Mitt liv fungerar inte

Såg det här nu. Missade det innan jag skrev förra inlägget. Jättetråkigt att höra och jag är uppriktigt ledsen för vad du behövt uppleva, vad det än är. 

Det du skriver här gör mig ännu mer övertygad om att det är terapi du behöver. För vad du upplevde som barn har i allra högsta grad med den här tråden att göra! 

Du kan må bättre än du gör nu och du kan lära dig fungera bättre i relationer med andra. Ge inte upp utan sök hjälp. Har du redan idag någon form av kontakt med vården eller socialen eller något liknande? Använd i så fall de kontakterna och be om psykologhjälp. Har du inte någon sådan kontakt redan så ring vårdcentralen/hälsocentralen. De kan remittera dig vidare. Man kan behöva vara envis och stå på sig där. Var öppen och berätta om alla dina svårigheter, så att de ser hela bilden av din problematik och förstår vikten av att du får hjälp. 

Du måste inte ha det så här. Det går att få hjälp att må bättre. Du är värd det!! 

Det är du som påstått att du inte bryr om pengar. Uppenbarligen stämmer inte det, annars skulle du inte gjort saker för pengar. Jag säger inte att det är onormalt. Det onormala i sammanhanget är att du påstår att du inte bryr dig om pengar. Förmodligen för att du har ett stort behov av att framstå som bättre än andra.

Att påstå att du har "gått igenom mer än vad du någonsin kommer göra i ditt liv" tyder på empatistörning, då du saknar förmågan att se att andra också levt ett liv. Ett liv som mycket väl kan vara värre än det du haft. Varför man nu ens skulle vilja jämföra vem som haft det värst. Jag lämnar dig därhän.

Skrev ju att jag var det bara för att retas med dig lite. Men gillade ordet, fast nej, det är jag verkligen inte. Jag har gjort mina fel jag med som sagt. Är ju inte en Mahatma Gandhi direkt, även om han helt klart hade gillat mig. 

Och nej, det är inte andra som stöter bort mig, utan jag stöter bort dom när jag inte anser saker vara okej för mig att acceptera. Men alla gör som dom själva vill 

Är bara så förvånad över att faktumet är att de är de som hånar, ljuger och hävdar sig är de som klarar sig bäst i samhället. 

En tråkig utveckling tycker jag. 

Utifrån sett ses jag som en riktigt ärlig, snygg snubbe med alltid ett leende på läpparna och vänlig. När man lär känna mig närmare så kan jag vara lite butter emellanåt då jag egentligen är djupt deprimerad och alltid har varit men går alltid att prata med mig om man förhåller sig sakligt. Men går det överstyr med kränkningar lögner osv så slutar jag prata med personen helt. 

Jag går inte över andra för att få mitt. Det är just precis det som jag inte gör! Härmed stött på den typen du beskriver som din kompis. Iskall, kliver över andra och anser sig vara så ärlig men i självaste verket faktiskt ljuger ganska mycket.

Antar att hon även har väldigt svårt för att be om förlåt, att kritisera sig själv osv? 

Men det finns ett ord för sådana personer. Och det är Narcissist. 

Personligen så kritiserar jag mig själv antagligen för mycket. Jag bjuder på det för offentligt. Har en underton utav själv har när jag pratar om mig själv. 

Har läst tråden. Jag får faktiskt säga att jag är inne på samma spår som Neo. 

Skulle även hävda att du troligtvis hade haft nytta av en neuropsykiatrisk utredning också. Kan rekommendera i privat regi. Underskatta inte betydelsen av att få svar på sådant man funderar över vad gäller sig själv, och varför man har svårigheter i livet som dom flesta andra inte verkar ha. Att ha normal eller över normalt intellekt, samtidigt som man exempelvis har en funktionsnedsättning kan uppleves väldigt frustrerande. Eller om man då bär på trauman som satt djupa spår, och som fortfarande är där i periferin och stör. Bara det att lättare förstå varför gör det möjligt att lättare finna lösningar, som fungerar för en i sådant man upplever skapar problem och drar ner ens livskvalitet. 

