Berättade att jag var otrogen.

Våndas litegrann över mannens sinnesstämning när han kommer hem. Ungefär 90 minuter kvar. Det gör så ont att se honom i det här skicket. 

Bäddat sängen så att han kan gå och lägga sig direkt. Snart ska barnen få kvällsmat och lägga sig. Allting ska alltså vara förberett och klart så att han kan välja att gå och sova om så önskas. 

Jag vet knappt vad jag gör med mig själv. Jag vill bara gå och krama honom men kommer att stålsätta mig och funderar på att jag ska gå ut i trädgården under tiden han borstar tänderna och säger god natt till sina barn.

Han har planterat om våra blommor idag, såg jag.. 

Fast grejen är att du projicerar, eftersom DU skulle kunna vara otrogen om du fick chansen så tänker du att alla andra också skulle göra det. Men det finns andra människor som har lite bättre moral och disciplin än du.
Det är otroligt typiskt otrogna människor att ursäkta det med att alla skulle vara otrogna. 

Du har rätt att må dåligt och det är välförtjänt att du gör det. Du har bara sig själv att skylla.

Håller med

Jag är väldigt väldigt emot otroheter men ser upp till de som berättar. Bra gjort av dig. Mindre bra med otroheten men det vet du ju om själv också så jag tror inte man behöver berätta det för dig. Har du funderat över varför du gjorde det? Det kan ju vara något han funderar på. Varför. Om han inte duger. Om det är fel på honom. Osv. Så tänkte iallafall jag när jag var med en som var otrogen. Men jag har varit den som gjort snedsteg också, fast ?bara? en snabb puss med någon okänd snubbe på en nattklubb som gick förbi mig. Men jag vet att jag kollade efter andra då just för att jag inte trivdes alls. 

Tror du gör bra som du gör. försök behöll lugnet. Ge honom tid. Hoppas det ordnar sig 

Ja det har hon. Men riktigt bra att berätta. 

Det är klart att jag vet att jag har mig själv att skylla på. Jag skulle ge mycket för att kunna vrida tillbaka tiden och göra det rätta. 

Nu går det inte att göra så och jag tar fullt ansvar för mina handlingar och konsekvenser som kommer efteråt. Jag vet knappt varför det har blivit så. Allting har varit så ångestfullt och chockartat. 

Har ett behov av att prata med honom lugnt och sansat men jag förstår givetvis att det går inte att göra det nu. 

Tids nog, kanske? 

Det kanske kan vara bra att fundera på varför iallafall, om han undrar. Det kanske kan trösta honom lite. Om han ens vill veta. Det är ju så olika. Men jag hade undrar iallafall. 

För det är ju inget man bara råkar göra, det tror jag inte riktigt på.

Nej precis, det hände såklart inte helt plötsligt. 

Jag får rannsaka mig själv och fundera på mina tankegångar då det här hände. Jag är beredd på hans frågor och funderingar. Men han har inte riktigt kommit till mig och frågat. Han har varit mestadels förbannad och efterfrågat detaljer kring hur det här började och vad vi gjorde.