Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Ännu en snyfttråd om en man som tvingas bli pappa mot sin vilja.

Men va fan jag är inte direkt nåt bra pappa ämne heller. Jag vill gärna ha svar av killar som varit med om samma och höra er story alltså hur gick det sen. 

Var 21, hon 20. Vi var ett par, men jag såg ärligt talat ingen framtid för oss. Ville ut och resa, backpacka i Australien, plugga vidare, göra allt annat än leva familjeliv. Hon blev gravid. Jag var timanställd och hon pluggade. Första trimestern var jag i total förnekelse. Runt vecka 14-15 eller vad hon var i, då släppte det. Berättade för mina föräldrar, och de var så stöttande så jag insåg väl nånstans att min panik var rätt obefogad. Mycket av allt det jag ville göra, det går att göra även med barn. Och det har vi gjort med barn. Runt halvvägs vid det stora ultraljudet så såg jag fram emot det, en liten son skulle jag få.

...sonen fyller snart 9 år och vi har fått några barn till. Är gifta. Bor i villa. Har pluggat och arbetar sedan några år tillbaka på ett jobb jag älskar.

Och jag är ärligt talat så glad över hur allt blev. När jag stod där med min nyfödda lilla son, och min tjej som kämpat i två dagar med att föda ut honom, det var fasen ren och skär lycka OCH världens största sporre att ge honom och oss ett fantastiskt liv!

Det är många killar som inte är det förrän ungen faktiskt existerar. Då får man spotta upp sig och ta ansvar och BLI en pappa. Man föds liksom inte redo för föräldraskapet direkt.

Allrså det var inte oskyddat heller hon åt minipiller men blev magsjuk dagen efter så de skyddade inte. 

Du skriver att du inte vill ha barnet varannan Vecka.
till största sannolikhet vill inte mamman det heller. 

min kompis fick barn med en kille som drog. Hennes son är helt underbar men han har gråtit många gånger över varför hans pappa inte vill ha honom. barnet tror ju att det är personligt mot honom, att han ej var bra nog för sin pappa.

mitt råd att är träffa barnet. Försöka skapa en anknytning.
i början får du träffa barnet med mamman eftersom små bebisar ska Vara med sin mamma. hälsa på ofta så att både du och ditt barn får en chans att utveckla en anknytning och en kärlek.

få Pappor känner något för sitt barn innan de tröffats. För min sambo tog det typ ett år innan han helt utvecklat sin anknytninh till vårt barn. han har två barn sen innan och det ena kände han kärlek för omedelbart medan det andra också fick växa fram.
det är olika för alla! Men det kommer inte om man inte träffar sitt barn! 

ge det tid! Träffas ofta. Ha hud mot hud kontakt med din bebis!

när barnet blir lite äldre kommer du kunna ha Barnet några timmar i taget. Till slut en Hel dag.
när relationen mellan er är stabil kan barnet sova över en natt. 

sen när barnet är 2-3-4 år kanske 2-3 nätter i rad.

först när barnet är större kanske det blir varannan vecka eller så håller ni det till en-två nätter i veckan! 

ni får ta det som det kommer.
men vänta inte med att skapa kontakt och anknytning!
då kommer det bli svårare både för dig, bebis och för mamman.
du måste lära känna ditt barn om du ska kunna vara med det ensam. 

du måste också få lära dig att göra saker på ditt sätt och inte bara mammans sätt. Alla föräldrar gör olika och du måste ge dig själv en chans att få prova själv med ditt barn.

Lämna inte ditt barn!
det är en riktig liten människa som ska växa upp och barnet har rätt till båda sina föräldrar! Förstör inte ditt barns psyke och framtid för att du inte är redo!
du kanske blir redo med tiden!
du behöver som sagt inte förvänta dig att du ska vara varannan vecka pappa direkt.. 

Du växer med uppgiften.
Som vi alla fått göra

Jamen ni var ju ett par innan ändå. Kanske fanns lite mer förutsättningar där.

Det finns inget preventivmedel som är 100 % säkert, du vet det va?

Jamen nå vet ja det!