/en som själv fick diagnos först över 30+ 

Håller med

Jag tror att jag och ts till viss del liknar varandra i personlighet (har inte orkat läsa alla svar men en del) men att det kanske saknas en viss självinsikt (som jag då tycker att jag själv har men tyvärr verkar jag sakna förmågan att ändå rätta till de fel jag ändå kan se). 

Så här skulle min trådstart låta: 

Jag lyckas inte behålla några vänner. Inledningsvis så känns det som att folk gillar mig. Jag är positiv och har mycket energi och till det så är jag glad och öppen och ser relativt bra ut. Jag är generellt rätt populär på fester och som yngre (typ mellanstadiet fram till ca 25-årsåldern) var jag faktiskt väldigt poppis och hade mängder med vänner (är snart 45 nu). 

Men nu som vuxen är det svårt. Efter ett tag så orkar folk helt enkelt inte med mig. Jag kan dels bli "fel" i att jag tror att vi är bättre vänner än vad vi är och kanske öppnar upp mig lite för mycket. Antingen kring personliga problem eller kanske i vad jag själv tycker är komplimanger om att jag är så glad över att lärt känna personen i fråga och helt missar att min glädje kanske inte är 100% besvarad och att det skrämmer bort min nya vän som bara ville ha en bekant. Jag beter mig väl egentligen i mångt och mycket fortfarande som när jag var i 20-årsåldern till viss del men omgivningen har växt upp. 

Och jag saknar också filter. Jag kan ibland komma med plumpa kommentarer och ibland komma med vad jag i stunden tänker bara är en rak tanke men som jag i efterhand inser är något som mottagaren inte alls vill höra. Jag inser att jag verkar rätt oempatisk och burdus även fast jag innerst inne faktiskt är väldigt snäll. Men den snälla biten döljs ofta bakom den burdusa ytan och jag har blivit väldigt ledsen upprepade gånger när jag inser att människor jag känt i många år (inklusive ett av mina syskon) inte lyckats se förbi min yta och bara sett mig som den roliga partypinglan utan filter. Och samtidigt rörd till tårar varje gång någon sett igenom det och berättat för mig hur genuint snäll de tycker jag är (vilket varit typ en handfull personer någonsin varav en är min mamma). 

Nu när mitt barn precis fått en adhd-diagnos och jag läst på en massa så har jag insett att jag säkert har en odiagnosticerad adhd. Men känner väl egentligen inget behov av att få det bekräftat då jag inte haft problem i skola och arbetsliv av det utan det är bara i privatlivet som mina problem egentligen yttrar sig. Mina intressen som jag "fastnat" i som barn (som ju är vanligt med npf) har varit läsa, skriva och räkna och det är ju saker som faktiskt är bra för skolan och jag är framgångsrik i arbetslivet med hög lön och respekterad av kollegor. Visserligen var jag bråkig i skolan och skolkade mycket, men jag var ändå väldigt duktig rent resultatmässigt. 

Jag har inte läst alla inlägg.
Men jag tror att du är en person som inte klarar av att balansera din egen bild av dig själv med hur andra ser dig riktigt. Jag känner igen mig själv där periodvis, men jag övar på det. Jag övar på att bli mindre självcentrerad.

När man håller för hårt på sina principer om vad som är 'rätt' så blir det lätt så att man uppfattas som oepmatisk och självisk av andra, även om man har sidor som inte alls är själviska.

Jag tror på att man ska jobba på att balansera sin personlighet istället för att 'jobba bort den'. 
Exempelvis- avstå sammanhang där det tar alldeles för mycket från dig att försöka 'passa in'. och ansträng dig i andra sammanhang så att du faktiskt lägger band på dig och inte är för 'ärlig' hela tiden. 
Man kan köra med lite smålögner ibland för att det är smidigast så socialt. Det är en övningssak. Man kan bli bättre på det- men jag kan själv också känna ibland att det tar emot.

Mitt bästa tips är: öva på att tänka tanken innan du säger något: Kommer det jag säger hjälpa mig? Eller är det något som jag gör bäst att hålla för mig själv?

