• Anonym (Ts)

    Hur törs man skola in på fsk?

    Har en 9-mån bebis och hade tänkt skola in vid 1,5 år på fsk då ekonomin blir extremt ansträngd annars.

    Men det ger mig en sån klump i magen nu. Min bebis är väldigt mammig, väldigt närhetssökande och är väldigt känslig-minsta minimala stöt kan få honom att gråta totalt och vi har det inte så att vi kan få barnvakt och träna att vara borta från mig och pappan. Känslan att gå från det vi har nu till att lämna honom med okända hela dagar känns hemsk.

    Tänk om han slår sig? Tänk om de inte kan trösta? Tänk om nån tappar honom?

    Mår dåligt över detta. Har nån varit i min sits? Löste det sig?

  • Svar på tråden Hur törs man skola in på fsk?
  • Anonym (Ts)
    Anonym (F) skrev 2022-07-27 17:52:15 följande:

    Jag kände som du TS, jag är dessutom ensamstående på heltid och var tvungen att arbeta, så jag valde dagmamma i stället. På den tiden hade dagmammorna  ingen kö utan utgick ifrån barnens ålder så att det blev en jämn fördelning. Jag vet inte hur det fungerar nu. 


    Jag hittade en underbar lite äldre dam som sonen var väldigt trygg med. Hon samarbetade med andra dagmammor så att barnen fick pedagogisk verksamhet med olika aktiviteter i grupp också. 


    När vi flyttade började sonen på förskola och det var hemskt. Jag menar inte alls att alla förskolor är dåliga men den som låg i vårt område var ett enda kaos, När jag hämtade hos dagmamman fick jag en sammanfattning av sonens dag men när jag hämtade på förskolan visste de ibland inte var han var och någon info om dagen fick jag inte. 


    Så jag hittade en dagmamma i det nya området som turligt nog hade en plats. Hon var inte lika bra som den första men det var ändå tryggt och lugnt.

    Mitt råd är att kolla upp om det finns dagmammor där ni bor. Om det finns möjlighet att besöka förskolorna i förväg så kan det också vara lugnande. När jag var yngre vikarierade jag på förskolor och vissa var fantastiska. Jag är inte mot förskola på något vis utan valde det som kändes bäst för sonen och mig. 


    De jag pratat med gillar förskolan vi tänkt på och den verkar bra. De har så man kan besöka i förväg och vi tänkte göra det. 


    Jag är också positivt inställd till dagmammor, har haft släktingar som jobbat som det förr och det var otroligt trevliga platser. Tror inte det finns några i närheten men det är något jag tänkte börja kika på.

  • Anonym (Alla)

    Finns det ens dagmamma numer? I vår kommun fanns det inte ens på 90-talet. Att ha förskola hemma låter inte riktigt ok längre med alla krav ang. läroplaner och mathållningshygien. 

  • Anonym (Ts)
    Anonym (Korta dagar) skrev 2022-07-27 18:05:43 följande:

    Min dotter var inte heller van med att bli lämnad med andra vuxna och mammig. Jag kunde ha henne det första året från 1,5 årsålder tre dagar i veckan hos dagmamman med tider 09-14. Jag som mamma var föräldraledig tills barnet var 1,5år. Pappan var föräldra ledig två dagar i vecka när barnet började hos dagmamman så hon enbart behövde gå tre dagar. Det var bra för henne att ha lite mjukstart annars hade det varit väldigt tufft. Så fundera på om ni kan mjukstarta de första månaderna är mitt tips. Dagmamma kan även vara bra att se om ni har någon bra i er närhet. Blir mindre barn, en och samma vuxen. 


    Tack för tips. Vi kommer kunna ha korta dagar genom att pussla, och jag har haft en fundering att ta ut FL en dag i veckan i början, även om det minskar inkomsten en hel del så är der ju stor skillnad mot att vara helt borta.
  • Anonym (S)
    Anonym (Alla) skrev 2022-07-27 18:15:18 följande:

    Finns det ens dagmamma numer? I vår kommun fanns det inte ens på 90-talet. Att ha förskola hemma låter inte riktigt ok längre med alla krav ang. läroplaner och mathållningshygien. 


