökt länge också, så vissa i gänget har hunnit bli gravida och/eller fött barn sedan vi började följas åt här på Familjeliv för flera år sedan, och andra som jag och Melsson kämpar fortfarande med att få det där efterlängtade pluset (och att det ska stanna kvar). Hoppas att allt ska gå bra för dig nu!
Har du plussat någon gång tidigare eller är det här första pluset någonsin? När det gått så pass lång tid som tre år så förstår jag att ni skulle vilja veta varför. Välkommen till vår lilla grupp! Här har många av oss försökt länge också, så vissa i gänget har hunnit bli gravida och/eller fött barn sedan vi började följas åt här på Familjeliv för flera år sedan, och andra som jag och Melsson kämpar fortfarande med att få det där efterlängtade pluset (och att det ska stanna kvar). Hoppas att allt ska gå bra för dig nu!
Hej allihopa!
Jag och maken har försökt i strax över ett år nu, vilket känns som en evighet. Vi har precis gjort en utredning som inte visade några fel, men ändå verkar inte kroppen vilja samarbeta. Känner mig så otroligt ensam i hela processen (trots en väldigt stöttande make) och känner mig ännu sämre nu när jag fått reda på att en närstående precis plussat utan att ens försökt bli gravid. Jätteglad för hennes skull men det blir såklart tudelat när man själv sörjer sin egen oförmåga. Hur hanterar ni dessa stunder?
Hej allihopa!
Jag och maken har försökt i strax över ett år nu, vilket känns som en evighet. Vi har precis gjort en utredning som inte visade några fel, men ändå verkar inte kroppen vilja samarbeta. Känner mig så otroligt ensam i hela processen (trots en väldigt stöttande make) och känner mig ännu sämre nu när jag fått reda på att en närstående precis plussat utan att ens försökt bli gravid. Jätteglad för hennes skull men det blir såklart tudelat när man själv sörjer sin egen oförmåga. Hur hanterar ni dessa stunder?
Men åh vad skönt att allt såg bra ut ändå, då är jag helt säker på att det kommer komma ett barn till er, det kanske tar lite tid bara <3
Jag känner mig också otroligt ensam ibland, men försöker tänka att bara för att någon annan blir gravid snabbt så påverkar det ju inte min "chans". Men ibland när någon bara "åååååhhh blev gravid på första försöket tiihiii" så vill man ju typ låsa in sig i ett rum och skrika rakt ut.
Tycker också det är rätt jobbigt att i princip alla mina vänner har barn/är gravida och allt dom säger är typ "slaaaaaaaaaaappna aaaav bara"
Men åh vad skönt att allt såg bra ut ändå, då är jag helt säker på att det kommer komma ett barn till er, det kanske tar lite tid bara <3
Jag känner mig också otroligt ensam ibland, men försöker tänka att bara för att någon annan blir gravid snabbt så påverkar det ju inte min "chans". Men ibland när någon bara "åååååhhh blev gravid på första försöket tiihiii" så vill man ju typ låsa in sig i ett rum och skrika rakt ut.
Tycker också det är rätt jobbigt att i princip alla mina vänner har barn/är gravida och allt dom säger är typ "slaaaaaaaaaaappna aaaav bara"
Hej allihopa!
Jag och maken har försökt i strax över ett år nu, vilket känns som en evighet. Vi har precis gjort en utredning som inte visade några fel, men ändå verkar inte kroppen vilja samarbeta. Känner mig så otroligt ensam i hela processen (trots en väldigt stöttande make) och känner mig ännu sämre nu när jag fått reda på att en närstående precis plussat utan att ens försökt bli gravid. Jätteglad för hennes skull men det blir såklart tudelat när man själv sörjer sin egen oförmåga. Hur hanterar ni dessa stunder?
Vad sa kliniken nu efter att resultaten hade kommit, vad är nästa steg och hur går ni vidare nu?
Hej! Hoppar gärna på denna tråd! Jag och min sambo har försökt sedan februari och mensen kommer som klockan varje månad. Har nu köpt clearblue Fertilitetsmonitor i hopp om att den ska hjälpa på något vis.
Tycker det är så jobbigt att folk runt om mig börjar gå ut med sina graviditeter till höger och vänster, är såklart glad för deras skull men man vill ju att det ska vara en själv? speciellt när man hör hur lätt det varit för dom att bli gravid. Alltid är det på första, andra eller tredje försöket.
Det enda jag kan se fram emot är att snart har vi försökt 1 år och får ställa oss i kö för utredning.
Har verkligen ingen att prata och ventilera med då den enda jag berättat för är min syster. Får jättebra stöd där men hon förstår inte riktigt då hon fått 3 barn varav 2 st helt oplanerat.
@Vickan kunde inte citera dig, men ja, jag är så glad över att ha hittat hit. Bara dessa första meddelandena har fått mig att känna en gemenskap. Just nu väntar vi på besked från landstinget som borde dimpa ner i brevlådan närsomhelst om man tror på läkarens ord. Efter det hoppas vi på att kunna börja ivf så snart som möjligt. Vart är du i processen?