• Anonym (mm)

    Att bli bonusförälder

    För 6 månader sen träffade jag mannen i mitt liv. Han som är one in a million och som jag kommer ångra för resten av mitt liv om jag släpper nu. Han var öppen redan från första gången vi sågs med att han har två barn. En på 2 år och en 5 åring. Jag trodde inte att det skulle bli något seriöst när vi sågs i början så jag förträngde den informationen. Sen blev allt som det blev och nu står jag här, helt dökär och säker på att det är just den här mannen jag vill vara med. 

    Ju mer seriösa vi blev med varandra, desto mer orolig började jag bli över det faktum att relationen med honom innebar att jag skulle bli bonusmamma. Det ger mig panik. Han har sina barn varannan helg så det är ju inte jätteofta. Men ändå... Vi flyttade ihop för en månad sen. Jag flyttade hem till honom. Det innebär att jag varannan helg delar ansvaret med honom för hans barn. Att de ska må bra, vara mätta och ha roligt. Jag är så rädd att göra nånting fel. Missförstå mig inte. Jag tycker att barnen är underbara och jätteroliga att umgås med. Det är bara att jag är konstant rädd för att göra något fel. Att ta hand om barn innebär ett enormt ansvar och minsta misstag kan få förödande konsekvenser, som dessutom är mitt fel om det är jag som är med barnen. Går jag på toaletten i 2 minuter kan minstingen ramla och skada sig, lägger jag besticken fel kan han komma åt en kniv, glömmer jag att lägga upp mediciner oåtkomligt kan han råka bli förgiftad. Osv osv osv. Bara att laga mat och använda plattorna känns ju livsfarligt. Jag vet att det är liten risk att något händer och att chansen är minimal men det gör mig ändå orolig och jag känner att jag aldrig kan slappna av på grund av rädslan över att något ska hända. Jag hade helt enkelt inte stått ut med att råka orsaka att något händer barnen. 

    Min sambo tycker att jag överdriver men det är ju lätt för honom att säga som haft barn i 5 år och inte behövt kasta sig in i ansvaret. Han vet om min oro så han försöker att vara närvarande hela tiden men ibland vill han såklart gå ut på snabba ärenden eller bara ta en dusch till exempel och då är det upp till mig att ta hand om barnen. Vi är ju dessutom två vuxna i hushållet nu så jag vill att min sambo ska kunna slappna av lite han också och känna att jag klarar av att ta hand om barnen. Jag hoppas att jag kommer kunna slappna av mer så småningom men det känns som att jag kommer ha den här oron tills barnen blir stora. Jag har småsyskon som jag vuxit upp med men där tar min erfarenhet slut. Jag har aldrig tidigare behövt ha ansvar för någons liv på det här sättet liksom. Det låter extremt dramatiskt när jag skriver det men helt ärligt är det så jag känner. 

    Vet inte vart jag vill komma med tråden. Mest få råd om hur jag kan bli mer till freds med rollen som bonusmamma och kanske höra om era erfarenheter. 

  • Svar på tråden Att bli bonusförälder
  • Miss Skywalker

    Låt honom ta ansvaret för sina barn. De är inte ditt ansvar. Problem solved..

  • Anonym (Slappna av)

    Ha hobbys,träffa din familj och vänner när han har barnen.Ni kan ju umgås annan tid den helgen.

  • Drottningen1970

    Han har bara barnen varannan helg. Ingen toppenkille i mina ögon måste jag säga?

    Hursomhelst så är det så sjukt lite tid han har med sina barn att det knappast kommer att inverka så mycket på er relation och framförallt så innebär det INTE att du denna pyttetid ska dela ansvaret för barnen med honom. Ansvarer är hans och enbart hans. Han ska lägga all sin tid och energi på barnen den pyttelilla tid som han ändå har sina ungar. Det är han som ska fixa mat, bada, natta, läsa saga, trösta etc etc. Din roll om ni skulle leva tillsamman är bara att vara en snäll, rättvist och respektfull vuxen som finns i hushållet.

  • Spucks
    Drottningen1970 skrev 2021-10-17 20:37:14 följande:

    Han har bara barnen varannan helg. Ingen toppenkille i mina ögon måste jag säga?

    Hursomhelst så är det så sjukt lite tid han har med sina barn att det knappast kommer att inverka så mycket på er relation och framförallt så innebär det INTE att du denna pyttetid ska dela ansvaret för barnen med honom. Ansvarer är hans och enbart hans. Han ska lägga all sin tid och energi på barnen den pyttelilla tid som han ändå har sina ungar. Det är han som ska fixa mat, bada, natta, läsa saga, trösta etc etc. Din roll om ni skulle leva tillsamman är bara att vara en snäll, rättvist och respektfull vuxen som finns i hushållet.


    Håller med helt. Det är ju toppen att du tycker om hans barn och vill vara en närvarande vuxen i deras liv, med det räcker nog att du gör de saker du tycker är roliga. Han behöver inte springa ett ärende utan barn när han har hand om barnen. Han hat dem 2 av 14 dagar, han kan springa ärenden under dem 12 dagar han inte har sina barn. Han kan duscha när barnen sover under dem två löjliga dagar.
    Det hade ju varit en annan situation om han hade barnen varannan vecka eller oftare, men varannan helg? FInns ingen anledning för dig att ta n
    ågon ansvar som helst.
  • Anonym (nja)

    Varannan helg bara? Du kan lugnt tagga ner OCH du ska inte känna att du måste ta lika mycket ansvar som deras pappa. Din text låter som om du nästan har huvudansvaret? Det varken ska eller bör du ha, du kan ju knappt känna barnen om du bara känt pappan i 6 månader. Ni flyttade alltså ihop efter 5 månader - det är väldigt snabbt. 