    Det heter idag familjedaghem. 
    De har läroplanen endast som riktlinje och inte som krav.
  • Anonym (Alla)
    Anonym (S) skrev 2022-07-27 20:36:36 följande:
    Det heter idag familjedaghem. 
    De har läroplanen endast som riktlinje och inte som krav.
    Ok. Jag trodde det var helt borta numera. 
  • Jimmy75
    Anonym (Ts) skrev 2022-07-27 00:07:16 följande:
    Suck, Familjeliv i sin prydno. Alla läser och svarar reflexmässigt.

    Som svar på din fråga: nej, det är jag inte. Men barnet går ju ändå från antingen mamma eller pappa som han känt hela livet till att vara i en okänd miljö med bara nya människor. Eller hur?
    I de allra flesta fall går det alldeles utmärkt. För det första så skriver du att ert barn är 9 månader nu och jag har visserligen inte läst tråden längre än det inlägg jag citerar men jag gissar att det här är ert första barn. Det är en normal och vanlig situation du beskriver först och främst. Normalt för ditt barn att visa ett tilltagande behov av sin mamma och pappa, många gånger främst mamma, samtidigt som han/hon blir mer och mer reserverad mot andra människor. Det är också helt normalt för dig att ha dessa tankar. Det minskar ju såklart inte din oro men som utgångsläge kan det ju vara skönt att veta det iallafall. Och med utgångspunkt ifrån vad som är vanligt och normalt så är/kommer det med stor sannolikhet vara jobbigare för dig än för ert barn, så i dagsläget skulle jag vända mig till människor i ditt nätverk och närhet som har äldre barn så att de har varit igenom din situation. Syskon, vänner, kollegor på jobbet - människor som ni har förtroende för och som är lugna framförallt. Om du inte hittar någon sådan så har ni ert bvc till att börja med. Nu har jag inte uttryckligen skrivit att du framför allt ska prata med pappan såklart eftersom jag utgår från att du redan gör det (inte menat att det är något du ska svara på här i tråden). Visst ja, glömde det "självklara" - kontakta och prata med förskolorna som kan vara aktuella redan nu. De om några har enorm erfarenhet av det här och det kommer göra allt mycket lättare för dig om du haft kontakt med den/dem som kommer ta hand om ert barn när ni jobbar. Det är ju viktigt för dig/er att känna tillit till förskolan.

    Med vänlig hälsning, Jimmy
  • Jimmy75
    Anonym (Ts) skrev 2022-07-27 17:27:59 följande:
    Ja, barnet kommer inte gå så långa dagar då vi kan lösa det då en av oss börjar jobbet tidigt men slutar tidigt och en börjar senare men slutar senare. Så en lämnar och en hämtar och det blir kortare dagar då.

    Och det kanske är stor skillnad på en 9-månaders och en 1,5-åring. Det kändes bara som så snart och eftersom han gråter om nån annan än mamma eller pappa håller nu så känns det omöjligt idag.
    Kommenterar efterhand som jag läser och vid det här laget har du fått många mycket kloka svar här, i synnerhet av den som kallar sig anonym(S). Det du beskriver om ditt barns fungerande just nu är precis som det ska. Han hon börjar få en ökande självmedvetenhet och nu börjar anknytningsrelationen till er som föräldrar att stärkas. Som en fullt naturlig del av det blir han/hon också allt mer selektiv och vaksam på vilka andra som är okej och inte. Sedan kan det vara oerhört slitande på föräldrarna - situationen, inte barnet. Vårt första barn blev i ungefär den åldern till och med avvisande mot mormor/morfar som hon annars tydligt kände stor trygghet med fram tills dess. Så här långt framstår ju dessutom både du och barnets pappa som mycket förnuftiga personer och föräldrar som försöker balansera allt man är så illa tvungen i den delen av livet. Det kommer man väldigt långt med och att oroa sig som förälder är en av de där stora posterna i tjänstebeskrivningen som ingen riktigt berättade innan man tog jobbet Glad
  • Anonym (Ts)
    Jimmy75 skrev 2022-07-28 10:44:28 följande:
    Kommenterar efterhand som jag läser och vid det här laget har du fått många mycket kloka svar här, i synnerhet av den som kallar sig anonym(S). Det du beskriver om ditt barns fungerande just nu är precis som det ska. Han hon börjar få en ökande självmedvetenhet och nu börjar anknytningsrelationen till er som föräldrar att stärkas. Som en fullt naturlig del av det blir han/hon också allt mer selektiv och vaksam på vilka andra som är okej och inte. Sedan kan det vara oerhört slitande på föräldrarna - situationen, inte barnet. Vårt första barn blev i ungefär den åldern till och med avvisande mot mormor/morfar som hon annars tydligt kände stor trygghet med fram tills dess. Så här långt framstår ju dessutom både du och barnets pappa som mycket förnuftiga personer och föräldrar som försöker balansera allt man är så illa tvungen i den delen av livet. Det kommer man väldigt långt med och att oroa sig som förälder är en av de där stora posterna i tjänstebeskrivningen som ingen riktigt berättade innan man tog jobbet  // Glad
    Tack för vänliga svar.

