Panik och gråter i förskoleklass

Vad är det för höga krav?

Ja, ni ger upp för tidigt.

För det första så måste de vuxna visa en lugn och trygg attityd, för det andra är hon gammal hon att klara sig själv dagtid utan att behöva ha en förälder där. Sluta curla. Det tar tid att komma in i en ny miljö och ju mer du/ni bekräftar hennes oro och ledsamhet desto värre blir det. I värsta fall startas en ond spiral kring skolan som går ut över den riktiga skolgången längre fram.

Lugn bara lugn.

Jag förstår att det måste vara jätretufft att se sin tjej må dåligt men försök att inte ta över hennes ångest och oro. Ert jobb som föräldrar är ju att ingjuta henne med mod inför denna nya utmaning.

Om du frågar mig så är det alldeles för tidigt att ge upp. Hon har ju precis börjat. Hon är ju inte mobbad utan bara ovan och det är mycket som är nytt.

Om ni ger efter vid första kris så är det ju det ni lär henne, att ge upp istället för att kämpa och få goda lösningsstrategier
Om ni hade flyttat till en ny stad, vad hade ni gjort då. Flyttat tillbaka efter 2 veckor????

Prata med skolan och beskriv vad ni ser och hur hon mår så att de kan vara uppmärksamma och bjuda in henne på ett bra sätt.
Fundera på vad skolan skulle kunna göra för att underlätta.

Prata INTE med henne om att flytta till den andra skolan. Då är risken att hon bara ser den "lätta" vägen och inte vågar kasta sig ut.

Du skriver att du inte vet inte hur du ska få henne till skolan. Att stanna hemma finns ju inte som alternativ så prata inte i sådana termer. Det kan låta hårt men så enkelt är det ju iom att vi har skolplikt.

Jag önskar er lycka till

Ta det lugnt och stötta henna. Allting är nytt för henne. Är ju inte säkert att det blir bättre av att byta heller. Min dotter har också precis börjat i förskoleklass. Skillnaden mot din är att hon har alla sina kompisar med sig till sin klass. Och hon är precis likadan som din dotter, hon gråter och  ill inte att jag ska lämna henne på skolan. När man frågar är hon livrädd att hon ska bli kvarglömd någon stanns och tycker att det är läskigt att de inte är något staket runt skolgården som på förskolan. Varje dag är en kamp att få dit henne och att lämna henna för att hon blir jätteledsen. Och då har hon med sig alla sina bästa kompisar hon känt sen hon var 1år. Har aldrig varit några problem att lämna på förskola där har hon studsat in utan problem även under hela covid perioden då vi inte änns fick gå in på förskolan utan blev möta i entrédörren.

Det är en period i livet och hon börjar bli stor och kommit bort från sin trygga tillvara. Inser att världen är stor. Stötta henne, hjälp henne att se det positiva med skolan istället för att fundera på att byta efter 2 veckor. Ge det iallafall 1 termin och se hur det utvecklas. 

Bjud hem en kompis från nya klassen och låt dom leka på en för henne tryggare miljö hemma och skapa band till nya kompisar. Visa henne att hon ska tro på sig själv och att det kommer bli jättebra det här också med massa nya kompisar. 

Om den andra skolan ligger bra till från där ni bor och det inte blir annat krångel när hon blir större och ska ta sig själv till skolan så hade jag ansökt om att byta. Skicka in en ansökan och ring sen rektorn på nya skolan och berätta. Har ni tur finns det en plats kvar och de kan få in er dotter.

Om hon går kvar i nuvarande skola kommer hon säkert börja trivas om ett tag ändå, även om det är svårt nu. Det kan ju dröja innan ni blir erbjudna plats på den andra skolan, och om hon då trivs på nuvarande och vill gå kvar så tackar ni bara nej.

