Mitt liv fungerar inte

För dig är det något fint och självklart att ge av ditt överflöd.
Men det är inte alltid mottagaren upplever det som något positivt utan för en del kan det till och med kännas förnedrande.
Kanske därför pojken blev förtvivlad, han ville inte ha välgörenhet. (Nu gissar jag ju bara men vet att en del fungerar så)

Samma med hittelön..
Att få visa sin tacksamhet kan betyda jättemycket, (jag vet hur lättad man blir), pengarna får agera symbol för detta, något som du på ett sätt "berövar" den som erbjuder dig det genom att tacka nej.
Men det är ju inte din avsikt såklart, du verkar inte vara någon som vill såra någon medvetet 
Jag vill bara visa på hur olika man kan vara och kan uppfatta saker och ting...och att det inte finns en sanning.

Jag hoppas att du hittar ditt sammanhang, där du uppskattas för den du är.

ja, jag gillar faktiskt berätta om saker jag har gjort när jag är anonym. Nästan ingen vet att jag faktiskt har räddat liv. Ej heller hur mycket jag fkatiskt har gett till andra. Eller hur jag har skyddat tjejer från misshandel vid flera tillfällen och därefter varit jagad av killarna och deras "brushor". Att polisen inte hjälpt mig. 

Eller allt traumatiskt man har varit med om som barn, vilket har format mig till den jag är idag. 

Att kolla sitt saldo i Sverige är inget onormalt. Det är något man i princip MÅSTE göra då det handlar om överlevnad. Att idiotförklara det är irrationellt.

Aldrig gjort något för pengar är också väldigt svårt inom detta moderna samhälle.

Men att ge bort mobiler, skänka skor, mat sovplats, mat osv utan att ta betalt är något man kan göra. Även räddat liv på ett djur.

"Att aldrig har avstått något för att det kostat för mycket pengar "?  Förstår inte vad du menar med det. Som jag skrev så har jag inte haft mat på bordet väldigt många gånger, så tror jag har avstått säkert 90 % av vad du har njutit och levt upp / av.

Anser inte att ditt försök av att försöka förminska mig fungerar då det du skriver är saker jag aldrig har påstått till viss del (förutom möjligtvis det jag inte förstod vad du menade). Likaså är dina 2 första exempel likt att jämställa med " aldrig träffat någon som aldrig har ätit av mat. Vilket är helt irrationellt och att då försöka lägga tyngd som i ett slags skuldbeläggande p ga de villkor man är låst till alt för att överleva är för mig rätt så absurd. 

Det tyder på att du har blivit riktigt dött och måste hävda dig, men du misslyckas rätt så kraftigt med det.

men för att svara på frågan som jag redan svarat på, ja lite självbekräftelse behov har jag, då jag har gått igenom mer än vad du någonsin kommer ha gjort i ditt liv. Och samtidigt blivit så jäkla oskyldig som jag har blivit. Plus att jag är ensam. Då jag inte klarar relationer i någon form. Men det p ga helt andra berättelser som inte hör tråden till och som har med vad jag var med om som barn.

dött = stött*

För att vara helt ärlig mot dig tycker jag mig låsa mellan raderna vad för typ av person du är. 
Och jag vill börja med att säga att jag blir ledsen att höra om hur olycklig du är och hur du lider av detta. du har en viktig plats här och mycket att lära andra. 
det tips jag spontant kan ge dig är att tänka såhär 

mena allt du säger men säg inte allt du menar 

alltså, du är ingen falsk människa för att du inte säger exakt allting du tänker i stunden.
det kan vara känsligt att ta emot kritik, speciellt om man inte håller med eller om den är obefogad. 
även om den är befogad kan det för den människan bra känsligt och mycket beror på hur man säger saker och vid vilket tillfälle 

säger man alltid allt man tänker direkt riskerar man att döma någon för hårt, gå över gränser osv 

negativ kritik fastnar snabbare och längre tid hos oss än positiv och uppstår några situationer där du kanske är snabb med att kritisera samma människa i en förevändning om att du bara är ärligt (har personen ifråga bett dig om en åsikt eller vill hon eller han bara ventilera med dig?)  kanske uppfattningen blir att du är dömande. Värre kan också bli om det bygger på känslor och lösa antaganden än fakta. 

