Säg något du inte skulle våga säga i verkligheten:

Skulle vilja be en kollega att inte alltid dra på sig sin jävla offerkofta och där alla samtal handlar om hur män gör, hur man tänker och varför män inte förstår henne. Skulle vilja be henne att börja prestera lite själv utan att skylla hennes tillkortakommanden på hennes manliga omvigivnig. Skulle vilja skrika det vid morgonfikat så taket lyfter sig i kontorslandskapet.

Till en vän:

Det är ditt eget jäkla fel att du har misskött din sjukdom så illa att du nu måste sitta i rullstol, om det nu är tillfälligt eller permanent vet man inte.

Du har haft alla chanser till hjälp i många år- vi har hjälpt dig, vården har hjälpt dig och du bara fortsätter sabba din kropp. Du är för feg för GBP, sticker huvet i sanden och tror inte att "det värsta" kan hända dig, men om några år får du troligen amputera dina underben.

Det gör ont i mina skattepengar när jag hör hur du som vuxen människa (som inte jobbar eller bidrar ett dyft till samhället sen flera år) måste fraktas runt som ett kolli till vården 1-3 gånger varje vecka, för att få dyra undersökningar, med färdtjänst hemma och rullstolsanpassningar i trappor och hemtjänst för att du inte ens kan torka dig i arslet snart.

Allt detta kunde ha undvikits genom att man inte blir smällfet utan går till dietist och tar emot psykologhjälp för sina problem.

Not: Och jag hade vågat säga det i verkligheten men det vore inte särskilt konstruktivt.

Till min man:

Din bror är mycket bättre än dig i sängen. 

Vet du att vi anpassar vårt jobb efter att du inte är här, de gånger du dyker upp blir vi förvånade. Jag är så jävla less på all din frånvaro då det faktiskt är mig du sätter i skiten. Du överdriver allt, pratar alldeles för mycket om dig själv och är allmänt jobbig. Ska bli skönt att slippa dig!

Jag tycker inte om dig! Du är en nyfiken egoist som kämpar för att hålla en fin fasad! Jag tror mest att det var mig du ville bort från. Men lägg inte över ditt tvivel på mig! I ärlighetens namn så vill jag krossa dig!!!

Att jag är kär, och har ett förhållande, med just den här mannen är något du inte skulle kunna acceptera, det är därför jag inte har sagt något. Jag har velat prata med dig om honom, om mina känslor, men det hade varit för egoistiskt av mig att be dig bära det så därför har jag inte sagt något. Snälla förlåt mig, du är min bästa vän!

Till en vän:
Jag tycker du går alldeles för fort fram med din nya pojkvän, att flytta ihop efter att ha träffats i en och halv månad är för tidigt tycker jag. Vad händer om de skiter sig inom de närmaste månaderna, varför måste du vara så jävla impulsiv i allt du gör? Det har gått nio månader sen din ex sambo flyttade ut och sedan dess har du varit upp över öronen förälskad och planerat framtid med minst fem olika killar, vem säger att denna är rätt? Är de inte bättre att lära känna killen innan ni fattar ett så stort beslut? 

Till en annan vän:
Jag vet att du är kär i mig och lever på hoppet att jag en dag kommer lämna min sambo, men släpp det. Jag är inte intresserad av dig på det sättet, jag vill inte för din egen skull att du går miste om kärleken för att du ska vänta på mig. Jag uppskattar dig mycket, som vän. 

Jag vill att du flyttar  hemifrån. Jag är less på att aldrig få vara själv. Alltid måste fixa mat. 

Att jag trivs betydligt mindre i Sverige efter senaste invandringsvågen. Att jag känner mig otrygg bland vissa etniciteter och religioner, mest människor från arabiska länder och människor som är religiösa av olika slag och särskilt männen som jag faktiskt fruktar starkt.

Skulle också önskat att man slapp arbeta under sin livstid för sin försörjning.

Att jag tror att alla män är farliga och ganska perversa innerst inne och tänder på barn.

Jag tror inte du är helt ärlig mot mig! Jag tror du älskar mig och skulle vilja testa ett liv med mig men att lämna det du har, det tror jag inte du har intentioner att göra. Tror aldrig du haft... Imorgon är det jag som avslutar det här och med tiden lär vi märka om jag har rätt, jag hoppas jag har väldigt fel!