Usch så jobbigt det låter. Ja, det är en stor omställning och försök prata med lärarna direkt imorgon. jag tycker nog att du ska försöka byta till den andra skolan men eftersom man aldrig vet ifall det kommer att gå så är det bäst att inte säga något till barnet i förväg. Ring och hör med kommunen, ligg på och fråga runt. Hoppas att det löser sig! Annars om det är absolut kört att få byta så försök prata positivt om det nya, försök bjuda hem barn från nya klassen. 

Vi bor på landet och båda skolorna ligger i samhället nån km ifrån varandra. Så sett så är det sak samma. Något måste göras så jag tror nog vi ska göra så som du säger, skicka en ansökan. Även om detta skulle fortsätta vid ett eventuellt beviljat byte så skulle det ändå finnas en slags grundtrygghet tänker jag. 
Detta är ju liksom inte att hon är "lite ledsen" när man lämnar. Tror att det handlar om en extrem separationsångest där all trygghet försvunnit från henne. Ser inte det som att "ge upp" såsom vissa skriver. Om det hjälper att byta skola så är ju det jättebra, alternativet är ju att kontakta elevhälsa/kurator och jag ser inte hur det skulle vara ett bättre alternativ... Sen kan det ju vara så att detta fortsätter i den nya skolan, men det är ju isf troligtvis för att ångest kanske inte går över bara så där..

Hej, ja jag var som sagt med i skolan och har pratat med lärarna om detta. Dock tycker jag det borde ligga i deras intresse att mer ta emot ett barn på morgonen, som har det så här jobbigt som våran flicka. Nu på morgonen hade hon ångest igen, när jag till slut fick henne ur bilen så började hon backa direkt när hon såg dörren. När vi kom in och hon storgråter och är i upplösningstillstånd så tänker man att någon i personalen ska komma och ta hand om henne, men icke. Fick hämta dom. Och sen bända loss henne från mig. 
Peppar henne mycket hemma och försöker få henne på andra tankar. Försöker vara positiv och talar inte illa om skolan. Storasystern går på samma skola, högstadiet, så de träffas ju aldrig men även hon pratar positivt om skolan. Jag visar ingen oro inför henne.
Detta började i måndags och har bara blivit värre. Måste ju göra något känns det som, så här kan vi ju inte ha det. Jag vet ju inte om ett skolbyte skulle göra det bättre, men det borde inte kunna bli så mycket värre..

TS här. Tänkte uppdatera för framtiden 🙂
Min dotter går kvar på samma skola och trivs jättebra. Jag hade kontakt med lärare, skolsköterskan, rektorn, kuratorn. Och de gjorde verkligen sitt bästa för dottern och det kändes tryggt. Hon var ledsen på morgonen vid lämning ganska långt in på terminen, men inte den här panikgråten som var i början. Hon accepterade läget men hade det väldigt jobbigt ett tag. Första veckorna saknade hon mig mycket sa hon, och fritids ville hon absolut inte vara på. Ungefär mitt i terminen började hon längta till skolan. Och fritids älskar hon. Vill att man ska hämta senare. Hon har kompisar i både ettan och tvåan också. Sen är det fortfarande så att hon vill att jag stannar till det ringer in och då lämnar jag henne till läraren. 
Så allt löste sig, men hon var en av de barnen som hade det jobbigt, och utvecklade separationsångest. Enligt kuratorn pratas det alldeles för lite om hur jobbigt det faktiskt kan vara. 
Vi övervägde ju att byta skola  där vid terminsstarten. Är glad att vi inte gjorde det. Det är ju väldigt jobbigt att se sitt barn med sådan ångest, men även om hon kände barn i den andra skolan så fanns ju risken att det ändå inte skulle bli bra. Ännu en flytt liksom. Mitt tips till andra föräldrar i denna situationen är att omgående ta kontakt med lärare och elevhälsa. Och första linjen är jättebra att prata med, som förälder är det skönt att få stöd och tips. 

Skönt att det löste sig. Det ska vara kul att gå i skolan när man är så liten.