Öva på att tänka att du har rätt till dina känslor och åsikter, men att de inte passar att delge sig med dem till omgivningen i alla sammanhang. Ibland är det gott nog att berkräfta dem för sig själv. Skriv dagbok! :)

Kan det inte vara så att du gärna är ärlig och rak mot andra men när andra är ärliga mot dig så känner du dig hatad och tycker de är falska? Man får ju lite intrycket av det du skriver att du tar otroligt illa vid dig av vad andra tycker och säger. 

Tänk om alla andra också tar illa vid sig. Av vad du säger. 

Nej jag vet precis. Man ser det i ögonen på dom eller märker av i deras attityd. 

Som ex nämnde jag något om att några fyllde soptunnan på bara 2-3 dagar efter att den hade tömts. Direkt gick de andra 2 fräsandes på mig och ifrågasatte mig varför jag skyllde på andra när jag själv varit delaktig och använt mig utav soptunnan (en direkt antagelse). En super tydlig reaktion. Ifrån den vanliga människan.

Den jobbiga sanningen för dom var bara det att jag har källsorterat (alltså åkt med bilen och slängt där saker faktiskt hör hemma) och mat rester har hönsen fått. Så har i princip enbart slängt 2 påsar med skräp under 1 helt år.

Det är den vanliga reaktionen så att säga.

I övrigt, vad menar du med föräldrar ? Du måste väl ändå skoja?
Alla har inte en sådan lyx att ha några riktiga föräldrar alt bra föräldrar överhuvudtaget.

 

Jag blir jätteglad utav konstruktiv kritik. Men oftast är det bara obefogade samt orättvisa påhopp och har inget konstruktivt alls med. Förutom i denna tråden där folk försöker att förstå det oförstådd bara.

Jag är liksom den som kan klä av mig naken och ge allt till dig för att sedan gå iväg om det är mina kläder du vill ha. Jag är inte den som ska ha och ha och ha. Vilket alla utgår ifrån att det är så vi alla fungerar.

Sen finns det självklart skillnad i att ha ett "behov utav kläderna" (för aqtt ex slippa skämmas vara den enda som är naken) mot att ha ett VERKLIGT överlevnads behov utav dem, som ex (att slippa frysa ihjäl). Att man gör ett lika tecken däremellan är inte rationellt.

Så länge man kan tala sakligt så kan vi alltid komma överens. Men att börja med påhopp, kränkande ord osv, så ja då blir jag arg. Det är en stor skillnad mellan ett sådxant beteende emot att diskutera meningsskilje-aktigheter. 

Gillar ditt inlägg mest av alla! Här har vi verkligen något som kallas för KONSTRUKTIV KRITIK! 

Tyvärr hatar jag mig själv för små lögner och är inget jag gör med flit, utan får enorm ångest av att ha ens sagt något som kan uppfattas fel.

Som ex så lämnade jag ett arbete för att jag blev anklagad för att ljuga.

Hela situationen gick till såhär; Jag frågade en person om vilket av 3 alternativ jag skulle utföra en viss uppgift på. Personen svarade då; Gör som du vill, alla fungerar! 

Så jag gjorde på ett av de 3 olika sätten som passade mig bäst.

Då kommer en annan person förbi och frågar om någon har sagt att jag ska göra sådär? Nu möttes vi i snabb haftighet och hade ingen möjlighet att stanna precis bredvid. Så allt jag hann att få ur mig var; "Ja, X sa".

Ångrade mig efteråt då X inte hade sagt att jag skulle göra specifikt just det alternativet utav de 3 olika. Personen som frågade mig om någon hade sagt åt mig att göra så, tyckte inte att man skulle ha gjort på det alternativet.

Så då sa X att jag talade osanning. Som han sedan sa så chefen hörde det. När jag sedan berättade för chefen hur allt hade gått till så upprepade han orden att han trodde att jag talade osanning. SÅ jag frågade honom om vad jag hade ljugit om? 

Då svarar han, jag säger inte att du ljuger, jag säger att du kanske talar lite osanning. Så jag svarade att jag inte ville arbeta för någon som anklagade mig för att ljuga och slutade kort därefter jobbet.

Kanske jag är dum i huvudet, men för mig är osanning samma sak som att ljuga. Men antar att det är helt fel på mig som anser det ? 

