Anonym (Lonly in darkness) skrev 2022-05-19 23:46:31 följande:
Gillar ditt inlägg mest av alla! Här har vi verkligen något som kallas för KONSTRUKTIV KRITIK!
Tyvärr hatar jag mig själv för små lögner och är inget jag gör med flit, utan får enorm ångest av att ha ens sagt något som kan uppfattas fel.
Som ex så lämnade jag ett arbete för att jag blev anklagad för att ljuga.
Hela situationen gick till såhär; Jag frågade en person om vilket av 3 alternativ jag skulle utföra en viss uppgift på. Personen svarade då; Gör som du vill, alla fungerar!
Så jag gjorde på ett av de 3 olika sätten som passade mig bäst.
Då kommer en annan person förbi och frågar om någon har sagt att jag ska göra sådär? Nu möttes vi i snabb haftighet och hade ingen möjlighet att stanna precis bredvid. Så allt jag hann att få ur mig var; "Ja, X sa".
Ångrade mig efteråt då X inte hade sagt att jag skulle göra specifikt just det alternativet utav de 3 olika. Personen som frågade mig om någon hade sagt åt mig att göra så, tyckte inte att man skulle ha gjort på det alternativet.
Så då sa X att jag talade osanning. Som han sedan sa så chefen hörde det. När jag sedan berättade för chefen hur allt hade gått till så upprepade han orden att han trodde att jag talade osanning. SÅ jag frågade honom om vad jag hade ljugit om?
Då svarar han, jag säger inte att du ljuger, jag säger att du kanske talar lite osanning. Så jag svarade att jag inte ville arbeta för någon som anklagade mig för att ljuga och slutade kort därefter jobbet.
Kanske jag är dum i huvudet, men för mig är osanning samma sak som att ljuga. Men antar att det är helt fel på mig som anser det ?
Hej igen
Jag tror du har ett annat sätt att se på sanningen än de flesta och att det kan ställa till det för dig i relationer och sociala situationer.
Jag tror (och detta är min tolkning) att du tänker att det finns EN sanning och att den är viktig att hålla sig till. Minsta avvikelse är att ljuga och ljuga är fel.
När någon ifrågasätter den sanningen så antingen ljuger den eller anklagar den andre att ljuga.
Att någon tror/tänker att du ljuger är väldigt kränkande för i ditt levnadssätt så gör du allt för att hålla dig till sanningen.
Men min fråga till dig är vem avgör om något är sant?
Du eller den du möter? Vems upplevelse är mest sann?
Jag tänker så här att alla har vi vår tolkning av det vi upplever och att den tolkningen är sann för den enskilde. Vår tolkning påverkas dock av väldigt många saker som vilka vi är (temperament och personlighet), vad vi har för erfarenheter, vad vi har för relation med den vi möter, vårt humör i stunden etc etc.
I din berättelse ovan så har du din tolkning av vad som hände med X. Men så ju har även X.
Du har även en tolkning av vad som hände med personen efter, när du sa att X hade sagt till dig vad du skulle göra. Den personen har ju sin tolkning.
Chefen i sin tur gör sina tolkningar av alla era berättelser. Vad han menade med att du for med osanning vet jag ju inte men en tolkning kan ju vara att just din historia kanske avvek lite från de andras och hans tolkning då blev att du förskönade lite.
Din tolkning var han tyckte att du ljög.
I din berättelse finns (utifrån mitt sätt att se på saker) alltså inte bara EN sanning utan många tolkningar.
Även om allt blivit inspelat så görs ju tolkningar av vad respektive person faktiskt menade med vad den sa och gjorde.
Jag menar att det inte finns EN sanning och att det blir väldigt svårt att leva i ett samhälle med tanken att det är svart och vitt. Rätt/fel. Gott/Ont. Konstruktivt/kränkande.
Jag tror du behöver fundera på om ditt sätt att se på "sanningen" gagnar dig eller om den faktiskt själper dig.
Om du vill ha relationer med andra människor så tror jag att du kan behöva öppna upp för andras perspektiv och hitta ett sätt att se att flera kan ha rätt samtidigt. Att alla har sina upplevelser. Att det inte är svart-vitt