Tveksam till äggdonation

Här är en med liknade tankar som dig. Jag har två barn sen förut som kom till på naturlig väg.

Träffade en ny partner,började försöken till ett gemensamt barn,gick inte längre för mig att bli gravid naturligt. Efter 4 misslyckade ivf,där kliniken sen sa att våra chanser att lyckas med mina ägg var minimala,vi gick då vidare till ÄD. Det lyckades på första insättningen,och nu är vår son född.

Och jag älskar honom precis lika mycket som mina andra barn,han är min precis lika mycket <3 Jag trodde att jag dagligen skulle tänka på att det var genom ÄD han har kommit till,men det gör jag inte,det känns så självklart att just han skulle komma till oss nu.

Det sociala arvet väger tungt och ditt barn kommer visst att bli som dig på många sätt,hur vägen än dit blir.

Kärleken till ett barn sitter inte i arvsmassan,det sitter i hjärtat :)

Jag kommer eventuellt också göra ÄD, då jag kommit in i förtidigt klimakterie men gärna vill ha syskon till mitt biologiska barn. Jag tänker att man blir så otroligt sammansvetsade när man har ett barn som växer i ens mage, så tror inte genetiken spelar roll. Det är trots allt ett liv du har gett näring till, utan dig hade det inte fått leva. Jag kommer inte tveka om jag och min partner behöver göra det. Tror inte du kommer känna negativa tankar pga det.

Jag har inte gjort äggdonation men lever med en kvinna så har barn jag själv burit och barn som hon burit. Jag hade liknande tankar innan barnen var födda men de försvann i samma stund som de föddes. Med barnet som min fru födde var det kärlek vid första ögonkastet. Jag tycker inte det finns någon skillnad i min kärlek eller bindning till mina barn. Då har jag ändå varit både varit den som burit, ammat och ägnat mest tid åt ena barnet den första tiden medan jag vid det andra barnet var den som underlättade för frun och fick mer av goset med bebisen men inte den oändliga tiden med bebisen som man ju har när man är föräldraledig. Jag tänker att det handlar om anknytningen och att det är ett litet liv som är helt beroende av en som skapar den där beskyddarkänslan och i det växer kärleken. Sen när bebisen börjar le och titta på dig på ett alldeles särskilt vis händer det oxå något. Med ökad ålder blir det oxå bara mer och mer av kärleken när bindningen bara blir starkare och starkare. En sak till är att man kan bli väldigt lika som personer oavsett biologiskt arv och tvärt om. Märks ju tydligt i familjer med flera biologiska barn. Min fru har ett barn sedan tidigare som hon inte har fött och de är så galet lika som personer. Hoppas jag kunde bidra lite med tankar. Att skaffa barn, oavsett biologi elle inte så innebär det ju en hel del tankar och känslor.