    Ja vi försöker allt vi kan för att ge barnet en trygg miljö, både nu och sen. Därför vill vi att det ska vara tryggt ekonomiskt med, särskilt nu i en osäkrare värld där alla priser verkar dra iväg.

    Det sista du skriver är så sant - oron! Jag har ändå sett mig som rätt pragmatisk innan, men sen jag blev mamma själv märker jag att jag är försiktigare både för egen del och hur jag ser på livet...
  • Kaninbunny

    Man behöver ju inte arbeta hela dagar 
    varför kör du inte så att du börjar arbeta tidigare men i mindre utsträckning (deltid?) så vänjer sig barnet långsamt? Har tre barn varav de två sista börjat samma dag de fyllt 1 år. Anledningen är att mina dagar inte räckt annars. Har börjat arbeta deltid och sedan gått upp till heltid när barnen varit trygga. 


    De vänjer sig snabbt sålänge förskolan är bra. Barnen delas ju också in medger åldrar. 

  • Jimmy75
    Anonym (Ts) skrev 2022-07-28 10:51:11 följande:
    Tack för vänliga svar.

    Ja vi försöker allt vi kan för att ge barnet en trygg miljö, både nu och sen. Därför vill vi att det ska vara tryggt ekonomiskt med, särskilt nu i en osäkrare värld där alla priser verkar dra iväg.

    Det sista du skriver är så sant - oron! Jag har ändå sett mig som rätt pragmatisk innan, men sen jag blev mamma själv märker jag att jag är försiktigare både för egen del och hur jag ser på livet...
    Bara att gilla läget Skrattande
    Missförstå mig rätt, jag förenklar med flit här. Vad jag menar är att oron alltid kommer finnas där och den fyller en superviktig funktion, mekanismen att känna oro alltså, men som med allt annat som är bra i lagom dos kan för mycket av den ställa till det för oss. Spontant får jag intrycket av att du redan gör rätt sak, fast möjligen utan att själv märka det (ytterligare en sån där liten bonus någon kunde berättat INNAN man drog ner byxorna). Med rätt sak menar jag att göra saker för att hantera din oro som förälder eftersom den alltid kommer vara där. Den kommer bara skifta i vad den för stunden handlar om och är av förklarliga skäl som värst med barn nummer ett. Allt är ju nytt, inte bara för barnet, utan för dig också. Skillnaden som gör det så jobbigt för dig om jag nu ska jämföra med barnet, är att barnet har inga förväntningar på hur det ska vara och "allt som kan hända". Du har ju en historia som påverkar hur du tänker och nämner ju en upplevelse av att vara sällsynt otursförföljd. 
    Du gör också precis det som oron är till för - att förbereda oss på något som känns läskigt eftersom det är okänt, och okänt i våra hjärnor är lika med möjlig fara. Du söker information och tips...antagligen från flera olika håll och det är bra. Normalt sett brukar jag föreslå en stor försiktighet i hur man tar till sig det som kommer i flödet när man skriver i ett sånt här forum, men även där verkar det ju finnas ett gott mått av förnuft och skinn på näsan så jag tror det kommer gå bara bra. Kan ju säga att jag har en dotter på 11 och son på snart 10 och min oro hittar konstant nya saker att sätta tänderna i, den får bara inte lov att ha monopol på mina tankar och beslut Glad
Svar på tråden Hur törs man skola in på fsk?