    Ursäkta om jag åter cynisk men är det så att barnens pappa tycker det är utmärkt att du finns där så att du tar hand om hushåll, och barnen när de är där? Om han träffar sina barn så lite så skulle även jag fundera på hur bra pappa han egentligen är. De flesta föräldrar försöker ändå få till varannan vecka, eller bygger upp till det  eftersom väldigt små barn kanske inte har varannan vecka på en gång (tänker på den yngsta). 

  • Anonym (....)

    Varannan helg, vilket problem.... Klarar pappan inte ens att rodda upp de två små dagarna är han knappast "one in a million".

    Han får låtsats han är ensamstående den tiden, då det faktiskt är hans barn och han bör lägga 100% där då han har dem så sällan.

  • Anonym (Cilla)

    Nu är jag lite tråkig här, men är han verkligen en toppenkille som knappt tar hand om sina barn och som låter en ny tjej flytta in och ta hand om dem efter att han bara känt henne i inte ens ett halvår? I mitt tycke är det mer ett lagom tillfälle att låta barnen träffa den nya.

    Var uppmärksam. Det kan gå jättebra för er, men jag ser små varningstecken.

    Är han en bit äldre än du?

  • Anonym

    Han behöver inte springa ärenden när han endast träffar sina egna barn 4 dagar / månad. 
    Passa på att umgås med släktingar och vänner när han har barnhelg. Hobby / möten / förening / bibliotek / ärenden / handla
    Du ska inte agera hushållerska. 

  • elin1989
    Anonym (mm) skrev 2021-10-17 20:09:30 följande:

    För 6 månader sen träffade jag mannen i mitt liv. Han som är one in a million och som jag kommer ångra för resten av mitt liv om jag släpper nu. Han var öppen redan från första gången vi sågs med att han har två barn. En på 2 år och en 5 åring. Jag trodde inte att det skulle bli något seriöst när vi sågs i början så jag förträngde den informationen. Sen blev allt som det blev och nu står jag här, helt dökär och säker på att det är just den här mannen jag vill vara med. 

    Ju mer seriösa vi blev med varandra, desto mer orolig började jag bli över det faktum att relationen med honom innebar att jag skulle bli bonusmamma. Det ger mig panik. Han har sina barn varannan helg så det är ju inte jätteofta. Men ändå... Vi flyttade ihop för en månad sen. Jag flyttade hem till honom. Det innebär att jag varannan helg delar ansvaret med honom för hans barn. Att de ska må bra, vara mätta och ha roligt. Jag är så rädd att göra nånting fel. Missförstå mig inte. Jag tycker att barnen är underbara och jätteroliga att umgås med. Det är bara att jag är konstant rädd för att göra något fel. Att ta hand om barn innebär ett enormt ansvar och minsta misstag kan få förödande konsekvenser, som dessutom är mitt fel om det är jag som är med barnen. Går jag på toaletten i 2 minuter kan minstingen ramla och skada sig, lägger jag besticken fel kan han komma åt en kniv, glömmer jag att lägga upp mediciner oåtkomligt kan han råka bli förgiftad. Osv osv osv. Bara att laga mat och använda plattorna känns ju livsfarligt. Jag vet att det är liten risk att något händer och att chansen är minimal men det gör mig ändå orolig och jag känner att jag aldrig kan slappna av på grund av rädslan över att något ska hända. Jag hade helt enkelt inte stått ut med att råka orsaka att något händer barnen. 

    Min sambo tycker att jag överdriver men det är ju lätt för honom att säga som haft barn i 5 år och inte behövt kasta sig in i ansvaret. Han vet om min oro så han försöker att vara närvarande hela tiden men ibland vill han såklart gå ut på snabba ärenden eller bara ta en dusch till exempel och då är det upp till mig att ta hand om barnen. Vi är ju dessutom två vuxna i hushållet nu så jag vill att min sambo ska kunna slappna av lite han också och känna att jag klarar av att ta hand om barnen. Jag hoppas att jag kommer kunna slappna av mer så småningom men det känns som att jag kommer ha den här oron tills barnen blir stora. Jag har småsyskon som jag vuxit upp med men där tar min erfarenhet slut. Jag har aldrig tidigare behövt ha ansvar för någons liv på det här sättet liksom. Det låter extremt dramatiskt när jag skriver det men helt ärligt är det så jag känner. 

    Vet inte vart jag vill komma med tråden. Mest få råd om hur jag kan bli mer till freds med rollen som bonusmamma och kanske höra om era erfarenheter. 


    Jag tycker inte du ska ta något speciellt ansvar alls. Varannan helg är ingenting. Det ska han lägga på sina barn. Jag skulle föreslå att du gör något annat en av dagarna och sen kanske ni gör något allihop den andra dagen så att de lär känna dig över tiden. Men det är inte ditt ansvar att de ska vara mätta och ha roligt, det är hans
  • Anonym (Mimmi)

    Ditt första misstag var att flytta in i hans hem, vilket med största sannolikhet kommer att göra så du aldrig riktigt kommer känna dig riktigt hemma.

    Ditt andra misstag är att du flyttat hem till en man du inte känner. Du har inte flyttat ihop, du har flyttat in.

    Ditt tredje misstag är att du med öppna ögon titulerar dig som bonusmamma till två småbarn som du inte ens känner.

    Det enda positiva i din historia är att ungarn är där så sällan, tar du på dig för mycket så har du dem snart där på halvtid. Vill du det?

    Har du någonstans att ta vägen när du tröttnat på att vara hans betjänt?

Svar på tråden Att bli bonusförälder