Ber om ursäkt för att ha sårat dig. Tyvärr tror jag inte att många har varit med om i närheten av lika många extrema situationer som jag har varit. Sen visst, absolut kan andra ha varit med om extremt traumatisk sak. Inget jag menar att ta ifrån någon.

Antar att man blir lite fartblind i sitt lidande och så många situationer att man kan uppfattas okänslig. Men lite kort om mig, har blivit såld, kidnappad, grus stoppade i öronen så totalt blockerad hörsel, kidnappad, såld, sexuellt utnyttjad som barn, elektrifierad som barn, daglig misshandel, flertalet mordförsök som barn, drogad o våldtagen som vuxen, knivskuren som vuxen. 

Men ber om ursäkt igen. Alla kan och får må dåligt självklart.

För var o en så är ju varje extrem händelse , just det, en extrem händelse som påverkar en personligen. Hoppas du finner frid snart i själen och mår bra snart igen! Kram! 

Jaja, du har stake nog att vara ärlig och rak. Det är fan så mycket bättre än den dörrmatta jag har blivit, jag som inte kan med konfrontationer. 

Du behöver hjälp av psykolog. 

Om du inte klara att hantera den här typen av missförstånd och småkonflikter som ständigt uppstår i livet utan det resulterar i att du säger upp dig förstår jag att du blir ensam i mörkret. 

Ett. Om du blir ifrågasatt skyll inte på någon annan när du själv väljer vad du ska glra

Två Om du ändå råkat göra det i en stressad situation be om ursäkt och säg att det var ditt val

Om du inte klara det får du vara beredd att vara ensam 

Att du haft ett externt jobbigt liv är sällan något som syns. Alltså inget folk i gemen kan anpassa sig till. Om du sen agerar annorlunda, utanför sociala normer odyl kommer folk ta avstånd från dig

Hej igen

Jag tror du har ett annat sätt att se på sanningen än de flesta och att det kan ställa till det för dig i relationer och sociala situationer.
Jag tror (och detta är min tolkning) att du tänker att det finns EN sanning och att den är viktig att hålla sig till. Minsta avvikelse är att ljuga och ljuga är fel. 
När någon ifrågasätter den sanningen så antingen ljuger den eller anklagar den andre att ljuga.
Att någon tror/tänker att du ljuger är väldigt kränkande för i ditt levnadssätt så gör du allt för att hålla dig till sanningen.

Men min fråga till dig är vem avgör om något är sant?
Du eller den du möter? Vems upplevelse är mest sann?

Jag tänker så här att alla har vi vår tolkning av det vi upplever och att den tolkningen är sann för den enskilde. Vår tolkning påverkas dock av väldigt många saker som vilka vi är (temperament och personlighet), vad vi har för erfarenheter, vad vi har för relation med den vi möter, vårt humör i stunden  etc etc.

I din berättelse ovan så har du din tolkning av vad som hände med X. Men så ju har även X.
Du har även en tolkning av vad som hände med personen efter, när du sa att X hade sagt till dig vad du skulle göra. Den personen har ju  sin tolkning.
Chefen i sin tur gör sina tolkningar av alla era berättelser. Vad han menade med att du for med osanning vet jag ju inte men en tolkning kan ju vara att just din historia kanske avvek lite från de andras och hans tolkning då blev att du förskönade lite.
Din tolkning var han tyckte att du ljög.

I din berättelse finns (utifrån mitt sätt att se på saker) alltså inte bara EN sanning utan många tolkningar.
Även om allt blivit inspelat så görs ju tolkningar av vad respektive person faktiskt menade med vad den sa och gjorde. 
Jag menar att det inte finns EN sanning och att det blir väldigt svårt att leva i ett samhälle med tanken att det är svart och vitt. Rätt/fel. Gott/Ont. Konstruktivt/kränkande.

Jag tror du behöver fundera på om ditt sätt att se på "sanningen" gagnar dig eller om den faktiskt själper dig. 
Om du vill ha relationer med andra människor så tror jag att du kan behöva öppna upp för andras perspektiv och hitta ett sätt att se att flera kan ha rätt samtidigt. Att alla har sina upplevelser. Att det inte är svart-vitt