det sista som också kan reta upp folk är ju huruvida du är självrannsakande och öppen mot andra

är du inte det kan det också framstå som om du tror du är bättre. men vårda dina egna relationer och säg till dina nära hur du ser på saken. en god kommunikation och ömsesidig respekt minskar risken för missförstånd oxg konflikt 

Fast ändå låter du som en väldigt fin och gullig människa <3 du verkar vara generös både med råd men också materiellt och psykiskt. tänker spar på krutet till några få som du älskar och som ger dig något tillbaka 
slösa inte din tid oxg energi på folk som inte står dig tillräckligt nära för det blir självutplånande till sist 

Hur ser folk på dig utifrån? Kan du se dig själv genom andras ögon?

jag har en fd vän som beskriver sig ungefär som du gör. Problemet är att hon inte har förmågan att mentalisera. Dvs hon kan inte se sig själv utifrån. Hur hon uppfattas av andra. Hon tror hon är god och ärlig men hon är det till den gräns där hon omedvetet skiter i alla andra och kör sitt race för hon är övertygad om att hon måste få leva ut sin fulla personlighet, trots bekostnad på andras känslor. 

jag dumpade henne när hon stötte på min pojkvän. Hon kunde inte alls förstå hur det kunde såra mig. Från hennes håll var det en impulshandling som hon tyckte jag skulle förlåta för ?alla gör ju fel ibland?. Utan att hon för den delen ansträngde sig för att bli förlåten utanför sina egna ramar. 

Nja 
Jag hade fått obehagskänslor. Redan rubriken sa allt. Jag är genuin och ärlig. 

Om du inte klarar av relationer och är rejält skadad av saker från din barndom är det klart att du är skev när du försöker interagera med andra människor, det har inget att göra med din ev ärlighet och godhet.

Du behöver terapi och stöd för att kunna gå vidare, inte fly som du skrev i början av tråden. Du behöver möta dina egna demoner istället för att försöka hjälpa andra hela tiden, du kan inte fly dig själv. Du hjälper ju andra för att försöka hamna på någon sorts pluskonto för att inte känna skammen av din barndom och inget kommer bli bra förrän du har bearbetat och hanterat dina upplevelser.

Min syrra är sån. Kan komma med alltifrån dagliga pekpinnar och moraliserande utlägg baserat på hennes upplevelser av saker i barndomen till direkta personangrepp emellanåt med de saker man anförtrott henne. Otroligt tröttsamt. Ingen som orkar ha kontakt med henne 

Det tror jag visst att det gör. Jag ska vara genuin och ärlig nu, som du säger att man bör vara. Jag tror att du kan ha en ojämn begåvning som innebär att du fungerar bra logiskt och intellektuellt men mindre bra socialt. Du verkar sakna eller ha dåligt utvecklad förmåga att sätta dig in i hur andra uppfattar dig, att se ditt eget beteende utifrån och förstå hur andra känner och tänker när de interagerar med dig. 

Om dina svårigheter inte beror på medfödd ojämn behåvning tror jag att det har med din uppväxt att göra. Var dina föräldrar välfungerande? Gav de dig en bra grund att stå på socialt? Hade du vänner som barn? Sånt är viktigt för att ett barn ska kunna utvecklas socialt. 

I vilket fall så kan man alltid bli bättre på saker om man övar, och det går lättast om man har en bra tränare. I ditt fall kan det vara en närstående eller en psykolog/terapeut. Vad har du för relation till dina föräldrar (om de är i livet)? Vad säger de om det som händer dig? Kan de hjälpa dig?